🎞 Joker (2019)

Första gÄngen jag sÄg The Dark Knight (2008) gick jag ut ur biosalongen med kÀnslan av att jag sett en riktigt bra film.

Det Àr lustigt, men jag tyckte verkligen det.

NÄgon dag gick, och jag mÀrkte att Christopher Nolans dÄ ihjÀlhypade film pockade pÄ mitt medvetande. Jag kunde inte sluta tÀnka pÄ den. Riktigt bra filmer har sÄklart den effekten, men det hÀr var en annan kÀnsla. Det var som att mitt undermedvetna ville varna mig, uppmÀrksamma mig om att jag missat nÄgot, och gjort ett misstag, kanske rentav ett som kommer att sabotera saker för mig lÀngre fram. Jag antar att vi talar om nÄgot slags primalimpuls frÄn stenÄldern, dÄ man var tvungen att beakta sina val för att överleva.

Jag övervÀgde: Vad var det jag tyckte var sÄ bra med filmen?

Jag gick tillbaka och sĂ„g filmen en gĂ„ng till. Upplevelsen var en av ren tomhet och frustration. Jag insĂ„g pĂ„ en gĂ„ng vad jag trott mig gilla med filmen. Jag hade aldrig förut sett en film som riktigt hade denna look. Nolans omformning av Batman till en Michael Mann-film, med ett stĂ„lgrĂ„tt Gotham i blekgrĂ„tt LA-stuk, gav filmen en sĂ€regen ton. Heath Ledgers framtrĂ€dande som Jokern var starkt, Ă€ven om vem som helst som smetar pĂ„ sig clownsmink och har direktivet ”var galen” genast har snĂ„lskjuts. Slutligen kunde inte Hans Zimmers musik vara mer effektiv om den var frĂ„n en propagandafilm – detta var bombastiska toner, utformade för att trycka ner biopubliken till total underkastelse.

De hÀr detaljerna var stora, de satte intryck, men de var ocksÄ bara detaljer. Jag tvingades inse att sjÀlva filmen helt enkelt inte hÀngde ihop speciellt bra. BÄde tematiskt och narrativt bestod den av idéer som aldrig lÀmnat skisstadiet, och som Nolan lekte med för att hÄlla publiken upptagen utan att riktigt ta ansvar för sin egen berÀttelse. NÄgon enhetlig berÀttelse vet jag inte om filmen egentligen har. Varje scen och idé verkade vara lite tagen för sig, och den röriga klippningen sÄg till att hÄlla en förvirrad. Kanske att jag rentav i min förvirring tagit beslutet att det jag sÄg mÄste vara fantastiskt. Jag Àr ju sÄ snurrig av vad jag ser! DÄ mÄste det ju vara bra!

LÀrdomen hÀr Àr att man inte kan lura sin hjÀrna, och att det kritiska omdömet ibland mÄste vara som sköldpaddan snarare Àn haren. Det var nÀr jag sÄg The Dark Knight som jag första gÄngen fick en konkret skiljelinje mellan en film och upplevelsen av en film. Upplevelsen kan vara hÀftig och samtidigt meningslös, utan att riktigt komma i mÄl; som haren. MÄnga nöjer sig med haren rentav, och tycker sköldpaddan Àr en trist nitpicker, alldeles oavsett faktumet att han Àr den som faktiskt tar sig över mÄlsnöret i slutÀndan.

Nuförtiden Àr jag rÀtt bra pÄ att fÄnga haren nÀr han springer runt lite för ystert. Lustigt nog hÀnde det nÀr jag gick och sÄg Joker, liksom det hÀnde pÄ The Dark Knight. Medan jag sÄg filmen tyckte jag att jag hade en ganska stimulerande upplevelse, inte helt oförutsÀgbar men dÄ och dÄ riktigt spÀnnande. Visuellt Àr filmen tilltalande, pÄ sitt djupt masochistiska sÀtt, och om jag inte har fel sÄ Àr Joaquin Phoenix med i absolut varenda scen. Han Àr inte bara med, han Àr i strikt fokus. Det Àr alltsÄ en film som kan jÀmföras med en sÄdan dÀr stand up-special som jag förstÄr att folk ser pÄ Netflix och faktiskt recenserar som om de vore filmer. OcksÄ Joker handlar i grunden om att titta pÄ en person och uppleva omvÀrlden genom den personen.

Det Àr lite oklart exakt vad problemet Àr med Arthur Fleck, som rollfiguren heter. Han Àr uppenbarligen inte mentalt stabil, men vi kan i slutÀndan inte sÀga om (eller till vilken mÄn eller vad det betyder om) det rör sig om dÄlig uppvÀxt, gener, nÄgon obskyr skrattsjuka, alltsammans eller ingetdera. Kanske han Àr en symbol för alla undertryckta galenpannor som riskerar att brista nÀr som helst. Han verkar inte tycka det, förutom i en scen dÀr han plötsligt har ett perfekt retoriskt tal som förklarar absolut allt vi behöver veta om alla politiska implikationer i vad som hÀnder.

Vad som hĂ€nder, dĂ„, Ă€r att Arthur blir galen – fast han redan Ă€r galen frĂ„n början – och tar ut sina aggressioner mot omvĂ€rlden – för att han Ă€r galen, eller för att allt gĂ„r sĂ„ dĂ„ligt för honom och för att alla Ă€r sĂ„ taskiga mot honom (praktiskt taget alla scener i filmen gĂ„r ut pĂ„ att nĂ„gon misshandlar honom verbalt eller fysiskt). Fast sĂ„ har det varit för honom hela livet, sĂ„ exakt varför han briserar nu Ă€r lite oklart. Efter att han rĂ„kar (?) ha ihjĂ€l tre Wall Street-drĂ€gg kokas ett uppror upp pĂ„ Gothams gator, men det verkar han mer eller mindre oklar över. Ja förutom i en scen dĂ„, som inte riktigt hĂ€nger ihop med det vi sett fram till den punkten.

Todd Phillips, som skrivit och regisserat filmen, verkar ha lyssnat noga pĂ„ Christopher Nolan nĂ€r han, om sin Batman-process, sa att ”vi tar olika idĂ©er och kastar dem mot vĂ€ggen och se vilka som fastnar.”

För all del. Man kan göra en till nÄgon mÄn gÀckande film. Kanske till och med tekniskt vÀlgjord och spÀnnande nÀr det gÀller. Men mÄste man inte göra nÄgot mer? SÀrskilt nÀr man tar pÄ sig ansprÄken som denna film gör. With some power comes some responsibilty, vÀl?

Men rent tematiskt Àr Joker en extremt instabil film, och faktiskt en av de mest diffusa filmer jag nÄgonsin sett i hela mitt liv. Dess intrig Àr sÄ höljd i dimmor och full av frÄgetecken att den till slut förvandlats till en spegelsal av negationer. Det finns inte en enda sak i den som Àr obeveklig eller helt konkret. Allt som Arthur Fleck sÀger och gör i en scen tycks motsÀgas av det han sÀger och gör i nÀsta. Filmen Àr klippt sÄ att vi aldrig vet sÀkert om det som hÀnder sker pÄ riktigt eller bara i hans dagdrömmar. Men den som tror att detta Àr subtilt kan göra sig beredd pÄ att sucka nÀr vi mot slutet fÄr en överflödig och dum flashback-twist som ger filmen ett slags Tyler Durden-moment som (Ätminstone för mig) var uppenbart frÄn början. Men vi kan dra saker Ànda till Caligari och sÀga att hela filmen bara Àr en dröm, om vi vill. Vi kan ocksÄ fÄ det till att Arthur inte Àr galen alls, utan att det hela bara Àr ett slags rollspel han roar sig med, och att ondska helt enkelt Àr ondska. NÀr vi har sÄ hÀr lite konkretion kan vad som helst tolkas hur som helst.

En osĂ€ker berĂ€ttare Ă€r vĂ€l en sak, och jag Ă€r en vĂ€n till all slags subtilitet, men det Ă€r en sak att vilja utmana genom att inte alltid förklara hur allt hĂ€nger ihop. Men man behöver fortfarande ha nĂ„gon slags grundlĂ€ggande filosofi om vad för film man rent innehĂ„llsmĂ€ssigt försöker göra. NĂ€r man istĂ€llet dividerar ner alla bestĂ„ndsdelar till en nollpunkt, som Joker gör, blir allt istĂ€llet godtyckligt, ungefĂ€r som om filmen egentligen inte har nĂ„got pĂ„ hjĂ€rtat. Med filmens faktiska innehĂ„ll som bevismaterial kan ingen pĂ„stĂ„ att Joker egentligen har ett filosofiskt resonemang, en sammanhĂ€ngande gestaltning eller en tematisk röd trĂ„d. Liksom alltför mĂ„nga moderna filmer lider den av sin patologiska fobi för idĂ©er, och den flyter omkring pĂ„ samma wishy-washy rastlöshet som en dĂ„lig blockbuster, och som sĂ„ ofta ville jag örfila filmen som Suzanne Reuter gör det i Yrrol. Den ordagranna repliken tĂ„l att citeras: ”Vad fan Ă€r det med dig, Ă€r du rĂ€dd eller?”

Joker Àr inte det vĂ€rsta exemplet, men kanske det mesta. Filmen Ă€r enda stor intellektuell kakafoni som virrar runt under lagret av en pseudonostalgisk vision av Gotham (lĂ€s New York innan Rudy) nĂ€r staden var en djungel av laglöshet; dĂ€r kan vi för övrigt beta av en till krock mellan idĂ©erna. Om detta skulle vara en angelĂ€gen film om hĂ€mnden mot enprocentarna, som vissa pĂ„stĂ„r, varför hĂ€nvisar den till en tid som Ă€r förbi, en plats som fungerar som just fetischerad dĂ„tid, en grogrund för framtiden, dĂ„ Bruce Wayne ska rĂ€dda Gotham… eller Ă„tminstone, ni vet, ”systemet”. Kanske Phillips pĂ„ allvar ömmar för de 99% han sjĂ€lv inte Ă€r en del av, men i sĂ„ fall gör han det inte utan ett grĂ€nslöst publikförakt. Nog för att amerikanska kritiker slagit bakut för den hĂ€r filmen pĂ„ ett överraskande intensivt sĂ€tt – gammal hederlig moralpanik Ă€r en sak, men vettiga mĂ€nniskor Ă€r sĂ„ absurt provocerade av den hĂ€r filmen i USA att nĂ„gon slags sanning mĂ„ste finnas bakom nĂ„gon slags kuliss – men Ă€ven Phillips verkar förutsĂ€tta att publiken Ă€r för dum för att ifrĂ„gasĂ€tta Joker. Han skulle Ă€lska den svenska kritikerkĂ„ren som tycks ha svalt hela filmen med hull och hĂ„r.

Men med allt detta sagt har filmen ett par förmildrande omstÀndigheter. SÀnker man ribban och ser Joker som en Batman-prequel först och frÀmst sÄ antar jag att den duger helt utmÀrkt. Och nÀr man har en skÄdespelare som Phoenix i centrum sÄ ska det inte underskattas, oavsett hur förutsÀgbart det Àr att hylla honom. Joker Àr utformad för att fungera som The Phoenix Show. Det enklaste sÀttet att poÀngtera filmens problem Àr att helt enkelt tÀnka sig exakt samma film med en annan skÄdespelare i huvudrollen. Men det vore kanske inte helt rÀttvist det heller, med tanke pÄ att Phoenix Àr sÄ integrerad med den hÀr filmens funktioner att den inte skulle finnas utan honom.

Hitchcock hade inte direkt fel nĂ€r han sa att skĂ„despelare var fĂ„r – Ă€rligt talat skulle tusentals skĂ„despelare duga för en enda roll i vilken given film som helst – men ibland finns vissa undantag. NĂ€r en film sĂ„ tydligt bygger pĂ„ en enda prestation mĂ„ste man acceptera det. Det skadar verkligen inte i Joker, för den delen. Phoenix gör Fleck till en oĂ€ndligt mycket mer trovĂ€rdig och mĂ„ngfasetterad figur Ă€n han Ă€r pĂ„ papperet. Denna ologiskt skrivna klichĂ© blir plötsligt, nĂ€r Phoenix ger honom en röst, helt förstĂ„elig för oss. Det har bara att göra med att vi upplever att vi möter en mĂ€nniska av kött och blod, och det upplever vi bara för att Phoenix har den talang han har.

För all del leder det ocksĂ„ till en mer intressant bioupplevelse Ă€n vad det leder till en bra film att spara för eftervĂ€rlden. Jag fann mig sjĂ€lv önska att Phoenix kunde haft huvudrollen i Paul Schraders First Reformed istĂ€llet för Ethan Hawke, för dĂ„ hade jag tyckt om den filmen mer (och tĂ€nk vad kul om Ethan Hawke hade spelat Jokern i den hĂ€r filmen… vad sura folk hade blivit liksom). Med tanke pĂ„ hur mycket som gjorts av Phillips ”hyllningar” till amerikansk 70-talsfilm Ă€r det vĂ€rt att pĂ„peka att filmen faktiskt inte plagierar Scorsese annat Ă€n i koncepten. Schraders film Ă€r en av de mest hĂ€nsynslösa plagiaten pĂ„ andra filmer jag nĂ„gonsin sett. Phillips nöjer sig med att norpa tematik och idĂ©er, inte bara frĂ„n Taxi Driver och The King of Comedy utan Ă€ven Network, SmĂ„ och stora brott, Chaplin (vars Moderna tider gör ett symptomatiskt motsĂ€gelsefullt inhopp) ja listan kan göras lĂ„ng.

Man kan Ă€ven göra en vĂ€ldigt lĂ„ng lista pĂ„ saker som Joker skulle kunna tĂ€nkas handla om. Ämnen i breda ordalag, som utanförskap, uppror, klassamhĂ€lle, mental ohĂ€lsa. Att man ocksĂ„ kan anklaga filmen för att vara en flört med den labila och de facto vĂ„ldsamma högerextremismen Ă€r inte ett bevis pĂ„ dess djup eller komplexitet. Det har bara att göra med att filmen nog egentligen skiter i vilket. Den Ă€r ett hus utan dörrar dĂ€r vad som helst kan komma och gĂ„. Inte riktigt samma sak som utmanande konst, men ganska nĂ€ra en ny lĂ€sksort byggd pĂ„ en marknadskalkyl.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *