💿 Blood Creek (2009)

Jag tycker om Joel Schumacher, faktum Àr att jag kan vara hans enda fan.

Jag tycker om att hans filmer visar exakt hur lĂ„ngt man kan ta subversiva eller utmanande Ă€mnen utan att sprĂ€cka mainstreambubblan. Hans filmer visar exakt hur mycket politiska utmaningar Hollywood tĂ„l, som hos en modern Tourneur eller Mamoulian. Hans bĂ€sta film Ă€r förmodligen Super 8 (1998), en film om pedofili och snuffilmande i porrbranschen, förmodligen för att den gick lĂ€ngst, och faktiskt mötte en hel del kontroverser. Men de flesta av hans filmer hĂ„ller sig pĂ„ en rĂ€tt behaglig mediannivĂ„ – de Ă€r alla lagom minnesvĂ€rda och det ska inte underskattas.

Schumacher Ă€r inte död – han Ă€r 80 Ă„r och tydligen vĂ€ldigt vital – men det mesta pekar pĂ„ att han pensionerat sig. Liksom mĂ„nga regissörer som inte arbetar hĂ„rt pĂ„ att bevara sin skĂ€rpa förlorade han den under den senare delen av hans karriĂ€r. Schumacher var en bruksregissör. Hans karriĂ€r gick runt pĂ„ de kontakter han hade. Han hade för all del mĂ„nga, och han var förmodligen en sĂ„dan regissör som stora namn drogs till för att han hade ett rykte om sig att helt enkelt vara en schysst person. Men en sĂ„dan karriĂ€r krĂ€ver att man hĂ„ller sig ajour och det sĂ€ger sig sjĂ€lvt att tiden förr eller senare gĂ„r en förbi.

Under omstÀndigheterna Àr det dÀrför fint att se att Blood Creek Àr sÄ bra som den Àr. Liksom mÄnga av Schumachers sista filmer fick den knappt nÄgon distribution, den kom och gick som om den hörde hemma direkt till DVD lÀngst ner i en reaback, men den bÀr pÄ flera av hans förtecken.

Den Ă€r till att börja med kreativt motiverad – det Ă€r en skrĂ€ckfilm, ren och rĂ„ och utan att skoja runt om saken, och nĂ„got sĂ„dant hade Schumacher aldrig förut gjort.

Den handlar om nazister som överlevt som mordiska zombiemonster, och den lyckas pÄ subtila sÀtt fÄ oss att sympatisera med 1940-talets gemene tysk, vilket Àr nÄgot relativt tabubelagt för att vara en amerikansk film. Samma Är kom Tarantinos Inglorious Basterds. I Blood Creek spelas den mordiska zombienazisten av Michael Fassbender, som ju spelade nÄgot liknande dÀr.

Ett till kÀnnetecken för Schumacher, förresten: En ambitiös, brÄdmogen rollista. Detta var precis pÄ grÀnsen till Fassbenders genombrott, pÄ samma sÀtt som Colin Farrell var nÀstan helt okÀnd nÀr han var med i Schumachers Phone Booth. Det Àr lÀtt att glömma i efterhand. En Schumacherfilm utan bra skÄdespelare Àr inte mycket att hurra för, och som tur Àr har han alltid vetat om det.

Henry Cavill, ocksĂ„ grön, har den egentliga huvudrollen, som hĂ„rt och otacksamt arbetande helylleman i Nowheretown USA. Intrigen gĂ„r ut pĂ„ hans jakt efter sin försvunne bror, som visar sig ha hĂ„llits fĂ„ngen av en mystisk familj ute i vildmarken. Mysteriet har att göra med det dĂ€r nazimonstret, som ser ut ungefĂ€r som en boss ur ett ”Resident Evil”-spel. Mysteriet med honom har, i sin tur, att göra med Hitlers ockulta besattheter, och en pĂ„hittad skröna om att hemliga naziagenter nĂ€r det begav sig skickats ut för att leta rĂ€tt pĂ„ vikingarunor, vars skrift tydligen kan ge evigt liv. Kanske man borde ta och besöka nĂ€rmaste fornplats för att luska vidare om saken.

Schumacher Ă€r nu inte regissören som bryter ny mark i egentlig mening och pĂ„ det stora hela pĂ„minner Blood Creek vĂ€ldigt mycket om en skrĂ€ckfilm frĂ„n 2009. Manuset Ă€r approximerat för att passa in i den melankoliska autofiktion som Irakkriget och finanskrisen bidrog till i Hollywood – bygden dĂ€r Cavill bor Ă€r nĂ€stan postapokalyptiskt dyster, full av gyttja och plĂ„tskjul, med en himmel processad via Bleach bypass. Cavill sjĂ€lv Ă€r en perfekt vemodig Good Guy, en ung medicinare som i denna pseudo-Steinbeckska misĂ€r kör sin pickup och tar barnen pĂ„ Halloweenbus efter ett femton timmar lĂ„ngt arbetspass (naturligtvis Ă€r han frĂ„nskild och bor i en husvagn). Det hela har nĂ„got bortdomnat och nĂ€stan behagligt över sig, Ă„tminstone om man som jag uppskattar att stirra ut genom fönstret pĂ„ regniga söndagar.

NĂ€r storyn kickar igĂ„ng och vi kommer ut till det dĂ€r huset jagar filmen sin egen svans innan luften gĂ„r ut den – det Ă€r jakter och exposition om vartannat och just nĂ€r man fĂ„tt för sig att detta var en riktig berĂ€ttelse, dĂ€r en sak leder till en annan, kör vi fast i den mekaniska happening-filmen, dĂ€r vi bara ser saker hĂ€nda och förklaras, hĂ€nda och förklaras. VĂ„ldet Ă€r inte lika grisigt som i de samtida Saw– och Hostel-filmerna men det finns gott om tugg pĂ„ mĂ€nniskokött, en och annan kniv genom en panna, ingenting man vĂ€l inte ser i ”The Walking Dead”. Schumacher gör allt för att göra filmen sĂ„ kompromisslös som möjligt och det fungerar, sĂ„ till vida att filmen aldrig tappar kĂ€nslan för sig sjĂ€lv.

För en skrÀckjunkie Àr filmen, alltsÄ, lagom bra.

SÄ det visade sig att Schumacher kunde göra en lagom bra film Àven för dem.

Det ger mig viss ro.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *