💿 Jason Goes to Hell: The Final Friday (1993)

Jason är inte det enda som far åt fanders här.

Jason Goes to Hell är förmodligen den film i den här serien som har sämst anseende, om man frågar Jason släkt och vänner (eller vad man ska kalla Fredagen den 13:es fanbase). Det föreslår kanske en film som är så rutten att man inte längre vet vad den ska föreställa, eller en film som är så dålig att man måste börja ha existentiella diskussioner för att förklara den. Det här är ju trots allt en serie där en så usel film som The Final Chapter (1984) anses vara en av de bästa.

Men Jason Goes to Hell är inte dålig på det sättet. Liksom del 7, min kandidat för den sämsta i serien, är den dålig för att den försöker vara bra. Eller, stryk det förresten. Den försöker vara någonting, jag är inte säker på vad.

Filmen börjar omkring samma tonläge som del 6, det vill säga som självmedveten komedi. En obekymrad kvinna åker ut till Camp Crystal Lake utan anledning, klär av sig för ett bad, blir jagad av Jason och – tada! – det visar sig att ett skjutglatt SWAT-team ligger i bakhåll för att bomba honom sönder och samman. Jag nämnde Scream i min recension av del 6 – den här filmen föregår Scary Movie, rentav.

Så Jason sprängs i småbitar men en charmig jävel i cowboyhatt (Steven Williamson) ligger på huk och spionerar på spektaklet och konstaterar: ”I don’t think so!”

Nej, Jasons själ har förstås överlevt… vad det nu innebär. Klart är hursomhelst att folk går omkring som dödsmördarzombies och har ihjäl varandra medan de gapar varandra i munnen och Jasons ande förs vidare, i ”Arkiv X”-stil liksom, från person till person.

Vi leds till att tro att vår hjälte är killen i cowboyhatten. Han visar sig vara en seriemördarjägare som nu gett sig attan på att jaga Jason. Men bara om någon ger honom rätt prissumma!

Om någon gör det?

Nej. En nördig snubbe introduceras efter ett tag. Orsaker gör så att de två hamnar i en fängelsecell tillsammans. Hans frågor om Jason besvaras genom att Hattmannen låter honom betala i brutna fingrar.

Informationen han har att ge involverar Jasons hittills okända syster…! Hur det kommer sig att han har en syster? Vem vet, men hon är någon random servitris hursomhelst och – stopp! – vänta! – det var inget! – hon dog visst. Det visar sig att systern hade en till syster, och det är genom hennes bebis som Jason vill återuppväcka sig själv. ”Han behöver inte sin kropp!” förklarar Hattmannen, för Jason är bara ett väsen… men om han måste återuppväcka sig själv, på vilket sätt behöver han den inte?!

Manuset till den här filmen ser ut som tre ofärdiga utkast som någon blandat ihop sidorna på, och tongångarna växlar hej vilt mellan Body Snatchers-skräck, ”Arkiv X”, ”Twin Peaks” och Halloween, liksom i del 7, som om de som gjort filmen glömt bort vilken serie det är de arbetar på. Inget blir egentligen bättre av att man pliktskyldigt slängt in lite campare som tas av daga – det rör sig å andra sidan bara om en scen, som om filmen försöker göra en liten blinkning till formalian som egentligen varit hela den här seriens alfa och omega från början.

Filmen kör egentligen i diket så fort den börjar, men medan den snubblar sig fram och faller över sina egna krokben så har den rätt fantastiska make up-effekter, som om någon faktiskt försökte komma till skott och göra en film med något slags momentum här. Det kan inspirera en till att fundera på vad poängen kan tänkas ha varit med den här filmen från början – som det är nu är det helt omöjligt att lista ut.

Det finns gott om infall här, den saken är klar. Förutom de malplacerade Western- och science fiction-tendenserna finns Geraldo-TV, som om vi tittar på Natural Born Killers, och magiska svärd som uppstår ur tomma luften som om det här egentligen är ett förtäckt svärd och sandalepos. Hela filmen är en parad av oklara frågetecken, och det finns alltid något att peka på och undra över.

Oundvikligen kommer det finnas någon någonstans som tycker att filmen är underskattad – varje film som någonsin gjorts verkar ha åtminstone ett fan – men jag har svårt att föreställa mig argumentet till varför. Snarare verkar Jason Goes to Hell avslöja hur godtycklig den här serien är om man bara kastar bort den formalistiska ytan. Filmen påminner lite grann om det virrvarr av myror och maskar som börjar sprattla när man lyfter undan en stor, tung sten.

FREDRIK FYHR


1993 USA 87 min. färg/35mm/1.85:1. R: Adam Marcus. S: John D. LeMay, Kari Keegan, Kane Hodder, Steven Williams, Steven Culp, Erin Gray, Rusty Schwimmer, Billy Green Bush

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *