💿 Studenten frĂ„n Prag (1913)

Det hĂ€r med att sĂ€lja sin sjĂ€l till djĂ€vulen mĂ„ste ha varit en av de största fasorna – om inte den allra största – för folk och fĂ€n pĂ„ 1910-talet. I var och varannan film frĂ„n 1910-talet ligger en Mefistofeles och lurar i vassen, Ă„tminstone vid nĂ„got tillfĂ€lle, om inte lite hĂ€r sĂ„ lite dĂ€r.

Under filmens första Ă„rtionden var Goethes ”Faust” ocksĂ„ en stĂ€ndigt Ă„terkommande fabel. Sensmoralen tycks vara: Man fĂ„r se upp sĂ„ att man inte dignar under levandets ok, eller tappar huvudet och blir lĂ€ttjefull! DĂ„ kan
 konstiga saker ske


Ta Balduin, vĂ„r kĂ€re huvudperson och titelfigur. Han Ă€r vĂ„rt mest moderna inslag eftersom han Ă€r fattig, tycker om att dricka och slĂ„ runt och verkar aldrig plugga – som vilken annan student som helst, alltsĂ„! – och som pricken över i Ă€r han kĂ€r i en hertiginna som han inte kan vara med eftersom han ju inte Ă€ger ett korvöre.

Men livet Ă€r fagert, Prag likasĂ„, och
 jag tror det finns nĂ„gon ungdomlig lyster som Studenten frĂ„n Prag utnyttjar. NĂ€r man strosar genom livet salongsnykter lĂ€ngsmed fagra parker och öltrĂ€dgĂ„rdar sĂ„ kan det ju hĂ€nda att man börjar se i syner


Mefistofeles Ă€r dĂ€r, plötsligt, som han ju alltid Ă€r. Nu heter han Scapinelli, men karikatyren Ă€r densamma. Scapinelli har en sĂ€ck med pengar att ge den gode Balduin. I utbyte vill han ta ”vad som helst” i hans studentlya. Boningen ser ut som en fĂ€ngelsehĂ„la ur nĂ„got gammalt sjörövarĂ€ventyr och inget av vĂ€rde finns att ta.

Men Scapinelli tar förstĂ„s nĂ„got mycket mer vĂ€rdefullt Ă€n materiella ting, och snart har Balduins fĂ€rd mot den obligatoriska tragedin börjat…

Alla filmer Ă€r del av sin tid, och alla saker som gör Studenten frĂ„n Prag spĂ€nnande och fascinerande har att göra med just det. Det Ă€r kanske dĂ€rför jag blir extra frustrerad nĂ€r den ska â€Ă„terupptĂ€ckas” som den ”första” ”skrĂ€ckfilmen”.

Det Ă€r ett tankefel som bygger pĂ„ förestĂ€llningen att vi kan klassificera filmer retroaktivt. Hade man bett om en skrĂ€ckfilm Ă„r 1913 hade de stirrat konstigt pĂ„ en – det hade kanske varit som att be om ”en bra VR-dröm” idag – eftersom genren skrĂ€ck inte hittades pĂ„ förrĂ€n pĂ„ 1930-talet. Jag har svĂ„rt att gĂ„ med pĂ„ att genren ens fanns innan dess. SĂ€rskilt eftersom det dĂ„ fanns andra genrer, som man idag glömt bort.

Den som har ögonen öppna kan ju notera att Studenten frĂ„n Prag, enligt sina förtexter Ă€r, ett ”Romantisches Drama”, alltsĂ„ ett romantiskt drama eller, som man kanske sa i substantivform Ă„r 1913, en ”romantik”. Rakt upp och ner Ă€r det faktiskt det första man fĂ„r se!

Man kallade Studenten frĂ„n Prag för ett drama för det var det enda begrepp man hade för dramatiska filmer som inte var komedier. Man ville att filmen skulle bli en legitim konstform pĂ„ samma nivĂ„ som teatern och litteraturen sĂ„ dĂ€rför var det genrer ur dessa traditioner man anvĂ€nde. Att det sedan var ett ”romantiskt” drama betydde inte att den handlade om kĂ€rlek utan att den hĂ€mtade sin inspiration frĂ„n det sena 1800-talets litteratur, det vill sĂ€ga romantiken, med saker som ”Dracula” och ”Frankenstein” i Ă„tanke.

Det hela blir mycket tydligare om man faktiskt sÀtter sig ner och ser filmen. Man inser dÄ snabbt att filmen har mycket lite att ge nÄgon som vill ha en 106 Är gammal film som inte ska ligga för lÄngt ifrÄn en som bara Àr 6 mÄnader gammal.

Liksom alla filmer gjorda under denna era Àr filmen gjord i tablÄstil med statisk kamera och ren bildkomposition som frÀmsta visuella sprÄk. För en oinvigd ser det nog inte ut som mycket mer Àn statisk, filmad teater. Man mÄste aktivera sin blick för att kunna kÀnna in just hur ensam Balduin kÀnner sig nÀr han sitter dÀr i den pittoreska öltrÀdgÄrden i början. Folk festar om vartannat pÄ ett lÄngbord, och det tar ett tag innan vi förstÄr att Balduin Àr den som vi ska bry oss om.

Han Ă€r inte bara ensam. Han Ă€r utanför de andra studenternas gemenskap. Han rör sig i avkrokar i tillvaron. Avkrokar i tillvaron Ă€r aldrig bra stĂ€llen i sĂ„ hĂ€r gamla ”skrĂ€ckfilmer”, för det Ă€r dĂ€r man kan stöta pĂ„ nĂ„got onaturligt. Fasan pĂ„ den hĂ€r tiden var ju inte att bli uppĂ€ten av ett monster eller dödad av en mördare. Fasan handlade om möjligheten till nĂ„got onaturligt, att vĂ€rlden kanske Ă€ndĂ„ inte Ă€r helt utforskad, att det fortfarande finns en möjlighet att drabbas av nĂ„got oĂ„terkalleligt och frĂ€mmande (det Ă€r sĂ€rskilt i det hĂ€r avseendet som Murnaus Nosferatu (1922) Ă€r ett sĂ„dant mĂ€sterverk).

Det sÀger sig sjÀlvt att man mÄste ge sig sjÀlv en chans att leva sig in i filmen pÄ dess villkor. HÄlla ögonen öppna pÄ vad som hÀnder i bakgrunden, vart karaktÀrerna har sina hÀnder. Verkligen lÄta oss bli upptagna med vad som Àr i bildens fokus.

Studenten frÄn Prag Àr inte riktigt lika lekfull och briljant i sin tablÄstil som vissa andra filmer frÄn 1913 (som Bloms Atlantis, Sjöströms Ingeborg Holm, Brenons Barnen i Paris) men den Àr helt klart vÀlgjord och genomarbetad. Paul Weneger, stjÀrnan som regisserade filmen tillsammans med Stellan Rye, tar inga bilder för givet. De förstÄr obehaget nÀr nÄgot eller nÄgon kryper fram i bild, i förgrunden eller bakgrunden, och de inser kopplingen mellan den rörliga bilden och hallucinationen; Balduin mÄste, vid fler Àn ett tillfÀlle, misstro sina ögon, liksom publiken som Ànnu var relativt nybekanta med filmen som uppfinning.

De hittar ocksĂ„ sĂ€tt att föreslĂ„ Prag som taget ur en dunkel mardröm, men aldrig utan att svika den realism och de detaljer som kameran fĂ„ngar. Återigen, det ser ut som verkligheten, men den kommer i den rörliga bildens skepnad – Ă„r 1913 en mycket mer suggestiv variant av verkligheten idag, med sitt grĂ„a flimmer och sina tintade fĂ€rgmattor. Den tyska expressionismen, vilken till stor del skulle bli till pĂ„ grund av den hĂ€r filmen, skulle gĂ„ steget lĂ€ngre och göra dessa dunkla antydningar mer explicita.

Mer Ă€n i det visuella Ă€r det dock i tematiken som Studenten frĂ„n Prag Ă€r ett intressant tidsdokument. Filmen blev en stor framgĂ„ng och kom att ses som nĂ„got i stil med Tysklands Nationens födelse, i det att det var den första (Ă„terigen
 ”första”) film som blev omtalad och beundrad nog att föra filmen upp ur den kulturella rĂ€nnstenen och Ă„tminstone in i finsalongernas förhall.

Historiker som vet mer Ă€n jag Ă€lskar att diskutera om varför, och vad det har att göra med den tyska kulturen efter 1800-talet, men det gĂ„r inte att missa att nĂ„got neurotiskt pĂ„gĂ„r. Filmens kanske mest uppseendevĂ€ckande inslag Ă€r det av en doppelgĂ€nger – av Balduins sjĂ€l skapar Scapinelli en dubbelgĂ„ngare av Balduin sjĂ€lv, ett djĂ€vulskt alter-ego som tar över hans liv, dödar hans fiender och söker lĂ€gra den unga dam som hans hjĂ€rta begĂ€r.

I början av filmen vill han bara ha pengar sĂ„ att han kan göra sig mer Ă€rbar för henne – eftersom hon Ă€r en hertiginna och inte kan ha med honom att göra sĂ„ lĂ€nge han Ă€r fattig, Adelns heder och Ă€ra gĂ„r före kĂ€nslorna, och det blir aldrig helt tydligt om hertiginnan verkligen hĂ„ller av Balduin pĂ„ samma sĂ€tt som han hĂ„ller av henne.

Psykoanalysen var pĂ„ uppgĂ„ng hĂ€r och rĂ€dslan för dubbelgĂ„ngaren var inspirerad av Freud. Paranoian mellan Balduin och hertiginnan pĂ„minner mig ocksĂ„ om den man hittar hos Dostojevskij, som ju skrev romanen ”DubbelgĂ„ngaren” dĂ€r en ung man drabbas av precis samma öde som Balduin. Studenten frĂ„n Prag baserades pĂ„ en novell av Poe och en dikt av Alfred de Musset, men strömningarna gĂ„r uppenbarligen in och ut ur varandra.

Faust, Freud, drömlogik och dubbelgĂ„ngare var oerhört populĂ€ra motiv nĂ€r det begav sig. Idag Ă€r de mer sĂ€llsynta, Ă€ven om de överlevt med insekters motstĂ„ndskraft – mest frekventa Ă€r de hos gamla stötar som fortfarande har uppenbara psykoanalytiska hangups (David Lynch, inte minst, som byggde hela ”Twin Peaks – The Return” pĂ„ denna Freudianska dubbelgĂ„ngarĂ„ngest). SĂ„ det vore mer rĂ€tt att kalla Studenten frĂ„n Prag för den första Lynchfilmen


Men dÄ skulle man snurra till allt, sÄklart, och hÀr har vi vÄr lÀrdom. Det kanske lÄter som sjÀlvklar information men genrer existerar inte; filmer existerar, och genrerna hittar vi pÄ dÀrefter. Det Àr en syntes, en etikett som vi lÀgger helt efter egna erfarenheter. SÄ om du gillar skrÀckfilmer och med dem tÀnker kannibaler, zombies och seriemördare, och du tror att Studenten frÄn Prag Àr den första av sitt slag, dÄ kommer du bli besviken.

TvĂ€rtom Ă€r detta ju, alltsĂ„, en film av sin tid. En tid dĂ„ skrĂ€ck kallades romantik, i substantivform. Efter ett tag började romantikerna innehĂ„lla vampyrer och varulvar. Sedan började de handla om vampyrer och varulvar och efter det struntade man i monstren och lĂ€t mĂ€nniskorna vara monster istĂ€llet. NĂ„gonstans pĂ„ vĂ€gen började man anvĂ€nda begreppet ”skrĂ€ck”. Det Ă€r upp till var och en att avgöra vart detta ”började”. SjĂ€lv ser jag bara ett enda stort pĂ„gĂ„ende.

FREDRIK FYHR


Der Student von Prag. 1913 TYSKLAND 85 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Paul Wegener, Stellan Rye. S: Paul Wegener, Grete Berger, Lyda Salmonova, John Gottowt, Lothar Körner, Fritz Weidemann.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *