💿 Free Fire (2016)

Ben Wheatleys Free Fire bestÄr bara av en, lÄng scen. I denna enda lÄnga scen befinner sig mÀnniskor i en lagerlokal och i denna lagerlokal försöker de ha ihjÀl varandra med pistoler. Det Àr inte tal om en mexikansk stand-off eller en John Woo-balett. Inspirationen till filmen fick Wheatley frÄn verkliga ballistikrapporter frÄn polisutredningar. Det Àr, visar det sig, svÄrt att skjuta folk. NÀstan omöjligt om bÄda parterna rör pÄ sig. Blir man skjuten sÄ blir effekten helt annorlunda beroende pÄ vart man trÀffas. FörestÀller man sig ett gÀng mÀnniskor i en lagerlokal som ger sig sjutton pÄ att faktiskt skjuta ihjÀl varandra sÄ mÄste man ocksÄ förestÀlla sig en lÄng och mödosam process. Scenen Àr typiskt sett över pÄ fem minuter i en vanlig actionfilm. HÀr Àr scenen, som sagt, hela filmen.

Det Àr en jÀkla kÀrv skönhet som bor i Wheatleys filmer, och pÄ mÄnga sÀtt Àr Free Fire hans mest konkreta. Det jag mer Àn nÄgot annat beundrar med den Àr dess totala enkelhet. Filmen Àr vÀlgjord, men inte sÄ att det mÀrks. Faktiskt Àr Free Fire en sunkful film utan extra tillsatser. Den saknar helt den ironi som man kan förestÀlla sig att den skulle ha. Den har inga som helst extra dimensioner i form av samhÀllsbudskap eller politik. Den har inte ens de groteska excesser man hittar hos Terry Gilliam eller Guy Ritchie. Hade Free Fire varit en matrÀtt hade den varit en sjömansbiff med en bayersk öl och en liten maltwhisky.

Det vore inte ens rÀtt att sÀga att Free Fire har en story. Den presenterar en situation dÀr ett gÀng skurkar trÀffas för en vapenhandel. OmstÀndigheter gör sÄ att det blir en fnurra pÄ trÄden, och den obligatoriska stunden kommer nÀr picakdollerna dras och det blir hett om öronen.

Men frÄn och med den stunden Àr karaktÀrerna i situationen de försatt sig i. Stöten av överraskning i filmen kommer just frÄn hur absurt lÄngdragen hela scenariot blir. Det pÄminner lite grann om att lida pÄ en fest utan att kunna gÄ hem, eller fastna i en serie ovÀntade göromÄl som gör att en enkel tripp till Konsum plötsligt tar tre timmar. Till skillnad frÄn andra pistolscener i andra actionfilmer sÄ betonar Wheatley att detta verkligen Àr en situation, inte en sammanklippt serie snygga bilder som flaxar förbi vÄra hornhinnor för att stimulera vÄra hormoner.

KaraktÀrer blir skjutna hÀr och dÀr, och de kravlar och hoppar, rullar runt och skjuter lite mer, men mÀnniskokroppen Àr seg som kola. Visuellt gÄr det inte alltid att se vem som ligger och hukar sig vart. Wheatley sjÀlv har full spatial kontroll över allt som hÀnder, men han Àr ocksÄ den enda med facit. KaraktÀrerna ligger och gömmer sig. Ja men de vill ju inte bli skjutna ju! Tror du de ska hoppa fram med en pistol i var sin hand och hopp-peppra i slow motion?

Nej, döden i Free Fire Ă€r slumpmĂ€ssig och ibland oregelbunden. En karaktĂ€r blöder frĂ„n huvudet och sĂ€tter sig ner för att vila – vĂ„r erfarenhet sĂ€ger oss att han kommer somna in i en förvirrad död, men hux flux vaknar han till liv pĂ„ grund av nĂ„gon plötslig kontakt i hjĂ€rnan blixtrade till.

Wheatley lyckas knasigt nog göra absurd humor utav nÄgot realistiskt och otillgjort. Zonen han hittar Ät filmen bygger pÄ en slags naturalistisk klarhet som nÀstan fÄr en att tÀnka pÄ Robert Bresson. Det Àr inte det rituella pistolvÄldet frÄn Western- och buddycop-filmerna, dÀr cowboys/poliser skjuter mot indianer/skurkar tills de sistnÀmnda dör. IstÀllet Àr det kulor som bara inte gÄr dit de ska, och som inte gör jobbet ens nÀr de trÀffar rÀtt.

Det Àr inte pistolvÄldet som futuristisk maskindröm i Rambostil, dÀr hjÀlten helt enkelt Àr alfa och omega och allt omkring redo att falla. Det Àr inte heller det erotiserade pistolvÄldet i Woo/Besson/Tarantino-stuket, med dess sadomasochistiska machismo och svettiga fallosblickar. Det visar sig vara en otrolig anstrÀngning att spela tuff nÀr man blivit skjuten i benet och ska försöka halta fram som en antihjÀlte.

Det Àr pistolvÄld som nÄgot bökigt. Wheatley gör hela tiden parodi sÀrskilt pÄ de poser som Ritchie och Tarantino gjort till rit, och de karaktÀrer som försöker vara tuffast Àr alltid de som Àr de mest patetiska.

Det Àr ett enkelt skÀmt, kanske för enkelt, men jag uppskattar dess subtilitet. Jag Àlskar hur förutsÀgbart Free Fire börjar, som en ganska butchig pang-pang-film i chic retrostil (filmen utspelar sig pÄ 70-talet) dÀr karaktÀrerna ser ut och lÄter som karaktÀrer i en gangsterfilm. Det Àr den typ av film vars mÄlgrupp inte har en aning om hur trötta klichéerna Àr.

Men nĂ€r de vĂ€l drar pistolerna inser vi, liksom karaktĂ€rerna, att det inte Ă€r en eskapistisk dröm. Verkligheten slĂ„r emot, som cement under en gipsvĂ€gg, och gör situationen precis lika dum som den egentligen Ă€r. Allting som hĂ€nder i filmen ser jĂ€ttejobbigt ut, ja överhuvudtaget Ă€r Free Fire ocksĂ„ en otroligt jobbig film, och att se den Ă€r lite grann som att stĂ„ och trĂ€ngas i en knökfull hiss. Men det Ă€r ocksĂ„ detta knasiga bök, denna brist pĂ„ behag, just att filmen Ă€r sĂ„ ful och jobbig, som gör den sĂ€regen. Filmen vĂ€nder till och med vĂ„rt eget begĂ€r mot oss – varför vill vi se nĂ„got sĂ„ kontraproduktivt och idiotiskt som pistolvĂ„ld? Varför vill vi att det hĂ€r ska vara vackert och behagfullt?

Vissa karaktĂ€rer Ă€r vettigare Ă€n andra, och de inser det meningslösa i vad de hĂ„ller pĂ„ med, men ocksĂ„ de mĂ„ste ”leka med” i scenariot de Ă€r en del av. De utstrĂ„lar pĂ€rs och sinande tĂ„lamod, som pĂ„ en jĂ€vligt jobbig mĂ„ndag.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *