💿 Dementia (1955)

Symbolik är kanske den tråkigaste och mest överrepresenterade typen av analys. Vissa känner inte ens till någon annan, och så fort de ser någonting konstigt så förutsätter de att det ska ”betyda” någonting, som om det hela var tal om en kod som kan knäckas, så att det där irriterande kryptiska flummet kan förvandlas till någon slags konkret, instrumentell, begriplig data.

Ordet ”pretentiös” blir inte gällande i en film förrän den stannar vid just symboliken och vältrar sig i den och inget mer – det är vad som sker i Dementia, en knapp timme lång b-film gjord som att passera som ”avantgarde”. Det är en udda men inte direkt unik film om en kvinna som springer genom mörka gränder och jagas av diverse elaka män. Filmen har inga dialoger men en hel del ljud och oljud. Filmen är gjord på lägsta tänkbara nivån – vad man brukar kalla för ”poverty row” – men stoltserar ändå med att ha varit gjord ”in Hollywood U.S.A”!

Det hela påminner om en film av Ed Wood som inte har anständigheten att vara tillräckligt dålig. Det finns ett uppenbart beläst intellekt bakom filmen, som är strikt kodad i psykoanalytiska mönster och som bara går att förstå som en ”throwback” till den surrealistiska och impressionistiska filmen från 1920- och 30-talet. Auteuren i fråga heter John Parker, och kanske att han blev oerhört tillfredsställd av allt han fick ha sagt här, för Dementia blev hans första och sista film.

Kanske han inte hade mer att ge. Rent visuellt ger Dementia ett särskilt intryck, visserligen, men nivåerna är oerhört platta och vad vi ser är vad vi får. Mer än de gamla surrealisterna påminner filmen om en skrangligare variant av de påkostade instrumentella bitarna i storfilmsmusikaler som Singin’ in the Rain (1952) eller Oklahoma (1955).

Huvudpersonen är en kvinna som förblir namnlös sånär som på epitetet ”the gamin” (typ gatuluffaren) och genom filmen tar hon sig ut på de hotfulla gatorna, där onda män verkar finnas i varje hörn och vrå. Grannen slår sin fru och så fort hon tar in på en gränd blir hon jagad av någon otäck typ. På något vänster hamnar hon i en bil med en Orson Welles-lookalike (krediterad som ”The Rich Man”) som vi får se äta kycklingben oresonligt långdragna närbilder (som sovjetisk propaganda fast utan klippningen).

Hela filmen kan vara en dröm, för i början ser vi henne kasta sig i sömnen på ett hotell (där vi antar att hon bor). Kanske är det då en dröm i en dröm när hon får något slags oklart jobb på en jazzlokal. Tveklöst ska vi inte ta det bokstavligt när hon hamnar på en Dickensinspirerad kyrkogård och ser sina döda föräldrar gestalta sitt dysfunktionella äktenskap. Vi inser att pappan dödade mamman. Eventuellt dödar dottern därefter pappan, eller så är det bara ett üttryck für zen dezperata früstratjååånen i zet oidipala dilen af das fräulein!

De freudianska signalerna är milt sagt uppenbara. Pappan spelad av en skådespelare som också gestaltar en polis (krediterad som ”The Upholder of the Law!”) och ju mer inläst man är på de teorier som filmen inspirerats av desto mer banal framstår den, särskilt eftersom intrigen trots fördunklingar existerar och är högst konkret… och inte så lite repetitiv. Den enda storyn är egentligen att kvinnan dödat en man och nu finner sig jagad av skulden vart hon än tar vägen. Polisen är de mest konkreta jägarna, men även publiken i den jazziga beatklubben kan när som helst vända sig mot henne och (bokstavligt talat) peka ett anklagande finger mot henne. Liket av den döde mannen kan lika gärna komma till liv och skratta åt henne, för i grund och botten är det bara själva symbolen för Fadern som hon dödat.

En typiskt modern felläsning skulle kunna vara att filmen sympatiserar med den utsatta kvinnan i en farlig patriarkal värld – följer man de freudianska pusselbitarna (de enda filmen ger) ser man däremot en tragedi där kvinnan som varelse är för ynklig för att kunna överleva i den fräsiga moderna värld där Dean Moriarty tänkt ratta kärran.

Snarare är Dementia ett rätt tomt kulturobjekt som mest av allt bär ett historiskt kuriosavärde – på ett nästan självklart vis existerar den i en annan version, där man lagt på en melodramatisk berättarröst. Denna variant, kallad Daughter of Horror, figurerar i den ursprungliga Blob-filmen Faran från skyn (1958) som någon slags kitschig muzak som boppergenerationen har i vitögat medan de hånglar i biostolarna. Så mycket för den rebelliska ungdomen, Jack.

Jag vill inte gå så långt som att kalla filmen för kategoriskt dålig. Alla filmer som tar klivet ut i den helt visuella sfären, och inte bara blir knas, förtjänar någon form av respekt. Naturligtvis är det också lite mysigt med den högst autentiska känslan av jazzålder och proto-60-tal (detta är ett tidigt tecken på är det jag som är galen-filmen) och man vet att Parker hade kunnat bli en legendarisk b-filmare när han skapar en så perfekt kopia av Orson Welles (i en skådespelare med det obevingade namnet Bruno Ve Sota) att man nästan vill tro att Welles själv stulit från Dementia när han skapade sin kommissarie Quinlan i En djävulsk fälla (1958).

Skam drar filmen däremot över sina egentliga förlagor, det vill säga de visuella tonpoem som gjordes av europeiska avantgardister på 1920- och 30-talet (de gjordes i Brasilien, och Japan med för den delen). Även en film som brittiska Borderline (1930), som jag inte på det stora hela tyckte var så imponerande, har nivåer och intellektuella ambitioner som ligger långt från den platta kitsch som är allt den här filmen egentligen levererar. Det vore inte ens en hipstergrej att ha den på i bakgrunden på en fest, som visuellt brus. Det verkar vara exakt det den är ute efter att vara.

FREDRIK FYHR


1955 USA 56 min. sv/35mm/1.37:1. R: John Parker (okrediterad). S: Adrienne Barrett, Bruno Ve Sota, Ben Roseman, Richard Barron, Ed Hinkle, Lucille Rowland, Jebbie Ve Sota, Faith Parker, Gayne Sullivan, Shorty Rogers.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *