💿 Galaxy Quest (1999)

Visste ni att Star Trek inte är på riktigt?

Det är skämtet i Galaxy Quest. Det är i grund och botten det enda, ständigt stående, själva rotfrukten som hela filmen bygger sin gryta på.

Okej, så ”Star Trek” heter ”Galaxy Quest” här och besättningen gestaltas av Tim Allen, Sigourney Weaver, Dean Parisot, Tony Shalhoub och sist men inte minst Alan Rickman, den ärade skådespelaren med stort s (en gång, ska vi veta, fick han fem inrop för sin Richard III). Han lider helt klart mest av att degraderats till konvent, mässor och reklamjippon – den torftiga, ständigt pågående turné som Galaxy Quest-stjärnornas liv är.

Filmen är lika rolig innan twisten som den är efter den. Faktum är att för min del hade Galaxy Quest gärna fått stanna på jorden. Nästan lika festlig som Rickmans deprimerade Olivier-wannabe är Sigourney Weavers frustrerade smurfa (vars uppgift det är att upprepa vad skeppet säger och aldrig zippa upp sin dräkt hela vägen upp) och Tim Allen som har vår provisoriska huvudroll, seriens Shatner och den enda som kommer till jobbet med glädjen i behåll. Han är en filur för vilken varje dag kommer med svängiga steg, en klatschig klapp med handflatorna och ett okeheheyyy.

Robert Altman gjorde en gång en lysande film vid namn Spelaren (1992), som drev med Hollywood, från dess övergripande system och struktur, till det odrägliga ryggdunk- och-huggandet ”kollegor” sinsemellan. Jag hade gärna sett honom göra en helt egen Galaxy Quest, en som bara handlade om dessa bortglömda skådespelares vardag. Tony Shalhoub kan vara min favorit, killen som aldrig blir upphetsad eller överraskad utan bara är glad över att ha ett jobb. Att serien överhuvudtaget har fans är något han aldrig verkat överväga, och arbetsdagens höjdpunkt tycks för honom vara att läsa tidningen i logen.

Att skådespelarna sätter sina roller medan sådan fenomenal säkerhet är förmodligen den främsta anledningen till att filmen fungerar så bra som den gör. När jag lutar mig tillbaka och funderar på saken inser jag nämligen att filmen, enligt mina kalkyleringar och beräkningar här på kontrollpanelen i cockpit, inte borde fungera.

För, jo, våra stjärnor blir förstås passiv-aggressivt kidnappade av smärtsamt vänliga utomjordingar, som fått för sig att ”Galaxy Quest” är autentisk jordisk historieskrivning. De har utvecklat hela sin rymdteknik utefter den taffliga scenografin och nu måste stjärnorna förstås, ”på riktigt”, axla sitt rymdskepp och rädda rymdvarelsernas planet från en sån där stor, ful grön jäkel på en sån där inkommande bild på en skärm.

Han bara vill härska och söndra och vara ful och grön, så, och det borde inte finnas någon anledning att bry sig. Rimligen borde Galaxy Quest falla på sin egen lösa struktur, för man behöver inte vara Simpsons Comic Book Guy för att ens pekfinger ska upp i luften. Varför har utomjordingarna sett ”Galaxy Quest” men missat nyheterna?

Filmen tillåter inte att man tänker så långt, och det är för all del också på sitt sätt kul. Man måste sänka ribban för att kunna ge filmen en chans, som när man leker med barn i en pool. Det är inte så mycket vad som händer i filmen som spelar roll utan att det händer just de här karaktärerna. I första hand ska vi inte bry oss om jorden utan de här stackars naiva rymdvarelserna – i all ärlighets namn är de också oerhört roliga i sina knappt fungerande människodräkter med deras gapande fiskmunnar och stora ögon, tänk Vincent D’Onofrio i Men in Black via Charley Kaufman.

I förlängningen är utomjordingarna förstås fans, och det är för fansens skull som the show must go on, för man kan inte säga till en Trekkie att det ”bara är en TV-serie” lika lite som man kan säga om atombomben att den bara är en kluven atom.

Filmen kom för tjugo år sedan – i december 1999 var den med och avrundade vad många anser vara det bästa filmåret någonsin. Tja, säger jag, låt mig slå ett slag för 1976, 1960, 1939, 1926, 1922 och 1917… men visst, jag accepterar att de flesta inte letar där. Under åren som gått har Galaxy Quest fått ett hälsosamt efterliv – kanske var den inte helt återupptäckt under 2000-talet men efter vår tids Marvelgate finns det förstås gott om folk som håller filmen högt, som ett bortglömt mästerverk rentav.

Nå, låt nu spaden vara en spade. Galaxy Quest är kul, och lite bättre än den borde vara, men den är och förblir ett kategoriskt tidsfördriv, en mer eller mindre meningslös film gjord för stunden, och jag tycker att vi gör vår egen era ännu sämre än den behöver vara om vi påstår motsatsen. Visst var 1999 ett så starkt filmår, men var det verkligen så starkt att det som var tidsfördriv då blivit mästerverk nu? I så fall behöver vi höja den där ribban akut fort.

FREDRIK FYHR


1999 USA 102 min. färg/35mm/2.35:1. R: Dean Parisot. S: Tim Allen, Sigourney Weaver, Alan Rickman, Tony Shalhoub, Sam Rockwell, Daryl Mitchell, Enrico Colantoni, Robin Sachs, Patrick Beene, Missi Pyle, Jed Reese, Justin Long.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *