🎞 Star Wars: The Rise of Skywalker (2019)

Det Ă€r lustigt. Jag menar, med tanke pĂ„ hur mycket pompa och stĂ„t som finns i den hĂ€r filmen, och hur sömlöst och övervĂ€ldigande den fick mig, och tusentals andra, till biostolen. Mellan J.J Abrams första ”action” och sista ”wrap” sĂ„ fanns aldrig nĂ„gon tvekan om att nĂ„gon skulle dyka upp. De behövde inte ens försöka. DĂ€r satt jag, i en stor salong, nĂ€stan fullsatt, klockan tio pĂ„ morgonen. Innan filmen började skojade biovĂ€rden om att mĂ„nga vĂ€l mĂ„ste ha sjukskrivit sig frĂ„n jobbet. En affisch blev utlottad till nĂ„gon lycklig kund.

SÄ började filmen och jag satt dÀr i lite över tvÄ timmar och kÀnde en stigande insikt:

The Rise of Skywalker Àr en film som lÀmnar mig helt likgiltig.

Jag sÀger inte att den Àr direkt dÄlig. Jag sÀger verkligen inte heller att den inte har problem. Det jag sÀger Àr att jag knappt orkar engagera mig för att ta reda pÄ vad jag faktiskt tycker om filmen.

Innan jag sÀger nÄgot mer om den (och Àrligt talat Àr jag osÀker pÄ hur mycket jag faktiskt har att sÀga) mÄste jag ta en stund och övervÀga de ironiska kontrasterna lÀngsmed tidens gÄng. Det var verkligen tjugo Är sedan jag satt inför Episod I, med ögon dimmiga av mani. Jag var verkligen inte mer Àn sexton Är nÀr hjÀrtat slog en dubbelvolt i takt med Yoda, i den hÀpnadsvÀckande finalen pÄ Episod II. Jag kan Ànnu minnas hur jag bröt ihop inför Episod III, det var en historisk upplevelse i mitt liv och det sÀger jag, som Max von Sydow sa det till Bengt Ekerot, utan förebrÄelse.

NĂ€r Rise of Skywalker var klar var det som att jag fick kasta en blick över axeln
 har jag sprungit ivĂ€g frĂ„n mig sjĂ€lv? Är jag kvar dĂ€r bak nĂ„gonstans? Ska jag vĂ€nta in mig sjĂ€lv
 se om jag dyker upp igen, lunkar ikapp mig sjĂ€lv för att sĂ€ga: ”Jo men, se det sĂ„ hĂ€r! Episod IX Ă€r en helt rimlig final, för, du förstĂ„r, om du tĂ€nker efter
”

Men det funkar sÄklart inte sÄ.

Rise of Skywalker, liksom de filmer som föregÄtt den under Disneys flagg, ser ut som Star Wars. Den lanseras som Star Wars, jag kan till och med köpa att den utspelar sig i samma vÀrld som Star Wars.

Men det Àr, till syvende och sist, bara varumÀrket som pÄ riktigt glöder.

Jag Àr högst medveten om att det för mÄnga rÀcker jÀttejÀttebra sÄ. Jag tror sÀkert att en övervÀldigande majoritet kommer ha en alldeles oklanderlig bioupplevelse med den hÀr filmen. Det finns fans, icke-fans, halvfans och vanliga dödliga som gnÀllde pÄ J.J Abrams Disney World-osande The Force Awakens, som inledde denna nya trilogi, liksom det fanns de som gnÀllde pÄ The Last Jedi, Rian Johnsons pÄstÄdda gÄ-pÄ-tvÀrs-episod. Men de allra flesta tackade och tog emot och gillade vad Àn de fick. De flesta som gÄr pÄ bio Àr, enligt min erfarenhet, mer eller mindre nöjda.

Diskussionen om Rian Johnson och J.J Abrams gÄr över (eller möjligen under) mitt förstÄnd. För mig Àr det som att diskutera om röda eller gröna M&M:s Àr bÀst. Gjorde Rian Johnson verkligen nÄgot som gav till eller frÄn?

Tja, frÄn vad?

Fanns det nĂ„got han gjorde i sin film som egentligen förĂ€ndrade nĂ„got som hĂ€nde i den som kom innan? Gjorde han, för den delen, nĂ„got som egentligen behövts ”rĂ€ttas till” sĂ„ mycket som Abrams försöker nu, i sin final?

Visst, pÄ ytan. I det man pÄ mediesprÄk vÀl kallar nÄgot i stil med budskapssignaler till publiken. Var det inte okej att Luke Skywalker blivit en grinig gubbe pÄ nÄgon ö? VadÄ inte okej? FrÄgan Àr ju varför han skulle vara dÀr och vad det skulle spela för roll.

PÄ sÀtt och vis kan man sÀga att Rian Johnson, i sin film, egentligen bara avslöjade problemen som fanns i Abrams film. Hade The Force Awakens etablerat tydligare, mer övertygande regler, eller en mer oavvislig eller konkret berÀttelse, sÄ hade ju inte Johnson kunnat göra hur som helst i sin film. Nu, i den (för tillfÀllet) sista filmen, försöker Abrams lappa ihop röran som allt mynnat ut i genom (och detta lÀr bli det stora föremÄlet för klag vi hör om den hÀr filmen) en nÀstan imponerande mÀngd retconning.

Det Àr som att han kommit pÄ en sak. En sak som mÄnga noterade redan frÄn början. En ganska viktig sak: Den hÀr nya trilogin har inte handlat om nÄgot.

Abrams har hĂ€r tvingats, inte sĂ„ lite desperat, hitta pĂ„ nĂ„gon slags kĂ€rna, nĂ„got som ska förklara vad allt handlat om, fastĂ€n det krĂ€ver sĂ„ mĂ„nga retroaktiva planteringar, sĂ„ mĂ„nga plankor uppspikade över sĂ„ mĂ„nga luckor, att vinden viner genom filmens alla hörn och kanter. Kanske det fortfarande finns folk som ser den hĂ€r filmen till slutet och tĂ€nker att nĂ€pp, det hĂ€r Ă€r ju solklart allt… men Ă€ven de mest ouppmĂ€rksamma biobesökarna mĂ„ste ju klia sig lite i huvudet Ă„t filmens vĂ€rsta narrativa hoptrasslingar. Jag som alltid sagt att jag mest av allt uppskattar Rey och Kylo Ren – den nya trilogins av-och-pĂ„-kĂ€bblande hjĂ€lte och skurk – inser hĂ€r att ingen haft nĂ„gon annan avsikt Ă€n att lĂ„ta dem kĂ€bbla om samma saker i scen efter scen. Kan nĂ„gon förklara varför Kylo Ren fortfarande tror att Rey ska gĂ„ över till den mörka sidan, eller varför filmen verkar tro att hon svĂ€var i den faran? IstĂ€llet finner jag nĂ„gon slags nĂ„d i att Oscar Isaac ser bra ut i en cockpit, att en C-3PO förvandlad till Dobby i Harry Potter Ă€r bĂ€ttre Ă€n ingen C-3PO alls, och att saker Ă„tminstone hĂ€nder och att det gĂ„r i en jĂ€kla fart.

För nĂ€r jag sĂ€ger att Disneys episoder inte handlar om nĂ„got menar jag inte att de inte har konflikt och intrig. J.J Abrams Ă€r för all del besatt av konflikt och intrig. Hans filmer Ă€r verbtunga – saker hĂ€nder hela tiden, folk gör det ena, vilket leder till det andra, allt rusar fram. Adjektiven Ă€r fĂ„, och oftast desamma (hĂ€ftigt, hĂ€nförande, magiskt!) medan substantiven ekar tomt och godtyckligt: Kraften, Millennium Falcon, Sith, Jedi. Abrams har full koll pĂ„ grejer och platser, medan Star Wars mer filosofiska tematik helt gĂ„tt honom över huvudet. Denna besatthet av rörelse gör att Abrams filmer alltid kĂ€nns som hinderbanor, dĂ€r godtyckliga figurer ska ta sig över det ena problemet efter det andra, oftast i komprimerade nĂ€rbilder som ofta förvirrar oss i onödan.

Vilka som kastar sig i denna hinderbana, eller varför, Ă€r frĂ„gor som aldrig stĂ€lls. Hur Första Ordningen skiljer frĂ„n Imperiet framgĂ„r inte, trots att vi vet vad Imperiet var och hur det utplĂ„nades. Vad Ă€r, för den delen, Nya Republiken i förhĂ„llande till Gamla? Vad för hot utgör skurkarna egentligen och varför ska vi bry oss? SkĂ„despelarna Ă€r charmiga och roliga, men vilka Ă€r dessa Poe, Finn, Rey, Snoke, Hux, Pryde? KaraktĂ€rerna betar av alla de dĂ€r ticsen som gör att manusförfattare kĂ€nner sig duktiga – ett mĂ„l, ett första problem, ett andra, förĂ€ndrat mĂ„l, point of no return, och sĂ„ vidare – men de sakerna har inte varit resultatet av manusjobbet, utan den rent ingenjörsmĂ€ssiga punkt dĂ€r man börjat; de Ă€r i grunden lika mekaniska som deras enstaviga namn föreslĂ„r, som proppar i ett elskĂ„p mer Ă€n organiska figurer.

Men sÄvitt Abrams förstÄr verkar dessa glada nunor duga Ät publiken, trots att vi talar om karaktÀrer som inte ens har personlighet nog att kunna sÀga rakt ut vilka de Àr kÀra i och vilka de inte Àr kÀra i. SÄvitt Abrams förstÄr verkar det ocksÄ helt okej att de stÀndiga hinderbanorna passerar som berÀttelser. Men berÀttelser har naturliga kurvor, frÄn början till slut, just för att en karaktÀr kan bli kÀr i den ena personen, inte den andra. En bra berÀttelse Àter kakan eller sparar den, hugger sig fram genom kompromisser och uppoffringar, lÀgger sina kort pÄ bordet och spelar med leken den sitter pÄ. NÄgon mÄste inte alltid dö för att det ska bli spÀnnande. NÄgon mÄste göra nÄgot som bara den personen hade kunnat göra, i en situation som bara kunnat uppstÄ pÄ grund av den karaktÀrens val.

KaraktÀrerna i The Rise of Skywalker Àr istÀllet överviktiga, ofÀrdiga personligheter fulla av godtyckligheter nÀr de borde vara kompromisslösa; de velar och girar hit och dit utan att vi förstÄr varför.

PĂ„ samma sĂ€tt Ă€r filmen full av scener som introducerar premisser som sedan, nĂ€stan genast, stĂ€lls in. Abrams schema blir snart lĂ€tt att lista ut. Om saker börjar gĂ„ dĂ„ligt för hjĂ€ltarna sĂ„ hĂ€nger Abrams kvar pĂ„ den stunden, precis nĂ„gra sekunder för lĂ€nge, sĂ„ att vi hinner höra en hjĂ€lpande röst som kommer in frĂ„n ingenstans för att rĂ€dda dagen. Att vi förvĂ€ntar oss den rösten Ă€r, i sin tur, för att karaktĂ€rer parkeras pĂ„ uppenbara sĂ€tt för att Ă„terkomma. Rey kanske ramlar ihop pĂ„ ett av hindren – men lĂ„t sĂ€ga att Finn fortsĂ€tter framĂ„t och hamnar i knipa femton hinder senare. Vi vet att vid det laget har Rey hittat en genvĂ€g som gör att hon kan komma och rĂ€dda dagen.

Beatsen Ă€r oerhört vĂ€ntade och Ă€nnu mer irriterande Ă€r Abrams tendens att inte ens lĂ„ta hĂ€ndelserna ha nĂ„gra naturliga utgĂ„ngar. Om och om igen drabbas karaktĂ€rer av problem som tre scener senare visar sig vara totala falsklarm – ja, jag kan inte komma pĂ„ en enda sak som hĂ€nder i den hĂ€r filmen som Ă€r ovĂ€ntat, eller faktiskt gĂ€ller i slutet. Det finns McGuffins och plot points överallt men inga har vĂ€rden vi kĂ€nner i vĂ„ra hjĂ€rtan.

PĂ„ samma sĂ€tt har alla karaktĂ€rer en relation till varandra, Ă€r det inte ditt sĂ„ Ă€r det datt, men ingenting hĂ€nder eller uppdagas av nĂ„gon annan anledning Ă€n att hinderbanan ska kunna fungera. Minst av allt har filmen koll pĂ„ sin egen mytologi – vi ska inte ens gĂ„ in pĂ„ den sĂ„ kallade ”kejsaren av Sitherna”, vem det nu Ă€r; förklaringen till hans obegripliga Ă„terkomst mumlas bokstavligt talat bort i filmen.

SÄ att Abrams saknar kreativitet Àr en sak. Rise of Skywalker kommer, liksom The Force Awakens, anklagas för att hosta upp gamla idéer, som Abrams dessutom inte alls begriper pÄ en intellektuell nivÄ. Det Àr för all del rÀttvist, Àven om jag pÄ sÀtt och vis tycker lite synd om honom. Han har hÀr fÄtt handskas med ett projekt han i grunden inte har egenskaperna att genomföra.

Disney, i sin tur, nöjer sig med att skicka ut de rena sensoriska objekten för att pinga igĂ„ng pavlovska signaler i konsumenternas hjĂ€rnor. TillrĂ€ckligt mĂ„nga kommer att se den hĂ€r filmen och dras med i dess barbariska patos, de pseudohumanistiska och passivt politiska feel good-inslagen, de stora specialeffekterna som sĂ€ger Shut Up And Enjoy – strunt samma om sedan kontexten skevar, eller ingen större mening egentligen verkar bo i filmen om man funderar vidare pĂ„ saken, för de kommer uppleva att de har nog med problem i sina verkliga liv för att orka bry sig för mycket om en film. Hinderbanan duger bra och passerar det heliga u-testet – dvs att det ”underhĂ„ller”, som om vi alla Ă€r grĂ€smattor som mĂ„ste klippas dĂ„ och dĂ„.

SÄ fungerar sÄ hÀr pass stora produkter, antar jag. Det finns ingen skillnad pÄ tillgÄng och efterfrÄgan nÀr dessa intÀkter ska skördas. Star Wars ska fungera som en öppen snabbmatsrestaurang dÀr man ska kunna checka in och kÀnna sig sÀker och glad för att man vet vad man fÄr och man kÀnner sig som hemma medan man Àr dÀr. Alla som klagar Àr onda och subversiva, elÀndiga party poopers, snikna troll, eller mer korrekt, rebel scum.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *