💿 Greven av Monte Cristo (1922)

Greven av Monte Cristo är ljuvlig underhållning från 1920-talet, perfekt lätt och spänstigt elegant. Ursäkta liknelserna till vinrecension men ibland är det intrycken som räknas. Det och det precisa finlir som en äventyrsfilm från stumfilmseran innebär. Monte Cristo är inte lika fenomenal som Zorros märke med Douglas Fairbanks, på samma sätt som Fairbanks slog John Gilbert på fingrarna. Men å andra sidan – 1922 spelade Fairbanks Robin Hood i en påkostad äventyrsfilm som jag tycker var lite för seriös och anspråksfull – det är som att så fort de här filmerna vill för mycket så brakar de ihop under sin egen tyngd. Idealet är istället att få svåra saker att se enkla ut och få ut det allra mesta i ett enda uttryck.

John Gilbert då, till exempel, som spelar Greven här. Inte den mest ihågkomna av stumfilsmstjärnor, och som sagt ingen Fairbanks, men helt och hållet solid och med ett fantastiskt surmulet, enögt bläng.

Berättelsen är på ett ungefär lika känd som okänd, eftersom Greven (väl?) inte är en av Dumas mest ihågkomna klassiker. Det är en sådan där klassiker i mängden, den typ av bok som många en gång i tiden läste men som jag misstänker står och samlar damm på många skolbibliotek idag. Har jag läst Greven själv? Nej, och jag behöver inte ens ha handen på hjärtat. När skulle andan ha fallit på? Titeln är som ett spöke dömt att härja i frågesporter på TV, aldrig helt förkroppsligad i ens huvud.

Kanske det är därför som man, mig veterligen, aldrig riktigt gjort någon definitiv filmversion av Dumas bok trots att säkert 40 filmer gjorts på den. Stumfilmsversionen är förmodligen inte den trognaste eller mest ambitiösa filmatiseringen man kan tänka sig, men den är oerhört generös mot sin åskådare i form av fart och fläkt och ren förnöjelse. Redan innan greven blir greven – då han heter Edmond Dantes – är filmen en mysruffig historia där kort spelas på små bord under dinglande lampor och någon har en kniv i rockärmen.

Dantes blir, för den som minns eller vet, offer för en komplott i det korrupta Paris, som det ser ut strax efter Napoleon. Han skickas iväg till en dödens fängelsehåla, där han via osannolik tur lär känna en gammal fånge som inte bara lär honom att bli en adelsman utan även destinationen av en gammal skatt.

Filmen är pragmatiskt uppdelad i två solida delar, där den andra består av det hus i helvete som Dumas orsakar när han kommer tillbaka, med lapp för ögat, som den hotfulle hämnaren betitlad med greveskap. Det går nästan att se som en exploitation-trailer: They took his life! They stole his future! But now The Count is Back for Revenge!

Men lustigt nog behöver inte greven självmant ha ihjäl någon för hans närvaro blir, på ett eller annat sätt, för mycket för de tre högt uppsatta män som konspirerade mot hans liv och gött sig i societeten sedan dess.

Jag vet inte om den här filmen skulle framstå som tråkig för någon som är mindre benägen att sätta på en stumfilm – kanske, kanske inte. Ensemblen är en ”murderer’s row” av stjärnor och karaktärsskådisar från eran – Estelle Taylor, Robert McKim, Francis McDonald, Spottiswoode Aitken – men det är förståeligt att namnen inte säger något för en ”modern” publik. Ju mer man kan om eran, och ju fler filmer man sett från den, desto mer växer upplevelsen – såklart. Om den håller för sig, för någon som inte sett någon film av det här slaget förut? Jag vet inte. Det är inte ett krav värt att ställa på någon film. Varför ska egentligen en person, oavsett färdigheter och kunskaper, förväntas bli tillfredsställd av vad som helst? En film är ingen mirakeldrog.

Det jag vet med säkerhet är att det helt klart finns något särskilt med riktigt väloljade äventyrsfilmer från början av 20-talet, innan ljuderan och Errol Flynn pinnade ner genren med prosaistiskt prat och sedermera färg. Det finns något anspråkslöst i Greven av Monte Cristo – man får ha sin förnöjsamhet i fred. Någon slags mystik lever kvar i filmens hjärta. Det går att finna, kanske allra bäst, i grevens gömda skatt, som mitt i den silvriga celluloiden glimmar av guld. En gömd skatt har aldrig sett mer ut som en gömd skatt.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *