💿 Mannen som visste för mycket (1956)

Vi kan skatta oss lyckliga för att Hitchcocks gjorde två versioner av Mannen som visste för mycket. Den första filmen, gjord i Storbritannien på 30-talet, var enligt Hitchcock själv gjord av ”en begåvad amatör”, medan nyinspelningen var gjord av ett ”proffs”.

Vi kan förutsätta att ”proffset” måste avfärda ”amatören” på det sättet – i verkligheten är filmen från 1934 minst lika bra som filmen från 1956, bara av olika anledningar – men det är sant att det finns en skillnad, och det är kul att vi har ett så praktiskt exempel.

Båda filmer handlar om ett par som får sitt barn kidnappat av skurkaktiga spioner. Båda filmer följer samma intrig – de måste själva hitta förövarna utan polisens hjälp – och utnyttjar samma plot point med en konsert Royal Albert Hall i slutet.

Filmens ytliga skillnader är såklart de mest uppenbara. Den brittiska filmen var en svartvit tidig ljudfilm med grovkornig framåtrörelse och lagom cyniska karaktärer, en del skavanker i det tekniska och en Scarface-inspirerad final med Peter Lorre i skunkfrisyr. Som regissör hade Hitchcock redan hittat några av sina huvudspår även om han rent formellt inte hade samma kontrollbehov. Filmen gjorde fortfarande honom, inte vice versa.

Den amerikanska nyinspelningen var i Technicholor, VistaVision, hade James Stewart och Doris Day, budget och Bernard Herrmann, och filmen gjordes av Hitchcock från början till slut och till punkt och pricka. Det är en kontrollerad produkt där filmen från 30-talet var sprungen ur något mycket mer oavsiktligt. 30-talsfilmen känns råare och mer spontan, liksom präglad av ett mer äkta liv, där 50-talsfilmen känns tyngre och mer syntetisk; en film gjord för att det varit möjligt, inte en film sprungen ur kreativitetens själva nödvändighet.

Länge nöjde jag mig med dessa formuleringar själv, men de representerar inte riktigt hela sanningen och jag har burit med mig en lite felaktig bild av filmen. Eftersom Doris Day vann en Oscar för ”Que Sera Sera”, och eftersom det är sången man nynnar på när filmen är slut, hade jag alltid för mig att sången sjungs om och om igen i filmen (när den bara sjungs två gånger). Eftersom Doris Day och James Stewart hade huvudrollerna, och eftersom de är så himla hyvens, så har jag också haft för mig att Mannen som visste för mycket är en ”klämkäck” film, liksom sanerad av 50-talets äppelkindade rosighet.

Men jag hade inte riktigt övervägt saken närmare. Den mest signifikanta skillnaden mellan originalet och nyinspelningen är tvärtom att nyinspelningen är mycket mer nyanserad och noga övervägd – och inte så lite störd av sin samtid.

Det är slående, till exempel, att man omnämner filmens handling i så ringa ordalag – paret får sitt barn kidnappat, ja, men det sker inte förrän en dryg timme in i filmen. Och ju fler gånger jag sett filmen desto mer övertygad blir jag om att det viktigaste i den sker under den första timmen.

Dels för att den första timmen av filmen helt enkelt är mycket mer spännande än den andra timmen. Principen bakom all Hitchcockiansk spänning är ju paranoia. Vi vet att något kommer hända. Om vi inte vet vad så vet vi varför. Om vi vet varför vet vi inte vad. Om vi vet vad så vet vi inte hur. Någonstans dinglar vi alltid i en svindlande ovisshet. Ett problem med Mannen som visste för mycket är att vi inser att slutet måste vara lyckligt runt en timme innan det kommer. Det gör inte filmen mindre trevlig, men definitivt mindre spännande.

Men den avgörande anledningen till att första timmen är så bra har att göra med vad kidnappningen representerar för Stewart och Day. I den förra filmen är det mer självklart – det antyds att paret inte är alldeles lyckligt gifta och kidnappningen ger dem fokus, och skurkarna är för den delen bara samvetslösa skurkar. Inledningen i filmen från 1934 utspelar sig på en alpinort för att plantera plot pointen att hustrun är skytteproffs (det var friska tag som gällde på 30-talet, ni vet).

I nyinspelningen utspelar sig inledningen istället i ett betydligt mer suspekt Marocko och hustrun är nu, tjugo år senare, relegerad till mannens bättre hälft, den tysta betraktaren utan självklar agens. Days rollfigur är förvisso fortfarande känd, men nu som vän sångfågel… och när vi redan i första scenen får en lektion i slöjans betydelse inom Islam är så känns det som att vi kan börja skriva en uppsats eller två om hur vi egentligen ska tolka det här.

Men mer relevant för filmupplevelsen är att filmens första akt inte klaras av lika rappt som i den första filmen. Tvärtom dras scenariot ut länge, via ett villospår i form av den frågvise figuren Louis Bernard (Daniel Gélin) som ”av en händelse” bekantar sig med paret. Day ser på honom med skepsis, men ifrågasätter å andra sidan inte det gamla paret på hotellet, som bekantar sig med dem på middagen, trots att hon sett dem stirra på dem i lobbyn. Andemeningen tycks vara att du har rätt att vara orolig vem som än kommer fram och pratar med dig, alldeles i linje med en engelsmans paranoia efter att han bosatt sig i USA.

I vilket fall som helst är det deras tidstypiska aningslöshet som gör att barnet blir kidnappat. De lägger pojken i händerna på en vilt främmande kvinna bara för att hon överensstämmer med idealen om hur en kärleksfull moderlig kvinna ser ut. När Stewart sedan inser situationen ger han Day lugnande medel innan han berättar hur saker ligger till, varpå hon reagerar (oväntat sunt, särskilt för att vara en Hitchcockfilm) med vrede.

Andra halvan av filmen är mer rudimentär – vi hinner till och med klämma in en fånig ”wild goose chase” på en uppstoppningsbutik – men även där flankeras spänningen av vad som ska vara ett running gag: De har gäster i sin lägenhet och gästerna väntar förbryllat på att värdarna ska sluta springa in och ut ur lägenheten. De berättar alltså inte vad som hänt för gästerna, inte heller avbryter de festen. Att hålla skenet uppe, att inte tappa den sociala masken, tycks vara viktigare för det här paret än totalt fokus på att få tillbaka deras kidnappade barn.

Hitchcock var ingen större beundrare av logik, så det är möjligt att han helt enkelt struntade i om det hela var trovärdigt eller inte. I vilket fall som helst är det talande för mentaliteten som tillät filmen – jag har svårt att föreställa mig något annat årtionde då man skulle kunna komma undan med ett liknande scenario. Den implicita tematiken om klass, låt säga social värdighet, går också igen mot filmens sista del, en något tradig extrasträcka då vi lär oss att den riktige skurken är någon korrupt delegat eller annan. Från fotfolket i Marocko rör vi oss upp till en konspiration i rikets höga salar, via en snofsig konsert i Albert Hall.

Filmen avrundas med en anmärkningsvärt störd scen. De sovande gästerna väcks av att värdarna återvänder, nu med deras son. Stewart skämtar att ”de bara behövde hämta honom”. Jojo, om de bara visste vad de varit med om! Men filmen verkar inte finna något absurt i att de hållit skenet uppe för sina gäster, medan de riskerat pojkens liv. Även kidnappningar är privata affärer. Den sociala ytan, det skenbara lugnet, samma paranoida landskap som kidnapparna själva utnyttjat, blir det som upprätthålls i slutet. Det är som om de föredrar en värld där barn kidnappas, framför en där alla är öppna med varandra.

Eller så säger det mer om Hitchcock, som berömt ville spela publiken som ett piano. Om ingen är rädd och orolig finns ju ingen musik att spela.

FREDRIK FYHR


The Man Who Knew Too Much. 1956 USA 120 min. färg/35mm/1.85:1. R: Alfred Hitchcock. S: James Stewart, Doris Day, Brenda De Banzie, Bernard Miles, Ralph Truman, Daniel Gélin, Alan Mowbray, Carolyn Jones, Hillary Brooke.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *