💿 Oliver Twist (1922)

Att Jackie Coogan skulle spela Oliver Twist var inte direkt en högoddsare. Coogan var rackarungen med tefatsögonen, han som slagit igenom i Chaplins pojke och fortsatte vara en praktisk pojkslav i My Boy Ă„ret dĂ€rpĂ„. Alla verkade Ă€lska att se honom skura golv. ”TĂ€nk om jag hade en liten, liten Jackie Coogan” kanske vissa sjöng.

Det Ă€r ganska ironiskt, eftersom Coogan sjĂ€lv kom att bo i slott, uppassad av betjĂ€nter och omringad av hundratals leksaker, med en fotbollsplan pĂ„ bakgĂ„rden. Kanske det ocksĂ„ fanns nĂ„got lite vĂ€l vĂ€lansat och manierat över hans Oliver – kanske han helt enkelt var för liten för rollen, sĂ€rskilt eftersom den trots allt innefattar (bland annat) att bli skjuten rakt upp och ner. Jag menar, vem skjuter Jackie Coogan? Det Ă€r ju som att skjuta en hundvalp – handlingen ska inte vara god nĂ€r den hĂ€nder, förvisso, men med Coogans snörvliga bullkinder blir det förmodligen vĂ€rre Ă€n tanken var.

Filmen, liksom Coogan sjĂ€lv, fungerar ungefĂ€r som man kan tĂ€nka sig. Scenografin Ă€r pĂ„kostad och övertygande, med ett och annat vagt strĂ„k av den tyska expressionismen. Dickens text Ă€r vĂ€lansad för ett rappt tempo och det finns gott om tillfĂ€llen dĂ„ textrutorna tar hand om scener vi aldrig fĂ„r se. Filmen representerar den typ av vĂ€loljade industrinarrativ som Hollywood kommit att förvandlas till under den hĂ€r tiden. Det behöver inte vara nĂ„got dĂ„ligt – Goldwyns Sherlock Holmes frĂ„n samma Ă„r tycker jag Ă€r en underbar film, till exempel.

Men just Oliver Twist kanske hade tjÀnat pÄ lite mer nyanser och djup. Som storyn Àr trimmad nu bestÄr filmen praktiskt taget bara av scener dÀr en hela tiden katapultar nÀsta, filmen rusar fram utan att vi vet mer Àn att nÄgot garanterat hÀnder, för annars skulle inte alla vara pÄ vÀg nÄgonstans.

Förutsatt att man uppskattar stumfilmer Àr det för all del roande pÄ det dÀr kompetenta tjugotalssÀttet som man inte Àr bortskÀmd med idag, men den spÀnnande upptakten blir lite förrÄd av filmen nÀr den hoppar fram i narrativen med allt bredare steg och vi kÀnner att nÄgot gÄtt förlorat pÄ vÀgen.

Det finns heller inte spĂ„ren av gemenskap hos Fagins rackarungar – sĂ„ fort Oliver hamnar pĂ„ den borgerliga sidan av stan sĂ„ verkar det som att man ska utgĂ„ ifrĂ„n att det Ă€r dĂ€r han bör vara. Det, ihop med Coogans hundögon, saboterar den skitighet och det stĂ€nk av det subversiva som Dickens berĂ€ttelse Ă€ndĂ„ har.

Men, pĂ„ tal om Fagin sĂ„ spelas han av Lon Chaney, vilket kanske Ă€r filmens mest intressanta inslag. Fagin var en i raden av maskeradportrĂ€tt denna fascinerande och pĂ„ sĂ€tt och vis underskattade aktör tog sig an (samma Ă„r var han ”kinaman”, till exempel, i den underskattade Sargade hjĂ€rtan). Fagin Ă€r inte den mest spĂ€nnande karaktĂ€ren i vĂ€rlden att gestalta, ens för Chaney, men man kan notera Ă€ven hĂ€r att han inte Ă€r sĂ„ enspĂ„rig som det först kanske verkar.

Chaney hade en förmÄga att börja stort, i den groteska stereotypen, för att sedan gradvis vrida pÄ den, hitta olika saker att sÀtta i ljuset, finna dess skuggsidor, tills vi upplevt flera dimensioner av honom. Det Àr inte direkt psykologi, pÄ sÀtt och vis Àr det inte ens mÀnskliga drag vi ser. NÄgon slags rÄare nerv kittlas, nÄgot som bara har med kÀnslor att göra. Huvudsaken Àr att det kÀnns och att det nÄr fram, och att man bara finner det i den dÀr drömska sfÀr som uppstÄr mellan bilden och ögat i en stumfilm.

FREDRIK FYHR


1922 USA 74 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Frank Lloyd. S: Jackie Coogan, James A. Marcus, Aggie Herring, Lewis Sargent, Joan Standing, Carl Stockdale, Edouard Trebaol, Lon Chaney, Taylor Graves, George Siegmann, Gladys Brockwell, Lionel Belmore, Florence Hale, Joseph Hazelton, Gertrude Claire.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *