💿 Dörren med de 7 lĂ„sen (1940)

Tiden har en mĂ€rklig tendens att sopa igen spĂ„r. Olika saker fĂ„r ofta representeras av en enda sak eller person. Alfred Hitchcock, till exempel, stĂ„r som en tradition för sig. Delvis orĂ€ttfĂ€rdigt. Mycket av det som kallats ”Hitchcockianskt” Ă€r i sjĂ€lva verket bara traditioner ur den brittiska spiongenren, som Hitchcock tidigt gjorde filmer i. Det Ă€r bara vĂ€rlden som glömt denna genre, och förestĂ€ller sig att Hitchcock hittade pĂ„ allt sjĂ€lv.

Jag vet inte om just Dörren med de 7 lĂ„sen Ă€r ett utmĂ€rkt exempel eller inte – den gjordes 1940, rĂ€tt sent i spelet om man vill jĂ€mföra med just Hitchcock – men det Ă€r Ă„tminstone helt okej. HĂ€r har vi en b-film gjord pĂ„ vĂ€ldigt fĂ„ medel, sĂ„ vi fĂ„r utgĂ„ frĂ„n att den anvĂ€nder sig av alla begrepp som Ă€r bekanta klichĂ©er för det tidiga 1940-talets publik. Det vore vanskligt att tolka termen ”spionfilm” alltför bokstavligt, för Dörren med de 7 lĂ„sen har tekniskt sett inga riktiga spioner i rollistan. Genren var liksom mer generell. Detta var den typ av film som Hitchcock gjorde inom den brittiska filmindustrin, och det var ocksĂ„ den typ av film som britterna fortsatte att göra Ă€ven nĂ€r han flytt sin kos till Hollywood.

Filmen Ă€r byggd pĂ„ en roman av Edgar Wallace och har en nĂ„got invecklad bakgrundsstory om en gubbe som dör och, sĂ„klart, lĂ€mnar efter sig ett arv i form av ett par juveler. Dessa har han gömt i en gravkammare som bara kan lĂ„sas upp med sju nycklar – och om nĂ„gon lĂ„ser upp kammaren sĂ„ lovar han hemsöka dem efter döden! Jag Ă€r inte sĂ€ker pĂ„ hur han ska lyckas med det, eller varför han gĂ„tt igenom den hĂ€r krĂ„ngliga planen till att börja med, men ni vet, filmen mĂ„ste ju handla om nĂ„got.

En lagom nyfiken jĂ€nta (Lilli Palmer) visar sig vara arvingen och hur hon dras in i alltihop Ă€r Ă€nnu mer lĂ„ngsökt. Men in dras hon, hursomhelst, och hon söker upp Scotland Yard-duon Romilly Lunge och Richard Bird, som fungerar som vĂ„ra uppenbara Holmes & Watson-substitut (detta var bara ett Ă„r efter Fox tvĂ„ första filmer med Basil Rathbone och Nigel Bruce). PĂ„ ett hörn har hon Ă€ven sin frislĂ€ppta vĂ€ninna (Gina Malo), tydligt kodad som ”syndig flicka”, som visar skandalöst mycket hud och pratar ofantligt mycket sex för att vara en film frĂ„n 1940 (som sagt, till skillnad frĂ„n hur det fungerade i Hollywood hade man ingen heltĂ€ckande sedlighetscensur).

GĂ€nget ger sig av till en herrgĂ„rd, sĂ„klart, som styrs av mystisk doktor, spelad av Leslie Banks (hĂ€r typecastad efter den berömda skurkrollen han hade i The Most Dangerous Game, den första ”levande villebrĂ„d”-filmen). DĂ€r gĂ„r de runt och mysryser medan gĂ„tan efterhand uppdagas.

Den hĂ€r filmen ger ett ganska horribelt första intryck, för de tekniska begrĂ€nsningarna som man arbetade under hĂ€r Ă€r vĂ€ldigt pĂ„tagliga, med en del ”ta vad som finns”-miljöer och oavsiktliga jumpcuts. Gradvis uppgĂ„r det dock för en att filmen Ă€r rĂ€tt skaplig och nĂ€stan lite bra.

Den hĂ„ller kanske inte hela vĂ€gen – storyn har för mĂ„nga logiska luckor och narrativt osköna bromsklossar, dĂ€r karaktĂ€rer tar onödiga omvĂ€gar för att ingen orkat effektivisera intrigen – men som b-filmsmatinĂ© hĂ„ller filmen en förvĂ„nansvĂ€rt hyvens klass. Det muntra tugget mellan karaktĂ€rerna Ă€r fĂ€rgstarkt och som jag tidigare antydde sĂ„ kĂ€nns filmen som en Hitchcockfilm frĂ„n 30-talet. Pistolmynningar glider ut frĂ„n gardiner, hemliga spionsĂ€llskap vĂ€ntar ute i buskarna, vi fĂ„r nĂ€stan omedelbart se doktor Banks plan och ovĂ€ntade överraskningar kommer i lika ovĂ€ntade twister.

Men dessa konventioner, som vi idag relaterar till Hitchcock, tillhör egentligen en vÀrld för sig; det sena 1800-talets vurm för spöken, mellankrigstidens vurm för Old Dark House-genren, hela floran av spionÀventyr som prÀglades av en naiv mystik redo att exploateras pÄ film frÄn 1910-talet Ànda fram till andra vÀrldskriget, dÄ upplysning som sÄ ofta tog kÄl pÄ barnadrömmar. Inga fler hemliga sÀllskap, gömda jordkÀllare och blinkande lampor i fönster. Den typ av spionraffel som Dörren med de 7 lÄsen kommer frÄn Àr lika arkaisk som Tintin-serier idag.

FREDRIK FYHR


The Door with Seven Locks. 1940 STORBRITANNIEN 89 min. sv/35mm/1.37:1. R: Norman Lee. S: Leslie Banks, Lilli Palmer, Romilly Lunge, Gina Malo, Richard Bird, David Horne, J.H. Roberts, Cathleen Nesbitt, Harry Hutchinson, Philip Ray, Robert Montgomery, Aubrey Mallalieu, Ross Landon.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *