💿 Candy (1968)

Godiset i fråga var Ewa Aulin, bombnedslaget från Landskrona, skönhetsdrottning et al – arton år när hon ärade celluloiden med sin närvaro. Hon var bokstavligt talat the girl next door – Bergmans fotograf Jens Fischer bodde granne med henne, och det var den enkla omständigheten som gjorde att hon upptäcktes. Därefter blev hon en till tagning av storyn om den lilla flickan som kommer till stora världen, den naiva bambin i Hollywood med stora drömmar på väg mot en krass verklighet.

Fast den här gången var det själva poängen. Candy, tydligen något slags starchild som anländer till jorden i form av någon slags rymdsmet, har en uppgift i filmen: Att storögt vandra genom bullrigt anarkistiska scenarion och gång på gång bli utnyttjad av knasiga män. John Astin spelar hennes nervöse far, som också råkar vara lärare på skolan där hon går. Ja, jag vet att jag sa att hon kom till jorden som något slags rymdsmet men hon har tydligen en pappa också. Det hela visar sig snart inte vara så noga.

Berättelsen om Candy är nämligen en satir, en allegori, en saga, en fresk. Boken kom ursprungligen 1958 och skrevs av Terry Southern och Marry Hoffenberg i en brevväxling där de bollade Candys äventyr fram och tillbaka. Hoffenberg har sagt att de bara behövde pengarna från förlaget, som sålde snusk, men boken kom att bli kult, analyserad till höger och vänster och särskilt populär att se som en version av Voltaires ”Candide”.

Det är inte omöjligt att författarnas undermedvetna gjorde halva jobbet. Jag menar, en episodisk färd genom en allegorisk satirmålning av den moderna världen, där huvudpersonen är en god samarit vid namn Candy? Ett år som 1958 känns det inte så lite som ett Ginsbergskt howl med skratt i skägget.

Filmatiseringen kom, lustigt nog, att bli av tio år senare, då saker inte såg riktigt likadana ut. Istället blev Candy en sjuhelsikes 1968-film, en obönhörligt bullrig och monotont utspejsad historia som pågår lite grann som om något skyddande filter i ens huvud saknas. Den som bara dricker kaffe med mjölk kanske kan likna det till en kopp svart. Helt klart ska man lägga till något när man ser den här filmen, för att upplevelsen ska klicka.

Egentligen är det samma skämt som upprepas filmen igenom: Candy är mycket storögd och naiv, hon vill hjälpa allt och alla och tycks inte helt medveten om vare sig vad som händer omkring eller inuti henne. Hon beundrar den populäre poeten McPhisto (Richard Burton) som har vinden i håret även när det är vindstilla, och som högnäst och pretentiöst läser upp sin adress och sin PO-box som om han läser en dikt när han vill kränga sina böcker (det visar sig att han bor i New Jersey).

McPhisto pratar… så här… mycket, mycket viktigt… om de stora. Viktiga. Känslorna.

Men egentligen vill han ju bara komma in under kjolen på Candy, helst i baksätet på hans limousin men om inte det funkar så får det bli i källaren. Bara inte den mexikanska trädgårdsmästaren (spelad av Ringo Starr) får syn på något. Ay caramba och så vidare.

McPhisto är den första anhalten av flera. Poängen är att Candy tar sig genom den ena galna platsen efter den andra, och överallt träffar hon pretentiösa män med mycket makt – en galen läkare (James Coburn), en utzonad buddhist (Marlon Brando), en allvarlig general (Walter Matthau). Alla pratar de excentriskt om viktiga saker, men det enda de är ute efter är till syvende sist att få ligga – och de är så pass galna att de inte förstår det.

Vid första anblicken kan filmen verka lite prekär för nypryda moraliska ögon i vår tid – Candy är ju inget mer än en Barbiedocka som går runt och blir våldtagen, på ren svenska, inte sällan med en girig kamera i sällskapet, och hela tiden som om det vore något slags skämt.

Själv tycker jag att Candys äventyr till stor del är väldigt roliga, inte minst för hur symptomatiska de är för sin tid, utan också för att de har just en lite renande effekt på vår egen. Jag kan inte säga hur stora intellektuella anspråk filmen från början hade, men jag tycker att det åtminstone i efterhand blivit ännu tydligare vilken rolig och träffsäker parodi filmen är på den sexuella revolutionen – den där ”peace, love and understanding” ju för det mesta bara handlade om att världen skulle vara i fred när männen skulle älska och kvinnorna visa förståelse. Och i vår tid, när vi diskuterar manliga maktstrukturer mer än någonsin förr, så borde vi åtminstone kunna se att Candy lägger korten på bordet och säger som det är, utan långsökta metaforiska omvägar eller hippa poser och referenser hit och dit som späder ut styrkan i satirens spets.

Vän av ordning undrar nu kanske om jag gett filmen fel betyg, för det låter ju rimligtvis inte som att jag talar om en tvåstjärnefilm utan snarare en trea eller så. Ack, ja. Skåda de inneboende bristerna i detta nödvändiga ok som är betyg. Det finns gott om filmer jag gett högre betyg till som jag har mindre att säga om.

Nå. Candy är två timmar lång och för min del är den mycket enkel att sammanfatta: Första timmen av filmen är rolig, andra timmen inte. Det har att göra med en serie omständigheter som alla hör ihop – filmen har som sagt bara ett skämt, alla filmens episoder handlar om samma sak och de är filmade på liknande, sådär utdragna sätt som var vanligt på 60-talet innan man ville skapa en dramatisk visuell stil åt filmen men inte riktigt blivit haj på det där med rytmisk klippning. Det hör till saken att man tröttnar.

Det andra problemet är att filmen inte förutser det här problemet, varför den lägger allt det roligaste i filmen i den första halvan – det är där vi får Burtons fyllepoet, Ringos trädgårdsmästare, Matthaus sexuellt frustrerade general, som bott i ett luftburet flygplan i sex år, i väntan på att bli inkallad, och det är särskilt där vi får John Astin, som inte bara spelar Candys Jekyllpappa utan även hennes mindre pryda Hyde-farbror.

Filmen inser inte att Astin har en poäng för dess struktur. Så länge Candy är med honom, vare sig han är Jekyll eller Hyde, så finns fortfarande känslan av ett team effort, och att Candy varit någonstans och kommer att hamna någon annanstans. Men när de skiljs åt, och Candy ensam måste vandra genom den ena tablån efter den andra, är hon som en satellit i ett ingenmansland där två timmar plötsligt känns som tre på väg mot fyra. Andra halvan av filmen har gangsters, en knäpp konstfilmare täckt av tomtebloss och Brando i en lastbil full med låtsassnö. Men det är inte så roligt som det kanske låter för det kommer ingen annanstans än där det redan är och hela tiden varit.

FREDRIK FYHR


1968 USA/ITALIEN/FRANKRIKE 124 min. färg/35mm/1.85:1. R: Christian Marquand. S: Ewa Aulin, Charles Aznavour, Marlon Brando, Richard Burton, James Coburn, John Huston, Walter Matthau, Ringo Starr, John Astin, Elsa Martinelli, Sugar Ray Robinson, Anita Pallenberg, Lea Padovani, Florinda Bolkan, Marilù Tolo, Nicoletta Machiavelli, Umberto Orsini, Enrico Maria Salerno, Neal Noorlag, Enzo Fiermonte, Peter Dane, Peggy Nathan, Anthony Foutz, Tom Keyes, Mark Salvage, Micaela Pignatelli, Joey Forman, Fabian Dean, Christian Marquand, Buck Henry, Ragni Malcolmsson.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *