💿 Plan 9 From Outer Space (1959)

Jag ska vara ärlig. Första gången jag såg Plan 9 From Outer Space tyckte jag inte den var så dålig. Jag var mycket medveten om överenskommelsen jag hade med resten av världen om att detta var Världens Sämsta Film, för någon måste ju bära den kronan också, men jag skrattade aldrig åt den.

Jag kunde se de uppenbara skavankerna – det usla ljudpålägget, växlingarna mellan natt och dag, vajande gravstenar i papp – men jag begrep aldrig helt vad folk tyckte var så roligt med filmen. Jag hade förväntat mig att känna överlägsenhet, men istället kände jag mig lite dum.

En av anledningarna till att Plan 9 är så härlig är just att man inte kan skratta åt den. Man måste skratta med den. När jag såg filmen, som en smådryg tonåring utan mycket till erfarenhet av vare sig livet eller filmhistoria, tyckte jag nog att storyn om vakande utomjordingar som vill skapa fred på jorden genom våld – typ – hyggligt rimlig. Jag förstod heller inte att dialogen var usel även för att vara en gammal b-film från 50-talet. Jag tyckte filmen var gammal, och detta ord hade potens över alla andra. Jag förväntade mig att få en enkel hackkyckling serverad, något i stil med vad som senare kom i form av The Room (2003), något som inte bara var dåligt utan som barockt skrek sin uselhet i ansiktet på en.

Men man måste ha lite i bagaget för att riktigt uppskatta Plan 9. Det är en film gjord av en vuxen människa, trots allt. Ed Wood menade inget om inte allvar – varje scen är gjord för effekt och sammanställd med desperat iver. Liksom de flesta av hans filmer har den ett budskap om saker som engagerar honom (i det här fallet UFO-konspirationer) och han har gjort allt för att nå ut med det.

Skrattfesten i Plan 9 bygger alltså inte på att man skrattar åt någon som försöker uttrycka sig men misslyckas – skrattet är, vågar jag åtminstone hoppas, ett uttryck för solidaritet. Vi förstår viljan och behovet att uttrycka sig. Vi kan se Ed Woods inre i hans filmer och vi vet att vi själva bär våra egna inre – kanske du också någon gång försökt göra en film ihop med dina kompisar och sedan suttit och skrattat åt det dumma resultatet. Processen är densamma som när vi ser Plan 9.

Det är lönlöst att gå igenom alla höjd- och lågpunkter i filmen – det mesta från Tor Johnson (Kalmars stolthet) till Bela Lugosi (som berömt dog två dagar in i inspelningen) har andra gått igenom, och så roliga saker mår dåligt av att förklaras ihjäl.

Istället vill jag slå ett slag för Criswell, vem det nu är, som verkligen är filmens osjungna hjälte. Trots allt! Det är ju han! Med sin… dramatiska… berättarröst! Som ger filmen…! Sinnn besynnerliga…! Kontext.

Hade det inte varit för honom hade filmen varit svår att orka med, för när man inte skrattar är den nämligen rätt seg. Criswells robusta stämma gör mig faktiskt full i skratt vad han än säger – av alla ögonblick i filmen tycker jag det roligaste är när den odödligt stirrande Elvira hänger omkring på kyrkogården där hennes nydöde makes begravning skenbart pågått. ”His… DEAD WIFE! Was watchingggh…”

Criswell ger också filmen dess kontext, som sagt. Jo, han presenterar filmen och avslutar den så att vi ska förstå att Wood verkligen vill upplysa oss om att flygande tefat faktiskt cirkulerar ovanför planetens atmosfär. Allt är ju baserat på ”sworn testimonies”, för att citera Criswell själv, och trots allt: ”Can you prove it DIDN’T happen?”

Såklart är inte Plan 9 på riktigt den sämsta film som någonsin gjorts – den filmen har ingen anledning att se. Jag vet inte ens om Plan 9 var en av Woods bästa eller sämsta filmer. Hur det än är så har alla filmer i filmhistorien svår konkurrens mot hans Glen or Glenda (1954), en film som inte är usel så mycket som den är så fullständigt misslyckad att den förvandlas till en helt annan film än vad tanken varit (och den ”andra” filmen är faktiskt på sitt sätt väldigt fascinerande).

Plan 9 når inte den transcendentala nivån, men ändå. Glen or Glenda var Woods första film och han gjorde den samma år som Stanley Kubrick gjorde sin första film, Fear and Desire. Om Plan 9 är Woods magnum opus så gjorde han den innan Kubrick ens kommit igång, för han var upptagen med att bygga en karriär genom att ratta storfilmer han egentligen inte ville göra (Spartacus). Wood hade inte tid med sådant trams som karriär och namebranding liksom – han ville göra den där filmen, så han gick och gjorde den. Eller, vad som nu blev närmast.

Ja, världen är inte större än så, men den har då plats för alla möjliga olika auteurer.

FREDRIK FYHR


PS.

För att ingen förvirring ska ske: Jag har inte gett filmen ett betyg i den här recensionen.


1959 USA 78 min. sv/35mm/1.33:1. R: Edward D. Wood Jr. S: Gregory Walcott, Tom Keene, Duke Moore, Mona McKinnon, Dudley Manlove, Joanna Lee, Tor Johnson, Lyle Talbot, Bela Lugosi, Maila ”Vampira” Nurmi, Criswell.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *