💿 Oliver Twist (1922)

Att Jackie Coogan skulle spela Oliver Twist var inte direkt en högoddsare. Coogan var rackarungen med tefatsögonen, han som slagit igenom i Chaplins pojke och fortsatte vara en praktisk pojkslav i My Boy året därpå. Alla verkade älska att se honom skura golv. ”Tänk om jag hade en liten, liten Jackie Coogan” kanske vissa sjöng.

Det är ganska ironiskt, eftersom Coogan själv kom att bo i slott, uppassad av betjänter och omringad av hundratals leksaker, med en fotbollsplan på bakgården. Kanske det också fanns något lite väl välansat och manierat över hans Oliver – kanske han helt enkelt var för liten för rollen, särskilt eftersom den trots allt innefattar (bland annat) att bli skjuten rakt upp och ner. Jag menar, vem skjuter Jackie Coogan? Det är ju som att skjuta en hundvalp – handlingen ska inte vara god när den händer, förvisso, men med Coogans snörvliga bullkinder blir det förmodligen värre än tanken var.

Filmen, liksom Coogan själv, fungerar ungefär som man kan tänka sig. Scenografin är påkostad och övertygande, med ett och annat vagt stråk av den tyska expressionismen. Dickens text är välansad för ett rappt tempo och det finns gott om tillfällen då textrutorna tar hand om scener vi aldrig får se. Filmen representerar den typ av väloljade industrinarrativ som Hollywood kommit att förvandlas till under den här tiden. Det behöver inte vara något dåligt – Goldwyns Sherlock Holmes från samma år tycker jag är en underbar film, till exempel.

Men just Oliver Twist kanske hade tjänat på lite mer nyanser och djup. Som storyn är trimmad nu består filmen praktiskt taget bara av scener där en hela tiden katapultar nästa, filmen rusar fram utan att vi vet mer än att något garanterat händer, för annars skulle inte alla vara på väg någonstans.

Förutsatt att man uppskattar stumfilmer är det för all del roande på det där kompetenta tjugotalssättet som man inte är bortskämd med idag, men den spännande upptakten blir lite förråd av filmen när den hoppar fram i narrativen med allt bredare steg och vi känner att något gått förlorat på vägen.

Det finns heller inte spåren av gemenskap hos Fagins rackarungar – så fort Oliver hamnar på den borgerliga sidan av stan så verkar det som att man ska utgå ifrån att det är där han bör vara. Det, ihop med Coogans hundögon, saboterar den skitighet och det stänk av det subversiva som Dickens berättelse ändå har.

Men, på tal om Fagin så spelas han av Lon Chaney, vilket kanske är filmens mest intressanta inslag. Fagin var en i raden av maskeradporträtt denna fascinerande och på sätt och vis underskattade aktör tog sig an (samma år var han ”kinaman”, till exempel, i den underskattade Sargade hjärtan). Fagin är inte den mest spännande karaktären i världen att gestalta, ens för Chaney, men man kan notera även här att han inte är så enspårig som det först kanske verkar.

Chaney hade en förmåga att börja stort, i den groteska stereotypen, för att sedan gradvis vrida på den, hitta olika saker att sätta i ljuset, finna dess skuggsidor, tills vi upplevt flera dimensioner av honom. Det är inte direkt psykologi, på sätt och vis är det inte ens mänskliga drag vi ser. Någon slags råare nerv kittlas, något som bara har med känslor att göra. Huvudsaken är att det känns och att det når fram, och att man bara finner det i den där drömska sfär som uppstår mellan bilden och ögat i en stumfilm.

FREDRIK FYHR


1922 USA 74 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Frank Lloyd. S: Jackie Coogan, James A. Marcus, Aggie Herring, Lewis Sargent, Joan Standing, Carl Stockdale, Edouard Trebaol, Lon Chaney, Taylor Graves, George Siegmann, Gladys Brockwell, Lionel Belmore, Florence Hale, Joseph Hazelton, Gertrude Claire.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *