🎞 Smärta och ära (2019)

En bra lärare sa en gång att litteraturen är ett dåligt gömställe. Man kan gömma sina sanna känslor bakom kryptiska metaforer, men så fort de övervägs av läsaren faller de isär som damm och avslöjar dig. Säg det du vill ha sagt. Om du inte vet vad du vill ha sagt, ta reda på det. Du kan inte lalla runt hur mycket som helst.

På samma sätt kan många måla upp ett problem – låt säga att det är ett problem som ”världen” har, eller ett problem som andra människor har – utan att se att det är ens egna brister man projicerar. Plötsligt har man blottlagt alla sina egna rädslor, all sin ignorans, just genom sättet man avslöjat att man ser på andra. Varenda en som vill peka på världen och säga att den är galen, bär på en skyldighet att själv ställa sig i spegeln först. Varenda en som ställer sig i spegeln har en skyldighet att berätta vad spegeln säger.

Jag tror inte att Pedro Almodóvar är kapabel till att göra en dålig film idag. Han har hängett sig så åt det här hantverket, den här konstformen, och han bemästrar den så bra, att jag tror att falluckorna täppts igen naturligt. Vad han än vill göra så är nog marken solid i hans inre studio. Han har arbetat sig fram till rötter, till den upphöjda nivå som är hans grund. Det händer, för den delen, också många författare. De vet vad de gör nu. Nästa bok är bara nästa bok.

Men.

Inte ens i en alldeles utmärkt film går det att gömma sig.

Nog är Smärta och ära en på många sätt imponerande film, inte minst formellt. Berättelsen om Pedros alter ego (spelad av Antonio Banderas) rör sig obehindrat från den ena episoden till den andra – ett montage om alla hans fysiska och psykiska åkommor blandas med nostalgiska uppväxtskildringar och scener där han sitter och rökar crack med en gammal vän – men ändå lyckas filmen, nästan som av en slump, landa i en perfekt slutsats. Autofiktionen, metafiktionen, det verkliga minnet som gör så gott det kan, allt knyts ihop i slutet trots att det inte borde gå ihop. Det är otroligt komplext, men Almodóvar får det att se enkelt ut, och det är naturligtvis, återigen, ett bevis på hans begåvning.

Frågan är ju bara varför. Varför är just den här filmen så formellt elegant, så distraherande, så kyligt avståndstagande, ja så undflyende? Det ska ju, trots allt, vara någon form av filmisk bekännelseprosa. Orden ”smärta” och ”ära” är ju inte små ord. Ska inte Pedro här göra som husguden Bergman och ge oss några sidor ur hans dagböcker? Varför då… konstruera så mycket? Vart är denna smärta och vad innebär denna ära?

Visst. Till någon mån är det en film som måste vara en film. Vad det än är som är något så måste det, hos Pedro, vara en film. I en intervju i samband med filmen erkände han att han inte hade något liv utanför arbetet, att hans karriär ätit hans privatliv och spottat ut det, att han filmat sig fram till ensamhet och alienation. Han kan inte längre tänka utanför det filmiska sammanhanget. Alltså kan han heller inte göra en film om sig själv utan att det blir någon form av fiktion, någon slags syntes.

Men det är inte bara oroande att höra, det fungerar inte alltid jättebra för filmen i sig. Återigen ger titeln det bästa fokuset åt kritiken jag har att komma med: Vart är ”smärtan”? Vad innebär denna ”ära”?

Till att börja med har filmens fiktioner en märkligt ihålig kvalité. De scener som skildrar barndomen, där modern naturligtvis spelas av Penelope Cruz, har ingen självklar emotionell insats. Vi får se dem flytta in i en grotta, praktiskt taget, och Pedros liv ute på den spanska landsbygden börjar.

Den ska komma att bli central för honom, och det ska för den delen modern också, men det finns egentligen ingenting som föreslår det här. Var det en skam för modern att flytta in? Filmen, Almodóvar, vill inte gräva upp det, vill inte få smuts under naglarna. Smärta, ära? Vart?

En sentimentalt anekdotisk detalj om en målning ska sammanföra den äldre Almodóvar med den yngre, den som fick sitt livs första erotiska upplevelse i den där grottan… det är fint, men… smärta, ära? Det hela är tamare än vad man kan misstänka att Almodóvar tillåtit en strikt fiktiv berättelse att vara. Faktum är att Smärta och ära, när jag tänker efter, är den tveklöst tamaste film Almodóvar gjort. Nu plötsligt passar det att bli pryd.

Lika suspekt är resten av filmen, där vi får Almodóvars glada ungdom återberättad för oss av en helt annan person, en utomstående bekant som gör om en bit memoarer till one man show inför publik. Återigen, det finns ingen ”ren” biografi, ingen ”sann” berättelse, allt är en eller annan typ av konstruktion. Men även en formnörd som jag själv måste erkänna, här om inte förr, att det finns skillnad på form och innehåll. Gränsen blir väldigt synlig i Smärta och ära.

Det som berättas i filmen är nämligen väldigt lite, och det försvinner i det stora alibit som ska vara hur det berättas, eller kanske till och med att det berättas. Till någon mån har tricket lyckats, med tanke på hur mycket bra kritik filmen fått. Antonio Banderas har hyllats i huvudrollen, till exempel, utan att någon kommenterat över hur lite rollen faktiskt kräver. Salvador, som rollfiguren kallas, är en passiv man – han behöver assistenter för att hålla ordning på tvätten, och vi anar att det inte bara har att göra med hans dåliga rygg. Han är inte intresserad av något utanför fönstret och vad det än betyder att han minns sin barndom så leder det inte till någon handling eller större känsla. Det enda Banderas gör i filmen är att stirra ut i intet och gå runt och tveka eller vela när folk ber honom om något, vad som helst.

Det är som om Almodóvar betraktar sig själv i tredje person. Istället för att börja i sig själv föreställer han sig att han är en utomstående part, någon som till förtvivlans gräns försöker komma in under skinnet på ”mästaren” utan att lyckas.

Den här konformistiska, eller kanske rent ut sagt världsfrånvända tendensen är särskilt sorglig att se hos en regissör som en gång i tiden inte hade några filter alls. Smärta och ära har så många filter att det enda som blir kvar är det skinande överjagets kontrollerade yta. Almodóvar framstår som så innesluten i sin egen bubbla att blotta tanken på ödmjukhet eller självkritik är främmande idéer.

Naturligtvis måste Almodóvar begått synder i sina liv, sårat människor, svikit andra och sig själv, felbedömt situationer och missat möjligheter, gjort saker han aldrig kunnat förlåta sig själv för. Det vore en sak om Almodóvar med den här filmen stänger dörren med flit – ”nej, ni får inte se det, jag tänker inte berätta”. Men det ruggiga med Smärta och ära är att filmen inte låtsas som att det ens finns sådana berättelser att berätta. Det stora alibit – ”nej, nej, jag gör bara filmer” – rullas över självbiografins alla möjligheter som en stor stenbumling. Alla som haft med honom att göra lämnas osedda, ohörda, ej tillkännagivna, kvar utanför bubblan, ”ghostade”, som man säger nuförtiden, av en auteur som tycks föredra tunnelseende och vadd i öronen.

Med allt detta sagt är filmen fortfarande utmärkt, som sagt, rent formellt och tekniskt. Jag lär se om den, förr snarare än senare, och kan till och med säga att det är fascinerande hur man kan göra en så här pass snedvriden och dysfunktionell film och fortfarande få den att framstå så självklar och självsäker. Det går, inte alltid men oftast, att respektera konstverket samtidigt som man identifierar sin avsmak för vad det verkar vilja säga.

För all del kanske jag inte är rättvis mot filmen, efter att bara ha sett den en gång. Eller så kanske jag tvärtom är för schysst mot den. Det verkar hursomhelst inte bättre än att Pedro Almodóvar gjort en film som jag, hans evige försvarare, till slut har invändningar mot. Men jag måste ju följa mitt samvete. Almodóvar verkar här helt sakna förmågan att se hur feg och hutlöst osolidarisk han framstår som. Han verkar snarare tro att han gjort en verkligt ärbar film, full av smärta. Som om han säger: ”jag har sårats och lidit och här är jag idag!”

Men i själva verket säger han ”jag har det bra och har inte direkt något att säga faktiskt, inte ens inget.”

FREDRIK FYHR

---

PS.

Pedro Almodóvars hela karriär har jag gått igenom här.

---

Dolor y gloria. 2019 SPANIEN/FRANKRIKE 113 min. färg/codex (Arri Alexa SXT), DI/1.85:1. R: Pedro Almodóvar. S: Antonio Banderas, Asier Etzeandia, Leonardo Sbaraglia, Nora Navas, Julieta Serrano, César Vicente, Asier Flores, Penélope Cruz, Cecilia Rot, Susi Sánchez, Raúl Arévalo, Pedro Casablanc, Julián López, Eva Martin, Sara Sierra.

---

Fotnot. Jag såg filmen i oktober, medan den fortfarande gick på bio.