🎞 SmĂ€rta och Ă€ra (2019)

En bra lÀrare sa en gÄng att litteraturen Àr ett dÄligt gömstÀlle. Man kan gömma sina sanna kÀnslor bakom kryptiska metaforer, men sÄ fort de övervÀgs av lÀsaren faller de isÀr som damm och avslöjar dig. SÀg det du vill ha sagt. Om du inte vet vad du vill ha sagt, ta reda pÄ det. Du kan inte lalla runt hur mycket som helst.

PĂ„ samma sĂ€tt kan mĂ„nga mĂ„la upp ett problem – lĂ„t sĂ€ga att det Ă€r ett problem som ”vĂ€rlden” har, eller ett problem som andra mĂ€nniskor har – utan att se att det Ă€r ens egna brister man projicerar. Plötsligt har man blottlagt alla sina egna rĂ€dslor, all sin ignorans, just genom sĂ€ttet man avslöjat att man ser pĂ„ andra. Varenda en som vill peka pĂ„ vĂ€rlden och sĂ€ga att den Ă€r galen, bĂ€r pĂ„ en skyldighet att sjĂ€lv stĂ€lla sig i spegeln först. Varenda en som stĂ€ller sig i spegeln har en skyldighet att berĂ€tta vad spegeln sĂ€ger.

Jag tror inte att Pedro Almodóvar Àr kapabel till att göra en dÄlig film idag. Han har hÀngett sig sÄ Ät det hÀr hantverket, den hÀr konstformen, och han bemÀstrar den sÄ bra, att jag tror att falluckorna tÀppts igen naturligt. Vad han Àn vill göra sÄ Àr nog marken solid i hans inre studio. Han har arbetat sig fram till rötter, till den upphöjda nivÄ som Àr hans grund. Det hÀnder, för den delen, ocksÄ mÄnga författare. De vet vad de gör nu. NÀsta bok Àr bara nÀsta bok.

Men.

Inte ens i en alldeles utmÀrkt film gÄr det att gömma sig.

Nog Ă€r SmĂ€rta och Ă€ra en pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt imponerande film, inte minst formellt. BerĂ€ttelsen om Pedros alter ego (spelad av Antonio Banderas) rör sig obehindrat frĂ„n den ena episoden till den andra – ett montage om alla hans fysiska och psykiska Ă„kommor blandas med nostalgiska uppvĂ€xtskildringar och scener dĂ€r han sitter och rökar crack med en gammal vĂ€n – men Ă€ndĂ„ lyckas filmen, nĂ€stan som av en slump, landa i en perfekt slutsats. Autofiktionen, metafiktionen, det verkliga minnet som gör sĂ„ gott det kan, allt knyts ihop i slutet trots att det inte borde gĂ„ ihop. Det Ă€r otroligt komplext, men AlmodĂłvar fĂ„r det att se enkelt ut, och det Ă€r naturligtvis, Ă„terigen, ett bevis pĂ„ hans begĂ„vning.

FrĂ„gan Ă€r ju bara varför. Varför Ă€r just den hĂ€r filmen sĂ„ formellt elegant, sĂ„ distraherande, sĂ„ kyligt avstĂ„ndstagande, ja sĂ„ undflyende? Det ska ju, trots allt, vara nĂ„gon form av filmisk bekĂ€nnelseprosa. Orden ”smĂ€rta” och ”Ă€ra” Ă€r ju inte smĂ„ ord. Ska inte Pedro hĂ€r göra som husguden Bergman och ge oss nĂ„gra sidor ur hans dagböcker? Varför dĂ„… konstruera sĂ„ mycket? Vart Ă€r denna smĂ€rta och vad innebĂ€r denna Ă€ra?

Visst. Till nÄgon mÄn Àr det en film som mÄste vara en film. Vad det Àn Àr som Àr nÄgot sÄ mÄste det, hos Pedro, vara en film. I en intervju i samband med filmen erkÀnde han att han inte hade nÄgot liv utanför arbetet, att hans karriÀr Àtit hans privatliv och spottat ut det, att han filmat sig fram till ensamhet och alienation. Han kan inte lÀngre tÀnka utanför det filmiska sammanhanget. AlltsÄ kan han heller inte göra en film om sig sjÀlv utan att det blir nÄgon form av fiktion, nÄgon slags syntes.

Men det Ă€r inte bara oroande att höra, det fungerar inte alltid jĂ€ttebra för filmen i sig. Återigen ger titeln det bĂ€sta fokuset Ă„t kritiken jag har att komma med: Vart Ă€r ”smĂ€rtan”? Vad innebĂ€r denna ”Ă€ra”?

Till att börja med har filmens fiktioner en mÀrkligt ihÄlig kvalité. De scener som skildrar barndomen, dÀr modern naturligtvis spelas av Penelope Cruz, har ingen sjÀlvklar emotionell insats. Vi fÄr se dem flytta in i en grotta, praktiskt taget, och Pedros liv ute pÄ den spanska landsbygden börjar.

Den ska komma att bli central för honom, och det ska för den delen modern ocksÄ, men det finns egentligen ingenting som föreslÄr det hÀr. Var det en skam för modern att flytta in? Filmen, Almodóvar, vill inte grÀva upp det, vill inte fÄ smuts under naglarna. SmÀrta, Àra? Vart?

En sentimentalt anekdotisk detalj om en mĂ„lning ska sammanföra den Ă€ldre AlmodĂłvar med den yngre, den som fick sitt livs första erotiska upplevelse i den dĂ€r grottan… det Ă€r fint, men… smĂ€rta, Ă€ra? Det hela Ă€r tamare Ă€n vad man kan misstĂ€nka att AlmodĂłvar tillĂ„tit en strikt fiktiv berĂ€ttelse att vara. Faktum Ă€r att SmĂ€rta och Ă€ra, nĂ€r jag tĂ€nker efter, Ă€r den tveklöst tamaste film AlmodĂłvar gjort. Nu plötsligt passar det att bli pryd.

Lika suspekt Ă€r resten av filmen, dĂ€r vi fĂ„r AlmodĂłvars glada ungdom Ă„terberĂ€ttad för oss av en helt annan person, en utomstĂ„ende bekant som gör om en bit memoarer till one man show inför publik. Återigen, det finns ingen ”ren” biografi, ingen ”sann” berĂ€ttelse, allt Ă€r en eller annan typ av konstruktion. Men Ă€ven en formnörd som jag sjĂ€lv mĂ„ste erkĂ€nna, hĂ€r om inte förr, att det finns skillnad pĂ„ form och innehĂ„ll. GrĂ€nsen blir vĂ€ldigt synlig i SmĂ€rta och Ă€ra.

Det som berĂ€ttas i filmen Ă€r nĂ€mligen vĂ€ldigt lite, och det försvinner i det stora alibit som ska vara hur det berĂ€ttas, eller kanske till och med att det berĂ€ttas. Till nĂ„gon mĂ„n har tricket lyckats, med tanke pĂ„ hur mycket bra kritik filmen fĂ„tt. Antonio Banderas har hyllats i huvudrollen, till exempel, utan att nĂ„gon kommenterat över hur lite rollen faktiskt krĂ€ver. Salvador, som rollfiguren kallas, Ă€r en passiv man – han behöver assistenter för att hĂ„lla ordning pĂ„ tvĂ€tten, och vi anar att det inte bara har att göra med hans dĂ„liga rygg. Han Ă€r inte intresserad av nĂ„got utanför fönstret och vad det Ă€n betyder att han minns sin barndom sĂ„ leder det inte till nĂ„gon handling eller större kĂ€nsla. Det enda Banderas gör i filmen Ă€r att stirra ut i intet och gĂ„ runt och tveka eller vela nĂ€r folk ber honom om nĂ„got, vad som helst.

Det Ă€r som om AlmodĂłvar betraktar sig sjĂ€lv i tredje person. IstĂ€llet för att börja i sig sjĂ€lv förestĂ€ller han sig att han Ă€r en utomstĂ„ende part, nĂ„gon som till förtvivlans grĂ€ns försöker komma in under skinnet pĂ„ ”mĂ€staren” utan att lyckas.

Den hÀr konformistiska, eller kanske rent ut sagt vÀrldsfrÄnvÀnda tendensen Àr sÀrskilt sorglig att se hos en regissör som en gÄng i tiden inte hade nÄgra filter alls. SmÀrta och Àra har sÄ mÄnga filter att det enda som blir kvar Àr det skinande överjagets kontrollerade yta. Almodóvar framstÄr som sÄ innesluten i sin egen bubbla att blotta tanken pÄ ödmjukhet eller sjÀlvkritik Àr frÀmmande idéer.

Naturligtvis mĂ„ste AlmodĂłvar begĂ„tt synder i sina liv, sĂ„rat mĂ€nniskor, svikit andra och sig sjĂ€lv, felbedömt situationer och missat möjligheter, gjort saker han aldrig kunnat förlĂ„ta sig sjĂ€lv för. Det vore en sak om AlmodĂłvar med den hĂ€r filmen stĂ€nger dörren med flit – ”nej, ni fĂ„r inte se det, jag tĂ€nker inte berĂ€tta”. Men det ruggiga med SmĂ€rta och Ă€ra Àr att filmen inte lĂ„tsas som att det ens finns sĂ„dana berĂ€ttelser att berĂ€tta. Det stora alibit – ”nej, nej, jag gör bara filmer” – rullas över sjĂ€lvbiografins alla möjligheter som en stor stenbumling. Alla som haft med honom att göra lĂ€mnas osedda, ohörda, ej tillkĂ€nnagivna, kvar utanför bubblan, ”ghostade”, som man sĂ€ger nuförtiden, av en auteur som tycks föredra tunnelseende och vadd i öronen.

Med allt detta sagt Àr filmen fortfarande utmÀrkt, som sagt, rent formellt och tekniskt. Jag lÀr se om den, förr snarare Àn senare, och kan till och med sÀga att det Àr fascinerande hur man kan göra en sÄ hÀr pass snedvriden och dysfunktionell film och fortfarande fÄ den att framstÄ sÄ sjÀlvklar och sjÀlvsÀker. Det gÄr, inte alltid men oftast, att respektera konstverket samtidigt som man identifierar sin avsmak för vad det verkar vilja sÀga.

För all del kanske jag inte Ă€r rĂ€ttvis mot filmen, efter att bara ha sett den en gĂ„ng. Eller sĂ„ kanske jag tvĂ€rtom Ă€r för schysst mot den. Det verkar hursomhelst inte bĂ€ttre Ă€n att Pedro AlmodĂłvar gjort en film som jag, hans evige försvarare, till slut har invĂ€ndningar mot. Men jag mĂ„ste ju följa mitt samvete. AlmodĂłvar verkar hĂ€r helt sakna förmĂ„gan att se hur feg och hutlöst osolidarisk han framstĂ„r som. Han verkar snarare tro att han gjort en verkligt Ă€rbar film, full av smĂ€rta. Som om han sĂ€ger: ”jag har sĂ„rats och lidit och hĂ€r Ă€r jag idag!”

Men i sjĂ€lva verket sĂ€ger han ”jag har det bra och har inte direkt nĂ„got att sĂ€ga faktiskt, inte ens inget.”

FREDRIK FYHR


PS.

Pedro Almodóvars hela karriÀr har jag gÄtt igenom hÀr.


Dolor y gloria. 2019 SPANIEN/FRANKRIKE 113 min. fĂ€rg/codex (Arri Alexa SXT), DI/1.85:1. R: Pedro AlmodĂłvar. S: Antonio Banderas, Asier Etzeandia, Leonardo Sbaraglia, Nora Navas, Julieta Serrano, CĂ©sar Vicente, Asier Flores, PenĂ©lope Cruz, Cecilia Rot, Susi SĂĄnchez, RaĂșl ArĂ©valo, Pedro Casablanc, JuliĂĄn LĂłpez, Eva Martin, Sara Sierra.


Fotnot. Jag sÄg filmen i oktober, medan den fortfarande gick pÄ bio.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *