💿 Studenten från Prag (1913)

Det här med att sälja sin själ till djävulen måste ha varit en av de största fasorna – om inte den allra största – för folk och fän på 1910-talet. I var och varannan film från 1910-talet ligger en Mefistofeles och lurar i vassen, åtminstone vid något tillfälle, om inte lite här så lite där.

Under filmens första årtionden var Goethes ”Faust” också en ständigt återkommande fabel. Sensmoralen tycks vara: Man får se upp så att man inte dignar under levandets ok, eller tappar huvudet och blir lättjefull! Då kan… konstiga saker ske…

Ta Balduin, vår käre huvudperson och titelfigur. Han är vårt mest moderna inslag eftersom han är fattig, tycker om att dricka och slå runt och verkar aldrig plugga – som vilken annan student som helst, alltså! – och som pricken över i är han kär i en hertiginna som han inte kan vara med eftersom han ju inte äger ett korvöre.

Men livet är fagert, Prag likaså, och… jag tror det finns någon ungdomlig lyster som Studenten från Prag utnyttjar. När man strosar genom livet salongsnykter längsmed fagra parker och ölträdgårdar så kan det ju hända att man börjar se i syner…

Mefistofeles är där, plötsligt, som han ju alltid är. Nu heter han Scapinelli, men karikatyren är densamma. Scapinelli har en säck med pengar att ge den gode Balduin. I utbyte vill han ta ”vad som helst” i hans studentlya. Boningen ser ut som en fängelsehåla ur något gammalt sjörövaräventyr och inget av värde finns att ta.

Men Scapinelli tar förstås något mycket mer värdefullt än materiella ting, och snart har Balduins färd mot den obligatoriska tragedin börjat…

Alla filmer är del av sin tid, och alla saker som gör Studenten från Prag spännande och fascinerande har att göra med just det. Det är kanske därför jag blir extra frustrerad när den ska ”återupptäckas” som den ”första” ”skräckfilmen”.

Det är ett tankefel som bygger på föreställningen att vi kan klassificera filmer retroaktivt. Hade man bett om en skräckfilm år 1913 hade de stirrat konstigt på en – det hade kanske varit som att be om ”en bra VR-dröm” idag – eftersom genren skräck inte hittades på förrän på 1930-talet. Jag har svårt att gå med på att genren ens fanns innan dess. Särskilt eftersom det då fanns andra genrer, som man idag glömt bort.

Den som har ögonen öppna kan ju notera att Studenten från Prag, enligt sina förtexter är, ett ”Romantisches Drama”, alltså ett romantiskt drama eller, som man kanske sa i substantivform år 1913, en ”romantik”. Rakt upp och ner är det faktiskt det första man får se!

Man kallade Studenten från Prag för ett drama för det var det enda begrepp man hade för dramatiska filmer som inte var komedier. Man ville att filmen skulle bli en legitim konstform på samma nivå som teatern och litteraturen så därför var det genrer ur dessa traditioner man använde. Att det sedan var ett ”romantiskt” drama betydde inte att den handlade om kärlek utan att den hämtade sin inspiration från det sena 1800-talets litteratur, det vill säga romantiken, med saker som ”Dracula” och ”Frankenstein” i åtanke.

Det hela blir mycket tydligare om man faktiskt sätter sig ner och ser filmen. Man inser då snabbt att filmen har mycket lite att ge någon som vill ha en 106 år gammal film som inte ska ligga för långt ifrån en som bara är 6 månader gammal.

Liksom alla filmer gjorda under denna era är filmen gjord i tablåstil med statisk kamera och ren bildkomposition som främsta visuella språk. För en oinvigd ser det nog inte ut som mycket mer än statisk, filmad teater. Man måste aktivera sin blick för att kunna känna in just hur ensam Balduin känner sig när han sitter där i den pittoreska ölträdgården i början. Folk festar om vartannat på ett långbord, och det tar ett tag innan vi förstår att Balduin är den som vi ska bry oss om.

Han är inte bara ensam. Han är utanför de andra studenternas gemenskap. Han rör sig i avkrokar i tillvaron. Avkrokar i tillvaron är aldrig bra ställen i så här gamla ”skräckfilmer”, för det är där man kan stöta på något onaturligt. Fasan på den här tiden var ju inte att bli uppäten av ett monster eller dödad av en mördare. Fasan handlade om möjligheten till något onaturligt, att världen kanske ändå inte är helt utforskad, att det fortfarande finns en möjlighet att drabbas av något oåterkalleligt och främmande (det är särskilt i det här avseendet som Murnaus Nosferatu (1922) är ett sådant mästerverk).

Det säger sig självt att man måste ge sig själv en chans att leva sig in i filmen på dess villkor. Hålla ögonen öppna på vad som händer i bakgrunden, vart karaktärerna har sina händer. Verkligen låta oss bli upptagna med vad som är i bildens fokus.

Studenten från Prag är inte riktigt lika lekfull och briljant i sin tablåstil som vissa andra filmer från 1913 (som Bloms Atlantis, Sjöströms Ingeborg Holm, Brenons Barnen i Paris) men den är helt klart välgjord och genomarbetad. Paul Weneger, stjärnan som regisserade filmen tillsammans med Stellan Rye, tar inga bilder för givet. De förstår obehaget när något eller någon kryper fram i bild, i förgrunden eller bakgrunden, och de inser kopplingen mellan den rörliga bilden och hallucinationen; Balduin måste, vid fler än ett tillfälle, misstro sina ögon, liksom publiken som ännu var relativt nybekanta med filmen som uppfinning.

De hittar också sätt att föreslå Prag som taget ur en dunkel mardröm, men aldrig utan att svika den realism och de detaljer som kameran fångar. Återigen, det ser ut som verkligheten, men den kommer i den rörliga bildens skepnad – år 1913 en mycket mer suggestiv variant av verkligheten idag, med sitt gråa flimmer och sina tintade färgmattor. Den tyska expressionismen, vilken till stor del skulle bli till på grund av den här filmen, skulle gå steget längre och göra dessa dunkla antydningar mer explicita.

Mer än i det visuella är det dock i tematiken som Studenten från Prag är ett intressant tidsdokument. Filmen blev en stor framgång och kom att ses som något i stil med Tysklands Nationens födelse, i det att det var den första (återigen… ”första”) film som blev omtalad och beundrad nog att föra filmen upp ur den kulturella rännstenen och åtminstone in i finsalongernas förhall.

Historiker som vet mer än jag älskar att diskutera om varför, och vad det har att göra med den tyska kulturen efter 1800-talet, men det går inte att missa att något neurotiskt pågår. Filmens kanske mest uppseendeväckande inslag är det av en doppelgänger – av Balduins själ skapar Scapinelli en dubbelgångare av Balduin själv, ett djävulskt alter-ego som tar över hans liv, dödar hans fiender och söker lägra den unga dam som hans hjärta begär.

I början av filmen vill han bara ha pengar så att han kan göra sig mer ärbar för henne – eftersom hon är en hertiginna och inte kan ha med honom att göra så länge han är fattig, Adelns heder och ära går före känslorna, och det blir aldrig helt tydligt om hertiginnan verkligen håller av Balduin på samma sätt som han håller av henne.

Psykoanalysen var på uppgång här och rädslan för dubbelgångaren var inspirerad av Freud. Paranoian mellan Balduin och hertiginnan påminner mig också om den man hittar hos Dostojevskij, som ju skrev romanen ”Dubbelgångaren” där en ung man drabbas av precis samma öde som Balduin. Studenten från Prag baserades på en novell av Poe och en dikt av Alfred de Musset, men strömningarna går uppenbarligen in och ut ur varandra.

Faust, Freud, drömlogik och dubbelgångare var oerhört populära motiv när det begav sig. Idag är de mer sällsynta, även om de överlevt med insekters motståndskraft – mest frekventa är de hos gamla stötar som fortfarande har uppenbara psykoanalytiska hangups (David Lynch, inte minst, som byggde hela ”Twin Peaks – The Return” på denna Freudianska dubbelgångarångest). Så det vore mer rätt att kalla Studenten från Prag för den första Lynchfilmen…

Men då skulle man snurra till allt, såklart, och här har vi vår lärdom. Det kanske låter som självklar information men genrer existerar inte; filmer existerar, och genrerna hittar vi på därefter. Det är en syntes, en etikett som vi lägger helt efter egna erfarenheter. Så om du gillar skräckfilmer och med dem tänker kannibaler, zombies och seriemördare, och du tror att Studenten från Prag är den första av sitt slag, då kommer du bli besviken.

Tvärtom är detta ju, alltså, en film av sin tid. En tid då skräck kallades romantik, i substantivform. Efter ett tag började romantikerna innehålla vampyrer och varulvar. Sedan började de handla om vampyrer och varulvar och efter det struntade man i monstren och lät människorna vara monster istället. Någonstans på vägen började man använda begreppet ”skräck”. Det är upp till var och en att avgöra vart detta ”började”. Själv ser jag bara ett enda stort pågående.

FREDRIK FYHR


Der Student von Prag. 1913 TYSKLAND 85 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Paul Wegener, Stellan Rye. S: Paul Wegener, Grete Berger, Lyda Salmonova, John Gottowt, Lothar Körner, Fritz Weidemann.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *