đŸ“œ 31 filmer som skapade skrĂ€ckgenren (del 3)

21. Alien (1979)

Den uppmÀrksamme noterar att den hÀr listan inte har mÄnga konkreta monsterfilmer. Om inte Godzilla sÄ borde inte King Kong vara med Ätminstone? Kom det inte massvis med flygande tefat och gummimonster pÄ 50-talet?

Kanske, men jag har velat vara mycket strikt med min definition av genren skrÀck. Glider det över till fantastiska naturfenomen, eller högteknologiska faror, sÄ handlar det förmodligen om science fiction. Det finns bara en typ av film med stora monster som stampar ner stÀder och mÀnniskor, och jag vet inte om den har haft sÄ stor inverkan pÄ andra filmer Àn de egna.

Alien Àr det stora undantaget. Den plockar b-rysaren i rymden, eller i Amazonas för den delen, och ger den Exorcisten-behandlingen, sÄ tillvida att den gestaltar det hela med största tÀnkbara realism och nÀstan trög trovÀrdighet.

Det den framför allt gjorde var att konkretisera nÄgra tendenser i skrÀckfilmshistorien som fram tills nu flutit runt hemlösa. Undersökningen av en frÀmmande plats/planet, det oavsiktliga virusspridningen (i det hÀr fallet den slemmige fripassageraren), gummimonstret i mansstorlek och Agatha Christies Och sen var ingen kvar-nedrÀkning, dÀr vi börjar med ett team och finner oss vÀldigt ensamma i slutet.

De hĂ€r sakerna har blivit grundlĂ€ggande traditioner och Ă€ven om det kan vara lĂ€tt att bunta ihop Alien med sci fi-genren – jag har menat pĂ„ att den skapade en ”rit” som hundratals andra filmer i samma stuk upprepat – sĂ„ har den Ă€ven influerat hundratals jordbundna skrĂ€ckfilmer ocksĂ„. HĂ€romnatten sĂ„g jag om Sista timmen, till exempel, som utspelar sig i en nedslĂ€ckt skola, vars korridorer, hasande mördare och ekande skrik Ă€r direkta Nostromo-lyft.

Ett annat bra exempel Àr Final Girl-principen, som Halloween fÄtt bÀra mycket av skulden för. Hade den blivit lika arketypisk hade det inte varit för att Alien gav den en viss tyngd och legitimitet? Jag tror inte det. Sigourney Weaver Àr den riktiga Jamie Lee Curtis, om det lÄter logiskt.

22. Poltergeist (1982)

1980-talet har blivit sönderkramat i vĂ„r tid – om samma sak ska hĂ€nda med 90-talet om nĂ„got Ă„rtionde sĂ„ kommer jag ha en mycket behaglig medelĂ„lder – men den hĂ€r listan sviker Ă„rtiondet ganska ordentligt. Det var nĂ€mligen inte eran av originalitet eller milstolpar. Faktum Ă€r att de flesta ”klassiker” frĂ„n 80-talet var nyinspelningar, uppföljare eller variationer pĂ„ filmer och koncept som redan etablerats. Man tog vad man hade och rullade helt enkelt pĂ„.

De saker som kanske Ă€r unika för 80-talets skrĂ€ckfilmer Ă€r dels den Reagan-influerade kĂ€nslan av Ă„ngest inom kĂ€rnfamiljen, dels pĂ„kostade specialeffekter. Filmer började verkligen blixtra och spraka och lĂ„ta förbannat mycket och det nya mansidealet stod vid sitt vita staket med fula jeans och en gammal keps pĂ„ den begynnande flinten…  Chevy Chase, liksom! (Jack Nicholson var det verkligen inte, varför The Shining, mĂ€sterverk eller ej, inte Ă€r med pĂ„ den hĂ€r listan).

Poltergeist Ă€r filmen som öppnade dörren för allt det hĂ€r, skulle jag vilja pĂ„stĂ„, och det fortsatte med filmer som Gremlins och Terror pĂ„ Elm Street innan skrĂ€ckfilmer sjĂ€lvantĂ€nde och gick upp i rök i galenskaper som Evil Dead 2 mot slutet av Ă„rtiondet. Under omstĂ€ndigheterna har ocksÄ Poltergeist en relativt originell idĂ©, dĂ€r helyllefamiljens Ă€nglalika dotter försvinner in i TV:n och mĂ„ste rĂ€ddas av ett medium, spelat av… Marlon Brandos okĂ€nda storasyster?

23. Hellraiser (1987)

80-talet var, ÀndÄ, ett flexibelt Ätertionde. Det fanns smutsiga grÀnder i skuggan av de stora neonskyltarna och i de grÀnderna kunde man fÄ mer autentiska upplevelser, om man hade rÀtt instÀllning vill sÀga.

Liksom Vampyr pÄ 1930-talet visar Hellraiser pÄ 80-talet hur det fanns en ventil för det mer genuint utmanande. Det Àr ingen slump att Clive Barkers genombrottsfilm blivit den troligen mest in- och utvÀnda och sönderanalyserade skrÀckfilmen i litterÀra och akademiska kretsar. Att filmen uppmÀrksammades i Europa, men sÄgades av amerikanska kritiker (trötta pÄ Freddy Krueger och helt oförmögna att ta sig an det hÀr) ser ocksÄ sjÀlvklart ut i efterhand.

Barker drar hĂ€r skrĂ€ckfilmen tillbaka till dess vagga, nĂ€mligen litteraturens vĂ€rld – Hellraiser hör ihop med dammiga antikvariat som luktar gammalt papper dĂ€r man kan upptĂ€cka porten till en annan vĂ€rld, och trots att det Ă€r ett grisigt vĂ„ldsamt spektakel fullt av specialeffekter sĂ„ Ă€r det ocksĂ„ en som, likt en god bok, lĂ€mnar utrymme för kontemplation. Om det Ă€r en postmodern uppluckring av vĂ„ra begĂ€r i den sjĂ€llösa nya medelklassens och varusamhĂ€llets tidevarv? SĂ€kert. Men vi spar analyserna till en annan gĂ„ng och konstaterar att seriös skrĂ€ck för vuxna skulle haft mycket svĂ„rare att gro om det inte vore för Hellraiser.

24. NĂ€r lammen tystnar (1991)

HĂ€r ser vi igen, pĂ„ tal om Alien, hur den filmen hittar oerhört subtila sĂ€tt att influera framtida filmer – den kvinnliga underdogen i arbetslivet, och monstret som gömmer sig nĂ„gonstans i den trĂ„nga korridoren, behöver inte alls vara just i rymden. NĂ€r lammen tystnar, som nĂ„got ovĂ€ntat kammade hem alla tunga guldgubbar pĂ„ Oscarsgalan, gjorde ocksĂ„ vad Exorcisten gjorde pĂ„ 70-talet, den placerade skrĂ€ckfilmen i ett ”legitimt” paket efter ett Ă„rtionde av fantasieggande kullerbyttor och tusen ton make-up.

Men om filmen kom Ät en nerv Àr det inte konstigt. Det Àr mÄnga saker som sammanstrÄlar hÀr, och liksom sÄ ofta sÄ handlade mycket om timing. AIDS-epidemin hade gjort amerikansk skrÀck otypiskt rÀdd för det fysiska (annars alfa och omega för genren) och digital teknologi gjorde sÄ att vi mer och mer började spana ut i rymden, varför science fiction-filmen skulle komma att konkurrera ut skrÀckfilmen pÄ 90-talet. IstÀllet blev skrÀckfilmer inÄtvÀnda, tystlÄtna, psykologiska, ibland balanserande pÄ grÀnsen till thrillern. Seriemördare boomade pÄ allvar.

Det Ă€r inte jĂ€ttemycket i NĂ€r lammen tystnar som i sig Ă€r unikt (se, den som orkar, Henry – en massmördare frĂ„n 1986, pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt som en direkt föregĂ„ngare till den hĂ€r filmen) men den novemberkalla drĂ€kt som Jonathan Demme ger hela filmen, ihop med de odödliga skĂ„despelarna, gör den till en sĂ€regen upplevelse, en melankolisk och psykodynamisk skrĂ€ckfilm, en drake som liknande filmer och serier Ă€n idag jagar.

25. Scream (1996)

SjĂ€lvdiagnos Ă€r ocksĂ„ en typ av psykologi. NĂ€r inte skrĂ€ckfilmer började gĂ„ runt och grubbla började de ramla runt och snubbla. Men det Ă€r inte sĂ„ enkelt som att sĂ€ga att Scream var en slasher som parodierade 80-talets slashers, eller en ”hippt” ironisk rysare för 90-talet, som om den stannade dĂ€r. Att göra putslustiga och sjĂ€lvmedvetna rysare var inget nytt. Redan 1935 hade Bela Lugosi hĂ€ngt av sig kappan framför kameran i Tod Brownings Mark of the Vampire, och det unika med Scream var att den lĂ„tsades som att det regnade. Det var rent formellt en skrĂ€ckfilm av sitt slag, men manuset och skĂ„despeleriet var helt enkelt sĂ„ drygt att det var omöjligt att tro att nĂ„gon inblandad tog det helt pĂ„ allvar.

Jag vill dÀrmed pÄstÄ att Scream inleder ett postmodernt projekt inom skrÀckgenren, och att detta postmoderna projekt Àr igÄng Àn idag. LÄt oss kalla det för en första fas. Scream signalerar uppenbart en skrÀckfilm som Àr trött pÄ sig sjÀlv. Men den Àr, fortfarande, en skrÀckfilm. Den blinkar inte Ät publiken, som i en Leslie Nielsen-film. Den vill varken ha eller Àta kakan men finner den oslÀngbar. Det Àr nÄgon slags formell tvÄngströja som genren lÀngtar efter att bryta sig loss ur. Jag vill kalla det för en flykt ut ur fiktionen, och den börjar gro hÀr.

26. The Blair Witch Project (1999)

LÄt mig vara kortfattad hÀr. Alla möjliga saker finns att sÀga om den hÀr filmen, och jag har skrivit en hel del tidigare, men den hÀr listan ger oss en ny kontext. Man skulle kunna tro att det Àr tillvÀgagÄngssÀttet i The Blair Witch Project som gör den till en milstolpe i genren. Men found footage Àr och förblir en avart och den analoga DIY-tekniken i Blair Witch Project Àr snarare fast i ett betadigitalt 90-tal, alldeles vid randen till den mobil- och internetteknik vi idag tar för givet.

Snarare ser jag det som att Scream och Blair Witch Project hör ihop. Den ena filmen Ă€r en slasher som Ă€r trött pĂ„ sin kostym, egentligen en till skrĂ€ckfilm som finner sig ligga i terapistolen och ifrĂ„gasĂ€tta sig sjĂ€lv. Den andra filmen Ă€r som primalterapi, en radikal reaktion pĂ„ hela 90-talets kĂ€nsla av att sitta fast. Man mĂ„ste komma ihĂ„g att filmen inte ”inledde” nĂ„gon found footage-vĂ„g (det gjorde Paranormal Activity, nĂ€stan tio Ă„r senare) utan var och förblev lĂ€nge nĂ„got helt unikt. Det Ă€r en skrĂ€ckfilm som gör en formell kamikazekrasch för att komma ner till nĂ„gon slags absolut lĂ€gsta nivĂ„ av rĂ„ fasa, som om vi dĂ€refter kan börja bygga uppĂ„t igen, för att kanske Ă€ntligen hitta nĂ„got genuint nytt.

Det Ă€r flykten ur fiktionen manifesterad – allt Ă€r pĂ„ riktigt! Fiktionens sjĂ€lva skal tycks ha spruckit, och vĂ„r verkliga vĂ€rld sipprar in, bĂ„de i marknadsföringen (en efterlysningskampanj, som om filmen var verkligt material) och i det filmade rollspelet som Ă€r sjĂ€lva filmen (allt som hĂ€nder i den hĂ€nder i praktisk mening ”pĂ„ riktigt”). Detta tycks vara steget skrĂ€ckfilmen mĂ„ste ta för att bli av med sin fadda fiktion; ett radikalt steg, ett som gĂ„r rakt ut i verkligheten.

27. Saw (2004)

Hotet om fysiskt vĂ„ld har som sagt alltid varit en grundprincip i amerikansk skrĂ€ck. I europeiska traditioner har ”det okĂ€nda” varit grundkĂ€llan, och i Asien mer specifikt gastar och vĂ„lnader, men jĂ€nkarna blir inte rĂ€dda förrĂ€n nĂ„gon hotar sĂ„ga av deras knĂ€skĂ„l.

PĂ„ 90-talet slumrade som sagt den fysiska skrĂ€cken pĂ„ ett lite otypiskt sĂ€tt – Ă€ven den korta slashervĂ„gen som följde Scream var lite Scooby Doo-artad – sĂ„ det Ă€r kanske inte konstigt att den med sĂ„dant överjĂ€vligt dunder och brak Ă„tervĂ€nder pĂ„ 2000-talet. Återigen finns det andra filmer som föregĂ„r Saw, men Saw var sjĂ€lva grundslussen, filmen utan vilken de skulle vara smĂ„ poler utan en gemensam tendens. Man började prata om tortyrporr och menade att filmer som Saw var direkt relaterade till 11 september och krigen i Afghanistan och Irak.

För all del, men jag vill som sagt zooma ut lÀngre Àn sÄ. Jag tror att Saw i mÄngt och mycket representerar en modern skrÀckfilm, i det att den Àr ett första steg efter nollstÀllningen i Blair Witch Project. DÀrav dess infantilitet. Det Àr en nyligen Äterfödd skrÀckfilm och den har kommit upp i kiss- och bajsÄldern ungefÀr, den sÄgar av lemmar till höger och vÀnster och vÀltrar sig i sin nyvunna kroppslighet. Den innehÄller ocksÄ ett tydligt spÄr av masochism, dÀr vi straffar oss sjÀlva för synder vi förestÀller oss ha begÄtt, och dÀr monstret plötsligt framstÄr lite grann som vÄr domare, eller en mycket arg förÀlder, nÄgon vi av nÄgon anledning vill ska straffa oss. Som om vi gÄtt vilse moraliskt och inte lÀngre kan leva upp till kontraktet om vad en mÀnniska ska vara. Vi skÀms, vi vill straffa oss sjÀlva, vi kan bara se sjÀlvförakt i spegeln.

28. Shaun of the Dead (2004)

SĂ„ under tiden, i en annan del av samma stad, vaknar Shaun of the Dead till liv, bakis som ett helvete efter att hela skrĂ€ckgenren dött i ett apokalyptiskt party. Likheterna till Scream Àr rĂ€tt uppenbara, men skillnaderna Ă€r avgörande. Till att börja med vittnar referenserna till Romero och Fulci om att videovĂ„ldsgenerationen vĂ€xt upp och nu tĂ€nker ta undergroundzombies till det Parthenon de hör hemma i (Ă„terigen finner maskinen dem och gör ”Walking Dead” in absurdum, men det Ă€r en annan diskussion).

Men den mest avgörande skillnaden Ă€r att verkligheten börjat ta makt över fiktionen. Om skrĂ€ckfilmen lĂ€ngtade ut ur fiktionen i Scream har den nu hittat ut. De lealösa soffpotatisarna i Shaun of the Dead ”vet” inte att de Ă€r med i en film. TvĂ€rtom skiter de i vilket. Den krassa verkligheten, som publiken velat fly i skrĂ€ckfilmer, har hĂ€r blivit det stĂ„ende skĂ€mtet.

HĂ€romkring börjar en typ av film som Ă€r i linje med en ny typ av filmkritik, dĂ€r den verkliga vĂ€rldens problem och omstĂ€ndigheter har mer makt Ă€n fiktionen och estetikens. Filmer Ă€r inte sĂ„ viktiga lĂ€ngre, de Ă€r bara lĂ„tsasgrejer liksom, och filmer som görs frĂ„n och med nu mĂ„ste ha i Ă„tanke att nörden vĂ€xt upp och dĂ€rmed inte lĂ€ngre Ă€r en nörd. Det som i tonĂ„ren blev nĂ€rlĂ€st med lupp och pincett bleknar nu i ljuset av hyror som mĂ„ste betalas, barnbarn som aldrig kommer, bilar som inte klarar besiktningen… ja detta zombieliv kort sagt.

29. The Conjuring (2013)

I och med att vi inte lÀngre bryr oss sÄ mycket om fiktionen blir fiktionen ocksÄ mer kravlös och lÀttillgÀnglig. Du vill gÄ pÄ bio och dras genom spökhuset? VÄra bÀsta ingenjörer jobbar pÄ saken! Slasher, metaslasher, zombie, metazombie, vad gör det för skillnad? Det Àr ju i verkliga livet du ska leva, sÄ film behöver bara vara en distraktion. Har du sett filmen förut? Ser allt bekant ut? Desto bÀttre! Trygg deja voodoo, för dig och din kÀnsla av trygghet i fredagsmyset. Vi har sÄ mÄnga problem idag, med oss sjÀlva och hela vÀrlden, att vi inte lÀngre behöver en skrÀckfilm som överraskar, kommer mot oss, engagerar. Det rÀcker med att trycka pÄ play och vÀnta pÄ att kroppen ska hoppa till vid rÀtt tidpunkt. Hollywood kalkylerar hur mÀnniskokroppens reflexer fungerar. För tillfÀllet verkar det som att ingen orkar mer.

30. What We Do in the Shadows (2014)

Det Àr ju lite svÄrt att spekulera i sÄ hÀr pass fÀrska varor, men jag tror att detta Àr den tematiska fortsÀttningen pÄ Scream och Shaun of the Dead. Taika Waititis hysteriska mockumentÀr, om ett gÀng vampyrer som försöker leva sina liv med alla de vedermödor en modern vampyr mÄste dras med idag, hittar ett sÀtt att placera verkligheten i fiktionen igen. Hela 2010-talets spektrum finns hÀr, frÄn identitetspolitik till narcissistisk avatarism, via den existentiella kris och den mentala ohÀlsa och sociala alienation som till stor del definierar oss idag, och som gör att vi drömmer om att pÄ olika sÀtt bli förhöjda mÀnniskor, eller andra varelser helt och hÄllet; allt Àr gestaltat i en nÀstan helt trovÀrdig film, som ett filmat cosplay. Det visar sig att vi kan skratta Ät oss sjÀlva utan att mÄ dÄligt!

31. Get Out (2017)

Vad Ă€r ”förhöjd” skrĂ€ck? Ett modeord eller nĂ„got som faktiskt har en anledning att sĂ€ttas i en historisk kontext? FrĂ„n It Follows, The Witch, It Comes at Night till Midsommar, via Hereditary och nya JurtjyrkogĂ„rden – om inte filmskaparna sjĂ€lva sĂ€ger att de sysslar med ”förhöjd” skrĂ€ck sĂ„ tillskrivs dem epitetet av kritiker. Spontant fĂ„r jag sĂ„klart röda utslag av begreppet, men det verkar ju ocksĂ„ pĂ„gĂ„ nĂ„got hĂ€r som Ă€r av intresse, alldeles oavsett vad man ska kalla det. Om det Ă€r just Get Out som kommer vara filmen som representerar det hela Ă€r naturligtvis omöjligt att svara pĂ„ idag, men jag chansar pĂ„ det. Orsakerna Ă€r överflödiga, godtyckliga, diffusa – den verkar ha mest pĂ„ hjĂ€rtat och ticka av flest boxar.

Kanske det Àr verkligheten som försöker hitta tillbaka till fiktionen igen, och kanske det förklarar varför de hÀr filmerna ofta kÀnns sÄ luddiga och dimmiga (jag brukar kalla det Kevin-syndrom och sushifilm). NÀr vi vÀrderar verkligheten sÄ högt, nÀr medier inte lÀngre kan sÀrskiljas, nÀr alla signifikanter mÄste vara meningsfulla och hedervÀrda och nÀr vi inte lÀngre lÀngre har nÄgon emotionell lojalitet till fiktionens makt, hur ska vi kunna berÀtta berÀttelser som pÄ allvar tar nÄgon nÄgon annanstans Àn just tillbaka hit igen, till vÄr repolariserade, repolitiserade, stÀndigt pockande vÀrld av hÀvdande och Äter hÀvdande dÀr vi aldrig vet sÀkert vad vi tittar pÄ ÀndÄ?

Vi fÄr se.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *