💿 Dementia (1955)

Symbolik Ă€r kanske den trĂ„kigaste och mest överrepresenterade typen av analys. Vissa kĂ€nner inte ens till nĂ„gon annan, och sĂ„ fort de ser nĂ„gonting konstigt sĂ„ förutsĂ€tter de att det ska ”betyda” nĂ„gonting, som om det hela var tal om en kod som kan knĂ€ckas, sĂ„ att det dĂ€r irriterande kryptiska flummet kan förvandlas till nĂ„gon slags konkret, instrumentell, begriplig data.

Ordet ”pretentiös” blir inte gĂ€llande i en film förrĂ€n den stannar vid just symboliken och vĂ€ltrar sig i den och inget mer – det Ă€r vad som sker i Dementia, en knapp timme lĂ„ng b-film gjord som att passera som ”avantgarde”. Det Ă€r en udda men inte direkt unik film om en kvinna som springer genom mörka grĂ€nder och jagas av diverse elaka mĂ€n. Filmen har inga dialoger men en hel del ljud och oljud. Filmen Ă€r gjord pĂ„ lĂ€gsta tĂ€nkbara nivĂ„n – vad man brukar kalla för ”poverty row” – men stoltserar Ă€ndĂ„ med att ha varit gjord ”in Hollywood U.S.A”!

Det hela pĂ„minner om en film av Ed Wood som inte har anstĂ€ndigheten att vara tillrĂ€ckligt dĂ„lig. Det finns ett uppenbart belĂ€st intellekt bakom filmen, som Ă€r strikt kodad i psykoanalytiska mönster och som bara gĂ„r att förstĂ„ som en ”throwback” till den surrealistiska och impressionistiska filmen frĂ„n 1920- och 30-talet. Auteuren i frĂ„ga heter John Parker, och kanske att han blev oerhört tillfredsstĂ€lld av allt han fick ha sagt hĂ€r, för Dementia blev hans första och sista film.

Kanske han inte hade mer att ge. Rent visuellt ger Dementia ett sĂ€rskilt intryck, visserligen, men nivĂ„erna Ă€r oerhört platta och vad vi ser Ă€r vad vi fĂ„r. Mer Ă€n de gamla surrealisterna pĂ„minner filmen om en skrangligare variant av de pĂ„kostade instrumentella bitarna i storfilmsmusikaler som Singin’ in the Rain (1952) eller Oklahoma (1955).

Huvudpersonen Ă€r en kvinna som förblir namnlös sĂ„nĂ€r som pĂ„ epitetet ”the gamin” (typ gatuluffaren) och genom filmen tar hon sig ut pĂ„ de hotfulla gatorna, dĂ€r onda mĂ€n verkar finnas i varje hörn och vrĂ„. Grannen slĂ„r sin fru och sĂ„ fort hon tar in pĂ„ en grĂ€nd blir hon jagad av nĂ„gon otĂ€ck typ. PĂ„ nĂ„got vĂ€nster hamnar hon i en bil med en Orson Welles-lookalike (krediterad som ”The Rich Man”) som vi fĂ„r se Ă€ta kycklingben oresonligt lĂ„ngdragna nĂ€rbilder (som sovjetisk propaganda fast utan klippningen).

Hela filmen kan vara en dröm, för i början ser vi henne kasta sig i sömnen pĂ„ ett hotell (dĂ€r vi antar att hon bor). Kanske Ă€r det dĂ„ en dröm i en dröm nĂ€r hon fĂ„r nĂ„got slags oklart jobb pĂ„ en jazzlokal. Tveklöst ska vi inte ta det bokstavligt nĂ€r hon hamnar pĂ„ en Dickensinspirerad kyrkogĂ„rd och ser sina döda förĂ€ldrar gestalta sitt dysfunktionella Ă€ktenskap. Vi inser att pappan dödade mamman. Eventuellt dödar dottern dĂ€refter pappan, eller sĂ„ Ă€r det bara ett ĂŒttryck fĂŒr zen dezperata frĂŒstratjĂ„Ă„Ă„nen i zet oidipala dilen af das frĂ€ulein!

De freudianska signalerna Ă€r milt sagt uppenbara. Pappan spelad av en skĂ„despelare som ocksĂ„ gestaltar en polis (krediterad som ”The Upholder of the Law!”) och ju mer inlĂ€st man Ă€r pĂ„ de teorier som filmen inspirerats av desto mer banal framstĂ„r den, sĂ€rskilt eftersom intrigen trots fördunklingar existerar och Ă€r högst konkret… och inte sĂ„ lite repetitiv. Den enda storyn Ă€r egentligen att kvinnan dödat en man och nu finner sig jagad av skulden vart hon Ă€n tar vĂ€gen. Polisen Ă€r de mest konkreta jĂ€garna, men Ă€ven publiken i den jazziga beatklubben kan nĂ€r som helst vĂ€nda sig mot henne och (bokstavligt talat) peka ett anklagande finger mot henne. Liket av den döde mannen kan lika gĂ€rna komma till liv och skratta Ă„t henne, för i grund och botten Ă€r det bara sjĂ€lva symbolen för Fadern som hon dödat.

En typiskt modern fellĂ€sning skulle kunna vara att filmen sympatiserar med den utsatta kvinnan i en farlig patriarkal vĂ€rld – följer man de freudianska pusselbitarna (de enda filmen ger) ser man dĂ€remot en tragedi dĂ€r kvinnan som varelse Ă€r för ynklig för att kunna överleva i den frĂ€siga moderna vĂ€rld dĂ€r Dean Moriarty tĂ€nkt ratta kĂ€rran.

Snarare Ă€r Dementia ett rĂ€tt tomt kulturobjekt som mest av allt bĂ€r ett historiskt kuriosavĂ€rde – pĂ„ ett nĂ€stan sjĂ€lvklart vis existerar den i en annan version, dĂ€r man lagt pĂ„ en melodramatisk berĂ€ttarröst. Denna variant, kallad Daughter of Horror, figurerar i den ursprungliga Blob-filmen Faran frĂ„n skyn (1958) som nĂ„gon slags kitschig muzak som boppergenerationen har i vitögat medan de hĂ„nglar i biostolarna. SĂ„ mycket för den rebelliska ungdomen, Jack.

Jag vill inte gÄ sÄ lÄngt som att kalla filmen för kategoriskt dÄlig. Alla filmer som tar klivet ut i den helt visuella sfÀren, och inte bara blir knas, förtjÀnar nÄgon form av respekt. Naturligtvis Àr det ocksÄ lite mysigt med den högst autentiska kÀnslan av jazzÄlder och proto-60-tal (detta Àr ett tidigt tecken pÄ Àr det jag som Àr galen-filmen) och man vet att Parker hade kunnat bli en legendarisk b-filmare nÀr han skapar en sÄ perfekt kopia av Orson Welles (i en skÄdespelare med det obevingade namnet Bruno Ve Sota) att man nÀstan vill tro att Welles sjÀlv stulit frÄn Dementia nÀr han skapade sin kommissarie Quinlan i En djÀvulsk fÀlla (1958).

Skam drar filmen dĂ€remot över sina egentliga förlagor, det vill sĂ€ga de visuella tonpoem som gjordes av europeiska avantgardister pĂ„ 1920- och 30-talet (de gjordes i Brasilien, och Japan med för den delen). Även en film som brittiska Borderline (1930), som jag inte pĂ„ det stora hela tyckte var sĂ„ imponerande, har nivĂ„er och intellektuella ambitioner som ligger lĂ„ngt frĂ„n den platta kitsch som Ă€r allt den hĂ€r filmen egentligen levererar. Det vore inte ens en hipstergrej att ha den pĂ„ i bakgrunden pĂ„ en fest, som visuellt brus. Det verkar vara exakt det den Ă€r ute efter att vara.

FREDRIK FYHR


1955 USA 56 min. sv/35mm/1.37:1. R: John Parker (okrediterad). S: Adrienne Barrett, Bruno Ve Sota, Ben Roseman, Richard Barron, Ed Hinkle, Lucille Rowland, Jebbie Ve Sota, Faith Parker, Gayne Sullivan, Shorty Rogers.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *