Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Jason Goes to Hell: The Final Friday (1993)

Jason Àr inte det enda som far Ät fanders hÀr.

Jason Goes to Hell Àr förmodligen den film i den hÀr serien som har sÀmst anseende, om man frÄgar Jason slÀkt och vÀnner (eller vad man ska kalla Fredagen den 13:es fanbase). Det föreslÄr kanske en film som Àr sÄ rutten att man inte lÀngre vet vad den ska förestÀlla, eller en film som Àr sÄ dÄlig att man mÄste börja ha existentiella diskussioner för att förklara den. Det hÀr Àr ju trots allt en serie dÀr en sÄ usel film som The Final Chapter (1984) anses vara en av de bÀsta.

Men Jason Goes to Hell Àr inte dÄlig pÄ det sÀttet. Liksom del 7, min kandidat för den sÀmsta i serien, Àr den dÄlig för att den försöker vara bra. Eller, stryk det förresten. Den försöker vara nÄgonting, jag Àr inte sÀker pÄ vad.

Filmen börjar omkring samma tonlĂ€ge som del 6, det vill sĂ€ga som sjĂ€lvmedveten komedi. En obekymrad kvinna Ă„ker ut till Camp Crystal Lake utan anledning, klĂ€r av sig för ett bad, blir jagad av Jason och – tada! – det visar sig att ett skjutglatt SWAT-team ligger i bakhĂ„ll för att bomba honom sönder och samman. Jag nĂ€mnde Scream i min recension av del 6 – den hĂ€r filmen föregĂ„r Scary Movie, rentav.

SĂ„ Jason sprĂ€ngs i smĂ„bitar men en charmig jĂ€vel i cowboyhatt (Steven Williamson) ligger pĂ„ huk och spionerar pĂ„ spektaklet och konstaterar: ”I don’t think so!”

Nej, Jasons sjĂ€l har förstĂ„s överlevt
 vad det nu innebĂ€r. Klart Ă€r hursomhelst att folk gĂ„r omkring som dödsmördarzombies och har ihjĂ€l varandra medan de gapar varandra i munnen och Jasons ande förs vidare, i ”Arkiv X”-stil liksom, frĂ„n person till person.

Vi leds till att tro att vÄr hjÀlte Àr killen i cowboyhatten. Han visar sig vara en seriemördarjÀgare som nu gett sig attan pÄ att jaga Jason. Men bara om nÄgon ger honom rÀtt prissumma!

Om nÄgon gör det?

Nej. En nördig snubbe introduceras efter ett tag. Orsaker gör sÄ att de tvÄ hamnar i en fÀngelsecell tillsammans. Hans frÄgor om Jason besvaras genom att Hattmannen lÄter honom betala i brutna fingrar.

Informationen han har att ge involverar Jasons hittills okĂ€nda syster…! Hur det kommer sig att han har en syster? Vem vet, men hon Ă€r nĂ„gon random servitris hursomhelst och – stopp! – vĂ€nta! – det var inget! – hon dog visst. Det visar sig att systern hade en till syster, och det Ă€r genom hennes bebis som Jason vill Ă„teruppvĂ€cka sig sjĂ€lv. ”Han behöver inte sin kropp!” förklarar Hattmannen, för Jason Ă€r bara ett vĂ€sen
 men om han mĂ„ste Ă„teruppvĂ€cka sig sjĂ€lv, pĂ„ vilket sĂ€tt behöver han den inte?!

Manuset till den hĂ€r filmen ser ut som tre ofĂ€rdiga utkast som nĂ„gon blandat ihop sidorna pĂ„, och tongĂ„ngarna vĂ€xlar hej vilt mellan Body Snatchers-skrĂ€ck, ”Arkiv X”, ”Twin Peaks” och Halloween, liksom i del 7, som om de som gjort filmen glömt bort vilken serie det Ă€r de arbetar pĂ„. Inget blir egentligen bĂ€ttre av att man pliktskyldigt slĂ€ngt in lite campare som tas av daga – det rör sig Ă„ andra sidan bara om en scen, som om filmen försöker göra en liten blinkning till formalian som egentligen varit hela den hĂ€r seriens alfa och omega frĂ„n början.

Filmen kör egentligen i diket sĂ„ fort den börjar, men medan den snubblar sig fram och faller över sina egna krokben sĂ„ har den rĂ€tt fantastiska make up-effekter, som om nĂ„gon faktiskt försökte komma till skott och göra en film med nĂ„got slags momentum hĂ€r. Det kan inspirera en till att fundera pĂ„ vad poĂ€ngen kan tĂ€nkas ha varit med den hĂ€r filmen frĂ„n början – som det Ă€r nu Ă€r det helt omöjligt att lista ut.

Det finns gott om infall hÀr, den saken Àr klar. Förutom de malplacerade Western- och science fiction-tendenserna finns Geraldo-TV, som om vi tittar pÄ Natural Born Killers, och magiska svÀrd som uppstÄr ur tomma luften som om det hÀr egentligen Àr ett förtÀckt svÀrd och sandalepos. Hela filmen Àr en parad av oklara frÄgetecken, och det finns alltid nÄgot att peka pÄ och undra över.

Oundvikligen kommer det finnas nĂ„gon nĂ„gonstans som tycker att filmen Ă€r underskattad – varje film som nĂ„gonsin gjorts verkar ha Ă„tminstone ett fan – men jag har svĂ„rt att förestĂ€lla mig argumentet till varför. Snarare verkar Jason Goes to Hell avslöja hur godtycklig den hĂ€r serien Ă€r om man bara kastar bort den formalistiska ytan. Filmen pĂ„minner lite grann om det virrvarr av myror och maskar som börjar sprattla nĂ€r man lyfter undan en stor, tung sten.

FREDRIK FYHR


1993 USA 87 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Adam Marcus. S: John D. LeMay, Kari Keegan, Kane Hodder, Steven Williams, Steven Culp, Erin Gray, Rusty Schwimmer, Billy Green Bush

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *