🎞 The Irishman (2019)

Allt fĂ€rre Ă€lskar film som Martin Scorsese Ă€lskar film. En av hans favoritfilmer Ă€r Leoparden (1963), en tre timmar lĂ„ng film som egentligen bara handlar om en tystlĂ„ten gubbe som inte kĂ€nner sig hemma i vĂ€rlden lĂ€ngre. The Irishman Ă€r sprungen ur en tid dĂ„ sĂ„dana filmer var möjliga. Vi hade dem i vĂ„ra visuella register. Det var inte en TV-serie, inte ens en miniserie, det var lĂ„ngfilm i lĂ„ngformat. Det var filmer som var som sittningar. Det var inte ”tajta” eller ”vĂ€loljade” filmer. Det var filmer som bredde ut sig, bad dig glömma vĂ€rlden utanför, koppla bort armbandsuret, lĂ€gga det pĂ„ golvet med skorna. Det kunde betyda filmer som fick dĂ„lig kritik, som Heaven’s Gate eller David Leans Ryans dotter, men det kunde ocksĂ„ innebĂ€ra Lawrence av Arabien eller Barfota genom helvetet. Huvudsaken var att de fanns, de sĂ„gs, de var en del av vĂ€rlden.

Det Àr ingen slump att jag nu lÄter som den Äldrade Frank Sheeran (Robert De Niro) som med nött förundran konstaterar att hans unga sjuksköterska inte vet vem Jimmy Hoffa var.

Det Àr, av flera orsaker, ingen slump.

Jag ska inte göra misstaget att försöka förklara alla mina tankar och kĂ€nslor för den hĂ€r filmen, men jag kan sĂ€ga nĂ„got om tid, för jag tror det Ă€r relevant. Nej, man gör inte lĂ„ng-lĂ„ngfilmer lĂ€ngre, och det Ă€r ofantligt ironiskt att The Irishman distribueras av Netflix. Jag Ă€ger inget abonnemang sjĂ€lv, men det var inte dĂ€rför jag sĂ„g The Irishman pĂ„ bio – Scorsese mĂ„ vara för artig för att sĂ€ga det öppet, men den hĂ€r filmen ska inte ses nĂ„gon annanstans Ă€n pĂ„ bio. Det Ă€r inget fel med det. Jag Ă€ger Lawrence av Arabien pĂ„ Blu-Ray men har aldrig tittat pĂ„ den. Jag vĂ€ntar förmodligen fortfarande pĂ„ tillfĂ€llet att se den pĂ„ en stor duk. VĂ€ldigt ofta Ă€r en film bara en film. Men dĂ„ och dĂ„ Ă€r en film först och frĂ€mst en biofilm.

Det Ă€r avgörande för en film som The Irishman att du lĂ„ter den tukta dig, att du försĂ€tter dig i en sits dĂ€r du inte kommer undan. De flesta Ă€r inte lĂ€ngre vana vid formen, om de nĂ„gonsin stiftat bekantskap med den förut. Vi vet helt enkelt inte, lĂ€ngre, hur vi ska se en tre och en halv timme lĂ„ng film, sĂ€rskilt inte en som mest bestĂ„r av gubbar som pratar med varandra – dĂ„ och dĂ„ skjuter nĂ„gon en annan i huvudet, men man ska inte göra misstaget att tro att det Ă€r en kavalkad av ögongodis; det Ă€r för all del extremt cinematiskt och visuellt kodat, men pĂ„ mycket mer subtila sĂ€tt. En gammal man har gjort The Irishman, en gammal man som kĂ€nner att verkligheten rĂ€cker. Pang, ett skott, tvĂ„, tre, död kropp. Gatan Ă€r tyst. VĂ€rlden pĂ„gĂ„r.

Jag har svĂ„rt att tro att berĂ€ttelsen inte lyfts ut ur sina gĂ€ngor i ett vardagsrum, att den ena karaktĂ€ren rinner ut i tapeten medan den andra gömmer sig bakom blomkrukan, du sjĂ€lv gĂ„r pĂ„ toa och missar nĂ„got viktigt – eller sĂ„ pausar du och minns inte riktigt hur du kĂ€nde nĂ€r du kommer tillbaka. Filmen exploderar i hundra bitar sĂ„ fort du börjar buffra. Det finns ingen anledning att se filmen pĂ„ det sĂ€ttet och man mĂ„ste faktiskt inte.

Jag Àr inte nÄgon bakÄtstrÀvare. Det Àr helt enkelt inte mer Àn den oavvisliga sanningen: The Irishman fungerar pÄ stor duk och egentligen bara dÀr. Du ser inte den hÀr filmen förrÀn du ser den, tillÄter dig att uppleva den, ger dig till den, som nÀr du somnar och upplever en spÀnnande, ovanligt konkret och nÀrvarande dröm. NÀr Frank pratar med den dÀr sjuksköterskan, efter att över tre timmar gÄtt, har vi tillÄtit filmen att lÄta oss förstÄ vad hans situation innebÀr. Det Àr inte bara nÄgot vi förstÄr rent intellektuellt, utan en fysisk insikt, som att vi till nÄgon mÄn delar Franks kropp. Tid har gÄtt. Det har Ä ena sidan varit ett lÄngt liv, Ä andra sidan har det gÄtt för fort, det har glidit Frank ur hÀnderna liksom filmen nu Àr pÄ vÀg att lÀmna oss. Alla karaktÀrer nÀrvarar i oss, vi har mött dem och lÀrt kÀnna dem, vi tÀnker deras tankar och talar i deras termer, som en hÀrlig hjÀrntvÀtt.

Tid har ocksÄ gÄtt i vÀrlden. The Irishman jÀmförs slentrianmÀssigt med Scorseses gangsterfilmer, vilket Àr förstÄeligt, men den har mycket mer att göra med hans mer fragila, historiska dramer som Oskuldens tid (1993) och The Aviator (2004). Kennedybröderna, Kuba, intrigerna som nÀrvarar runt och till viss del ikring Sheeran och Jimmy Hoffa (Al Pacino), tornar upp sig över deras existens, som en pÄminnelse om att ingen stÄr utanför tiden, lagen, makten.

Makt Ă€r vad allt handlar om, sjĂ€lva objektet för alla konflikter. Enögdhet, smĂ„sint girighet, vĂ„ldsam egoism, det och inget mer Ă€r temat. Till skillnad frĂ„n mĂ„nga andra sĂ„ har jag alltid haft vissa reservationer mot Scorseses ihjĂ€lĂ€lskade Maffiabröder (1990) – frĂ€mst har jag aldrig tyckt att det kĂ€nts som en speciellt autentisk eller uppriktig skildring av organiserad brottslighet; den indirekta uppföljaren Casino var lite hederligare, i det att den erkĂ€nde hur fula och elĂ€ndiga karaktĂ€rerna var, och The Wolf of Wall Street, relevant i sammanhanget, hade en subversiv uppriktighet som ocksĂ„ var ett steg i rĂ€tt riktning.

Men jag tycker egentligen inte att det Ă€r förrĂ€n hĂ€r, i The Irishman, som Scorsese hittar det perfekta sĂ€ttet att berĂ€tta en sĂ„dan hĂ€r historia pĂ„. Filmen har, liksom mĂ€sterverket Silence, ett i det nĂ€rmaste oĂ€ndligt tĂ„lamod med sina hĂ€ndelseförlopp – varje akt av dödande Ă€r kallt, platt, dumt; den som Ă€r skjuten ligger bara dĂ€r, inget Keith Richards-riff kan göra det coolt. Maktens mĂ€n saknar all typ av förförisk flĂ€rd och deras obstinata maktbegĂ€r Ă€r lika dumma vare sig det rör sig om mord eller Ă€rekrĂ€nkning. Filmen skildrar mĂ€n som till sist mĂ„ste skjuta varandra i huvudet för att de inte kan bestĂ€mma sig vem som egentligen Ă€r en rutten sill.

Det Ă€r pĂ„ sĂ€tt och vis ironiskt att en sĂ„ lĂ„ng film handlar om sĂ„ irrelevanta mĂ€nniskor. Det finns en viss poesi i deras lĂ„gmĂ€ldhet, visserligen – De Niro har alltid varit en mĂ€stare pĂ„ att skildra mĂ€n som ser ut som att ha makt och kontroll, medan de under ytan har panik och helt saknar principer. Pacino har alltid varit en mĂ€stare pĂ„ att skildra det motsatta, mĂ€n som verkar galna och hetlevrade men som i sjĂ€lva verket Ă€r principfasta och resoluta. Man kan klaga pĂ„ att de inte gör nĂ„got vi inte sett förut, men i sĂ„ fall mĂ„ste man klaga pĂ„ att de gör de filmer de gör, att deras konst ser ut som den gör, och det tĂ€nker inte jag göra. Kanske en kompromiss Ă€r Joe Pesci, vars hĂ€pnadsvĂ€ckande lĂ„gmĂ€lda gangster Russell Bufalino inte bara Ă€r en kontrast till de roller han tidigare haft utan övervĂ€ldigande effektiv i sin egen rĂ€tt.

Men det avgörande perspektivet för The Irishman, Ätminstone efter en första tur med den, tror jag handlar om tid. Tiden, som dömer oss alla i slutĂ€ndan; tiden som efterhand börjar ta tillbaka allt den gett. Ska man tala som mĂ€n emellan sĂ„ Ă€r det som att Scorsese gör ”Den gamle och havet” dĂ€r han förut inte kommit loss ur romantiken och raffelsuget frĂ„n ”Att ha och inte ha”.

Men eftersom vi betraktar karaktĂ€rerna ur tidens perspektiv, inte det förföriska nuet, sĂ„ glĂ€ntar filmen ocksĂ„ ut mot verkligheten. Den gör det genom mĂ€nnens familjemedlemmar, som stĂ„r lĂ„ngt ute i mĂ€nnens peripeti och tittar Ă„t andra hĂ„ll, med sina tankar och kĂ€nslor sparade innanför pannbenen och tystnader spĂ€nda som pilbĂ„gar. Rollerna ser vid första anblicken ut att vara mindre avgörande – den kedjerökande hustrun med permanent, Ă€lskarinnan vid sidan om
 – men den som har ögonen med sig kan notera hur mycket kvinnorna gör med dessa roller pĂ„ de stunder de fĂ„r; nĂ€r vi pusslar ihop kronologin, och förestĂ€ller oss deras liv i dessa förhĂ„llanden, ser vi plötsligt hundratals nyanser och innebörder i en sĂ„ enkel gest som att tĂ€nda en cigarett i baksĂ€tet av en bil. Och det hĂ€nder redan i de första minuterna. Men det vet vi inte förrĂ€n vi ser filmen igen. Vilket alla bra filmer, Ă€ven sĂ„ hĂ€r lĂ„nga, naturligtvis förtjĂ€nar.

Rollfiguren som etsar sig in i ens minne efterÄt Àr Sheerans dotter, i vuxen Älder spelad av Anna Paquin. Han ska vid nÄgot tillfÀlle pÄstÄ att han velat skydda sin familj, men vi förstÄr att hon förstÄr, tidigt, att detta skydd i sjÀlva verket Àr ett hot, eftersom han sjÀlv Àr ett av dessa vÀrldens monster som barn behöver skydda sig frÄn. Och vi kan ocksÄ se, i och med att hon ser, hur Frank inte begriper det, och aldrig kommer begripa det. Det finns inget monster som gÄr pÄ denna jord som nÄgonsin sett sig i spegeln och sett sig sjÀlv för vad han Àr.

Men genom hela Franks liv Ă€r hon dĂ€r, betraktar honom som en fĂ„nge, och hans blick tillbaka Ă€r en likgiltig stöt av
 ja, vad? Vi kan inse att hon pĂ„minner oss om verkligheten, att ingenting av vad Frank gör med sitt liv har nĂ„got vĂ€rde, för honom sjĂ€lv eller nĂ„gon annan. Men inte ens nĂ€r hans hjĂ€rta borde Ă€tas av ensamhet och Ă„nger verkar det som att han begriper det. Det finns en stor, tung dörr i hans huvud. Kanske den Ă€r öppen pĂ„ glĂ€nt
 men den Ă€r ocksĂ„ resolut stĂ€ngd.

Vi lĂ€mnas med frĂ„gan om det gĂ„r att förlĂ„ta, eller försonas med, dessa vĂ€rldens vĂ„ldsamma mĂ€n, smĂ„ som förstorade. Det Ă€r naturligtvis en öppen frĂ„ga, stor nog att rymmas i en film som mĂ„ste tillĂ„tas det andrum och djuppunkter som The Irishman ger sig sjĂ€lv. Ärligt talat Ă€r det inte vĂ€rt att se filmen om man inte tĂ€nker ge sig sjĂ€lv tillbaka.

FREDRIK FYHR


2019 USA 209 min. fĂ€rg/35mm, ARRIRAW 3.4K, Redcode RAW 8K, DI 4K/1.85:1. R: Martin Scorsese. S: Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci, Ray Romano, Bobby Cannavale, Anna Paquin, Stephen Graham, Stephanie Kurtzuba, Harvey Keitel, Jack Huston, Kathrine Narducci, Jesse Plemons, Domenick Lombardozzi, Paul Herman, Gary Basaraba, Marin Ireland, Lucy Gallina, Jonathan Morris, Dascha Polanco, Welker White, Louis Cancelmi, Bo Dietl, Sebastian Maniscalco, Aleksa Palladino, Steven Van Zandt, Jim Norton, Daniel Jenkins, Billy Smith, Kevin O’Rourke, Action Bronson, Glenn Cunningham, Paul Ben-Victor, Patrick Gallo, James Martin, JAke Hoffman, Barry Primus, Danny A. Abeckaser, Anthony J. Gallo, J.C. MacKenzie, Joseph Bono, Larry Romano, Louis Vanaria, Craig Vincent, John Polce, Joseph Riccobene, Vinny Vella, Thomas E. Sullivan, John Cenatiempo, Robert Mladinich, Rich Reilly, Robert Funaro, Tess Price, Jennifer Mudge, India Ennenga, Jordyn DiNatale, Kate Arrington, Philip Suriano, Jason Iannacone, Michael C. Brennan, James P. Harkins, Al Linea, Garry Pastore, Frank Pietrangolare, Richard V. Licata.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *