💿 VĂ„ldet fĂ„r inte segra (1960)

En vacker flicka vid namn Ruth. Hon har ingen familj kvar, ett faktum som alla listat ut utom hon. Platsen Ă€r Zagreb. Kriget Ă€r andra vĂ€rldskriget. Man Ă€r pro-tysk. Staden Ă€r tĂ€ckt av affischer som propagerar för vĂ„ldsam, antisemitisk handling – judar, basunerar texten ut, bör ej födas till denna vĂ€rld. Det Ă€r bara en tidsfrĂ„ga innan soldaterna ockuperar skolor och sjukhus, gator och torg. Det Ă€r bara en tidsfrĂ„ga innan mörkertalet vĂ€xer tills det blivit en nĂ€stan oöverskĂ„dlig skugga. NĂ€r de tar Ruths familj förutsĂ€tter hon att hon fĂ„r se dem igen. Vad ska hon annars tĂ€nka?

Man kan undra vad Ivos far tĂ€nker. Vad han vet nĂ€r han tar henne under sina vingar. Ruth fĂ„r bo under hans tak, och hon fĂ„r Ă€ven gifta sig med Ivo, en lagom stilig ung man i hennes Ă„lder. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt kan de inte ta henne, inte skeppa ivĂ€g henne till destination okĂ€nd. Är handlingen futil? Är det bara att dra ut pĂ„ den oundvikliga utgĂ„ngen?

Tja, vem vet. Ingen som lever i dÄtiden Àr medveten om det. Man kan inte veta hur den bit historia man tar del av ska spela ut i slutÀndan. Nazisternas dödssnara dras Ät i Zagreb medan kriget pÄgÄr, det Àr allt de vet, de som lever dÀr och dÄ. De har inget facit, inget panorama. Soldaterna marscherar. Inga judar tillÄts Äka tÄg. Folk försvinner. Detta Àr vardagen. Ingen kallar det fascism, ingen kallar det ens nazism. Det Àr bara tillstÄndet, en vardag som nÄgon gÄng för inte sÄ lÀngesedan (eller sedan Ärtionden tillbaka?) förvridits till att bli ett varande av Ängest. Ivos far gör Ätminstone nÄgot.

Ivo sjĂ€lv Ă€r för ung och dum för att riktigt förstĂ„ sammanhanget han Ă€r en del av. Han gifter sig med Ruth motvilligt och för att han Ă€nnu inte lĂ€rt sig hur han ska sĂ€ga nej till sin far. Han försöker lĂ„tsas som att Ă€ktenskapet inte har nĂ„gon pĂ„verkan pĂ„ hans liv. Kamraterna stĂ€ller till med svensexa, men undrar hur det kommer sig att han gift sig sĂ„ plötsligt, och med vem. Alla kanske utgĂ„r ifrĂ„n att det Ă€r med Magda, hans flickvĂ€n, men hon har snart avvisat honom, förvirrad inför situationen och rĂ€dd för sitt rykte… eller kanske bara rĂ€dd. En av Ivos kamrater, en sĂ€rskilt lismande typ, driven av torr intelligens och omĂ€nsklig beslutsamhet, Ă€r sĂ€rskilt nyfiken. Det kommer inte som nĂ„gon överraskning att vi senare ser honom i en uniform.

Ivo Ă€r frustrerad över sin situation, ung och omogen som han Ă€r. Han Ă€r arg och vresig inför Ruth… men mjuknar snart. Hon Ă€r en kvinna vars identitet blivit synonym med utanförskap, en kvinna som lĂ€rt sig att betrakta sig sjĂ€lv som en icke-mĂ€nniska, en person som knappt tror pĂ„ sin egen existens. Hennes underdĂ„niga förtvivlan ruinerar Ivos brĂ€ckliga murar av attityd, och tar tag om hans samvete. Ju fler frĂ„gande ögonbryn som höjs, ju mer motstĂ„nd han möter, desto större blir hans övertygelse om sin kĂ€rlek. Ivo och Ruth Ă€r kort sagt snart tvĂ„ riktiga unga Ă€lskande. Och ju starkare deras kĂ€rlek blir för varandra, desto större vĂ€xer sig sĂ„klart de dĂ€r skuggorna omkring dem…

Allt det hĂ€r Ă€r upptakten till vad som hade kunnat vara en tĂ€mligen förutsĂ€gbar och tam melodram. Storyn har en doft av ungdomsbok, och det Ă€r lĂ€tt att tĂ€nka sig kontexten – andra vĂ€rldskriget, Förintelsen – som en slags duktig dekor, nĂ„got som Ă€r upplysande och undervisande och moraliskt pĂ„ det lite vĂ€l avrundade och tvĂ„dimensionella sett som man relaterar till skolbĂ€nken.

Men istÀllet vibrerar VÄldet fÄr inte segra av en typ av desperation, som om den lÀngtar efter ett sÀtt att krossa sin fiktion och lÄta Förintelsens alla detaljer vÀlla ut ur den inramade bilden. SÀrskilt för att vara en film frÄn 1960 Àr den osedvanligt uppriktig och klar inte bara över Förintelsens vidrigheter utan den raka och oÄterkalleliga ideologi som lÄg bakom den. Filmen visar oss förintelselÀger som de sÄg ut, och skrattande barn som forslas in i en dödsbil, och Àven i filmens desperata final, dÀr Ivo letar efter Ruth som en spion och vi ligger pÄ grÀnsen till nÄgon slags Àventyrsfantasi, slÀpper filmen inte tag om sin hudlösa ton.

Det Àr inte en film gjord för att underhÄlla oss eller engagera oss med sin intrig, trots att den anvÀnder helt utmÀrkta mallar och formler för att berÀtta sin berÀttelse enligt konstens alla regler. Mer relevant Àr hjÀrtat som slÄr under ytan av dramat, det öppna sÄr som kriget Ànnu Àr, den ylande sorg för de som mördats som filmen försöker att sjunga för. Kriget hade inte varit över i 20 Är nÀr filmen gjordes och 20 Är Àr, precis som vÄra 70, ingenting.

Förintelsens trauma hade dock inte, som i vĂ„r tid, letat sig ner till det undermedvetna, eller till den direkta glömskan – det hade Ă€nnu nerver, och gĂ€ckade vĂ€rldens blodomlopp. Denna film formade sig kring tvĂ„ unga mĂ€nniskor, som för att nĂ„ ut till de unga mĂ€nniskorna i publiken, som nĂ„gon slags hymn Ă„t det förlorade och en bön för framtiden. FrĂ„gan vi stĂ€ller oss idag Ă€r onekligen om de unga, nĂ€r de vuxit upp, minns denna stora sorg, eller om de vill lĂ€gga den i glömskans rabatt, dĂ€r den oundvikligen kommer att förmultna och bli ny jord, dĂ€r hatet Ă€n en gĂ„ng kan gro.

FREDRIK FYHR


Deveti krug. 1960 JUGOSLAVIEN/KROATIEN 107 min. sv/35mm/1.37:1. R: France Stiglic. S: Dusica Zegarac, Boris Dvornik, Branko Tatic, Ervina Dragman, Dragan Milivojevic, Vera Misita, Beba Loncar, Mihajlo Kostic-Pljaka, Bozidar Drnic, Djurdja Segedin, Nedim Omerbegovic, Vladmiri Krstulovic, Emil Glad, Dragutin Krelijus, Viktor Leljak.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *