Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

đŸ“œ 100 favoriter 2019 (50-36)

Årets 50 bĂ€sta filmer!

Jag har ingen aning om vilka de Àr!

Ärligt talat kĂ€nns det helt fantastiskt.

Förra Äret bestÀmde jag mig för att lista de 100 bÀsta filmer jag sett under Äret, alla kategorier, och jag har fÄtt mersmak. Jag har gett mig sjÀlv nyÄrslöftet att under 2020 inte se mer Àn 12 helt nya filmer, varav bara fyra fÄr vara uppföljare, nyinspelningar eller reboots. Jag kan inte tala för nÄgon annan, men jag kÀnner personligen att om film ska fortsÀtta vara ett ting av intresse (Ätminstone för mig) sÄ mÄste nuet direkt motarbetas.

Det Àr inte bara det att filmens förflutna förtjÀnar komma till tals och bidra med lite upplysning och kontext. Inför det nya Ärtiondet kÀnns ÄrsbÀstalistor mer och mer som reliker ur det förflutna. Vem som helst kan göra en, och det stÄr mindre och mindre klart vad för kvalitéer vi faktiskt letar efter i nya filmer. Hypefaktorer sipprar in i filmkritiken, fyror och femmor haglar pÄ var och varannan film, mellanlÀgena blir mindre och mindre efterstrÀvansvÀrda och analyserna försvinner eftersom ingen egentligen bryr sig. Eller? Kanske har jag fel?

FrÄgan jag hursomhelst fÄr allt svÄrare att svara pÄ Àr: Varför ska vi egentligen se just nya filmer?

För att vara sÀker pÄ att inte virra bort mig i samtidens suspekta signaler och spel tÀnker jag alltsÄ fokusera mer pÄ filmer som redan gjorts. Den nya mÄlsÀttningen för den hÀr sidan Àr att skriva om filmer som lÀsaren aldrig hört talas om, inte tÀnkt pÄ pÄ lÀnge eller aldrig förestÀllt sig att det funnits nÄgot intressant att sÀga om. Samt, vid tillfÀllen, en och annan ny film ocksÄ.

Förhoppningsvis kan jag Àven skriva nÄgot om det mesta jag ser under Äret, sÄ att den hÀr decemberlistan kanske kÀnns snÀppet mindre hoppsan hejsan. Men man ska som bekant inte lova för mycket.

SĂ„, utan vidare vĂ€sen, över till listeriet. Jag har inte sett 100 jĂ€ttebra filmer i Ă„r, men vĂ€l 50 – here goes.

50. Snacka gĂ„r ju… (Say Anything, 1989)

Cameron Crowes lÄngfilmsdebut Àr en lysande ungdomsmelodram. Förpackningen Àr en kommersiell tonÄrsfilm, men egentligen Àr det en sÀregen och vÀldigt personlig berÀttelse om en tystlÄten slacker (John Cusack) som pÄ avstÄnd Àr kÀr i skolans pryda fröken duktig (Ione Skye). Medan de faller för varandra pÄ riktigt tickar klockan dÄ hon ska resa till London för ett stipendium och hennes pappa (John Mahoney) fÄr mystiska finansiella problem. Den melodramatiska stommen Àr klassisk men Crowes insiktsfulla och humanistiska manus har karaktÀrer vars mÄngsidighet och realism Àr smÄtt chockerande och hans regi Àr sublimt lÄgmÀld, som för att fÄnga varje nyans. Filmen Àr inte sjÀlvbiografisk men sÄ specifik, och sÄ komisk pÄ ett mÀnskligt sÀtt, att kÀnslan av det genomlevda glöder fram. Mahoney Àr fenomenal och bitterljuv, som den minst sagt komplicerade pappan.

49. Herrar föredrar blondiner (Gentlemen Prefer Blondes, 1953)

Howard Hawks klassiska filmatisering av Anita Loos och Joseph Fields musikal bidrog starkt till att göra Marilyn Monroe stjĂ€rna – hĂ€r sjunger hon bland annat ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend” omringad av chanslösa uppvaktare – men Jane Russell var den kĂ€ndare skĂ„despelaren vid tidpunkten (och fick mycket mer betalt). Duon Ă€r dynamisk, hursomhelst, nĂ€r de hoppar pĂ„ en lyxkryssare i sjĂ€lvklart partymode. Efter sig har de en privatdetektiv anlitad av den blivande svĂ€rfadern till Lorelei (Monroe) som högst uppmĂ€rksamt listat ut att hon kanske inte Ă€r helt att lita pĂ„. Redan pĂ„ bĂ„ten blir hon intresserad av att sol-och-vĂ„ra en gammal miljardĂ€r (Charles Coburn) pĂ„ hans frus diamanttiara – Russell fĂ„r höja pĂ„ ena ögonbrynet och frĂ„ga det amerikanska landslaget i stafett (som ocksĂ„ Ă€r ombord) om det inte Ă€r nĂ„gon ombord den hĂ€r skutan som bara bryr sig om kĂ€rlek. Fenomenala sĂ„ngnummer och Russell och Monroes kemi sĂ„vĂ€l som deras vagt anarkistiska instĂ€llning har gjort denna till en av de mest inflytelserika komedierna ur den amerikanska gyllene eran. Ett praktexempel pĂ„ hur Howard Hawks sĂ€rskilda energi och skĂ€rpa kunde glorifiera en bagatell (intrigen Ă€r inte alltid filmens starkaste kort) och skapa oförglömliga stunder av Ă€kta filmglĂ€dje.

48. Mördaren utan ansikte (L’assassin habite… au 21, 1942)

Elegant, oklanderlig thrillerkomedi dĂ€r en inspektör (Pierre Fresnay) Ă€r pĂ„ jakt efter en seriemördare; nĂ€r han listat ut vart den skyldige bor klĂ€r han ut sig till en pastor för att infiltrera de inneboende. Genuint oförutsĂ€gbar intrig, perfekt blandning av lĂ€ttsamt trams och för sin tid rĂ€tt brutalt vĂ„ld, med snitsiga visuella idĂ©er och roliga skĂ„despelare (Suzy Delair stjĂ€l ofta showen som Fresnays ivriga hustru). En typ av lĂ„ngfilmsdebut för Henri-Georges Clouzot – den första film han gjorde pĂ„ nĂ€stan tio Ă„r, den första han inte gjorde i samarbete med nĂ„gon annan och troligen den första som bar hans definitiva kĂ€nnetecken (fantastiskt snĂ„rig intrig, intensiv kĂ€nsla för spĂ€nning och generell misantropi). Jobbet fick han dock av nazisterna, dĂ„ denna film gjordes under ockupationen som substitut för förbjudna amerikanska filmer i GĂ€ckande skuggan-stil – denna film Ă€r relativt lĂ€ttviktig, men Ă€r Ă€ndĂ„ överlĂ€gsen förlagorna pĂ„ grund av sin sjĂ€lvmedvetna intelligens, sin mĂ„ngsidiga ton och ett par stilgrepp som föregĂ„r ironiska slasherfilmer med Ă„tminstone 40 Ă„r.

47. Aldrig pÄ en söndag (Pote tin Kyriaki, 1960)

OemotstĂ„ndlig komedi om kulturkrockar och skillnaden mellan kĂ€nsla och förnuft. Jules Dassin spelar timid, naiv amerikansk akademiker som turistar i Grekland och lĂ€r kĂ€nna muntra glĂ€djeflickan Melina Mercouri. Han ser henne som en symbol för det antika Greklands förfall och försöker göra om henne till en kultiverad och sedlig dam
 men livet Ă€r ju roligare om man dricker ouzu och dansar natten lĂ„ng. Obetydlig intrig – filmen lever helt pĂ„ sin salongsberusade charm, Dassins perfekta Ă€ngslighet och inte minst Mercouris barska romantik (hon vann Ă€ven skĂ„despelarpriset i Cannes). RĂ€kna inte med nĂ„gon politisk socialrealism hĂ€r – tvĂ€rtom Ă€r detta en film om sjĂ€l och hjĂ€rta, med en underliggande bitterljuv insikt om hur en kultur inte kan dömas ut av en annan, och hur kĂ€rlek mĂ„ste handla om kemi och inte begĂ€r. Manos Hatzidakis klassiska titelsĂ„ng fick en Oscar.

46. Camille Claudel (1988)

Suggestivt fÀngslande film om skulptören Camille Claudel (Isabelle Adjani) som stod i skuggan av sin bror, poeten Paul (Laurent Grévill) och Àlskaren Rodin (Gerard Depardieu) och som levde sina sista trettio Är i livet pÄ mentalsjukhus. BerÀttelsen Àr den om en besatt konstnÀrssjÀl som inte kompromissade med vare sig sina kÀnslor eller sin gÀrning. NÀstan lika mycket Àr filmen en autentisk historieskildring, dÀr Claudels liv och omstÀndigheter blir sakligt berÀttade i organiska, stundtals oerhört effektiva miljöer. Adjani arbetade lÀnge för att denna produktion skulle bli av, och det mÀrks; filmen Àr sÀreget genomarbetad och överlag mycket vÀrdigare Àn majoriteten biografiska filmer. Se upp för den amerikanska versionen som Àr nerhuggen till 158 min. Versioner du hittar pÄ svensk streaming och i bibliotekets DVD-hylla bör gÄ 175.

45. Sargade hjÀrtan (Shadows, 1922)

Lon Chaney Ă€r Ă€n en gĂ„ng oigenkĂ€nnlig i rollen som ”kinaman” som efter en olycka till havs bosĂ€tter sig i en djupt kristen fiskeby. Han hĂ„nas först av invĂ„narna, men allteftersom lĂ€r han dem se deras eget hyckleri, medan han sjĂ€lv vĂ€grar konvertera till kristendomen – trots en ung, modern prĂ€st som blir hans vĂ€n, medan han dras in i en melodramatisk komplott som utmanar hans vĂ€rderingar. LĂ„ter pĂ„ hĂ„ll som nĂ„got helt politiskt inkorrekt, men en suggestiv skĂ€rpa har överlevt i den hĂ€r filmen – jag recenserade den mer utförligt tidigare i Ă„r.

44. Vad vinden sÄr (Inherit the Wind, 1960)

En av de mest fĂ€ngslande och relevanta av de klassiska amerikanska rĂ€ttegĂ„ngsdramerna. Baserad pĂ„ den verkliga rĂ€ttegĂ„ngen Ă„r 1925 dĂ„ en smĂ„stadslĂ€rare (Dick York) blir Ă„talad för att ha lĂ€rt sina elever om Darwins evolutionslĂ€ra. Fredric March Ă€r den gudsfruktige predikanten som försvarar den inskrĂ€nkta smĂ„staden medan Spencer Tracy anlĂ€nder frĂ„n storstan för att propagera för upplysning. En film som hugger rakt ner i den amerikanska Ă„dra som Ă€r religion, och som dĂ€rför fortfarande Ă€r pĂ„ ett ungefĂ€r lika kontroversiell som nĂ„gonsin. Det utmĂ€rkta manuset gör allt det kan för att bĂ„de förenkla och konkretisera de olika stĂ„ndpunkterna, och filmen Ă€r intelligent nog att aldrig söka en för enkel mellanvĂ€g – de vi ser hĂ€r Ă€r en utmattande batalj dĂ€r bokstavstrogen religion stĂ„r mot uppnosig upplysning, och ingen av parterna tĂ€nker ge vika. GenomgĂ„ende oklanderligt hantverk och skĂ„despeleri – sĂ€rskilt fascinerande att se Gene Kelly i en otypisk roll som cynisk journalist.

43. Adua – bordellflickan (Adua e le compagne, 1960)

Intelligent, progressiv melodram om fyra ”glĂ€djeflickor” som mĂ„ste lĂ€mna bordellen nĂ€r prostitution blir olagligt – de beslutar sig för att öppna en restaurang, och större delen av filmen fungerar nĂ€stan som en feel good, medan de nĂ€rmar sig samhĂ€llet som ”respektabla” kvinnor. Deras förflutna blir dock inte ogjord i samhĂ€llets ögon; sexualpolitiska dogmer gör att de Ă€r stĂ€mplade hur de Ă€n gör, och sĂ€ttet som verkligheten gĂ„r upp för dem Ă€r omskakande i sin uppriktighet. Fenomenalt skĂ„despeleri i alla hörn och kanter och ett finstĂ€mt exempel pĂ„ hur neorealismens principer överlevde in pĂ„ 60-talet i italiensk film; detta Ă€r en mĂ„ngfasetterad film vars enkla, opartiska blick gör att samhĂ€llsproblemen blir synliga av sig sjĂ€lva. Aggressivt dĂ„lig svensk titel dock, efter originalets ”Adua och hennes vĂ€nner”.

42. Allt för min son (Jusqu’Ă  la garde, 2017)

Omskakande och mycket vĂ€lgjord typ av psyko-thriller framstĂ€lld som socialrealism. Grundar sig i en vĂ„rdnadstvist dĂ€r mamman (LĂ©a Drucker) misslyckas med att fĂ„ hela vĂ„rdnaden om sina barn varpĂ„ pappan (Denis MĂ©nochet) genast utnyttjar situationen till sin fördel. Detta Ă€r det minsta man kan sĂ€ga om storyn, som i övrigt bör tas in sĂ„ kallt som möjligt. Otroligt spĂ€nnande, skickligt utformad pĂ„ alla sĂ€tt och vis, med en liten vemodig kommentar om alienering i samhĂ€llet. OBS! Inget för svaga nerver – men sĂ€llsynt rakt pĂ„ sak, vĂ„gar slĂ„ pĂ„ smĂ€rtpunkterna och inte förfina saker som faktiskt Ă€r (och ska vara) hemska. Recenserades i vintras.

41. An Actor’s Revenge (YukinojĂŽ henge, 1963)

UtmĂ€rkt jidaigeki om om en androgyn kabukiskĂ„despelare, berömd för sina kvinnoportrĂ€tt – trots sin feminina uppenbarelse Ă€r han en hejare pĂ„ att slĂ„ss, och han Ă€r ute efter blodig hĂ€mnd pĂ„ de hĂ€nsynslösa affĂ€rsmĂ€n som drev hans förĂ€ldrar till sjĂ€lvmord. En metodisk och elegant melodram berĂ€ttad med mycket sĂ€ker hand av Kon Ichikawa – filmen innehĂ„ller lika mycket fĂ€rgstark scenografi som vrede och sorg, och alla kĂ€nslor ankras av Kazuo Hasegawa, som Ă€r mycket minnesvĂ€rd i den fascinerande, genusdynamiska huvudrollen. Han spelar Ă€ven rollen som den ”mĂ€rkligt like” Yamatiro, tjuven som beundrar honom pĂ„ hĂ„ll och som agerar minnesvĂ€rd comic relief i Shakespeare-traditionen tillsammans med karismatiska tjuven Fujiko Yamamoto. Deras charmiga sidospel glider perfekt in och ut ur det blodigare dramat om kĂ€rlek, vĂ„ld och svek

40. Farligt begÀr (Dangerous Liaisons, 1988)

Intrikat och subtilt psykologiskt kammarspel – otroligt mycket mer gripande Ă€n det kanske lĂ„ter – om en skrupelfri förförare (John Malkovich) som i 1700-talets Frankrike gĂ„r med pĂ„ ett vad med en om möjligt Ă€n mer djĂ€vulsk markisinna (Glenn Close) som har ett sĂ€rskilt intresse för honom. Hon vill att han ska förföra den unga kvinna (Uma Thurman) som hennes före detta man planerar gifta om sig med, samt en ökĂ€nt kysk och rĂ€ttfĂ€rdig adelsdam (Michelle Pfeiffer) – som belöning ska han fĂ„ en Ă„trĂ„vĂ€rd natt med markisinnan. I spelet som följer ökar de emotionella insatserna, eftersom han inte kan förneka att hans kĂ€nslor för adelsdamen Ă€r Ă€kta. Sakligt manus av Christopher Hampton (byggt pĂ„ hans pjĂ€s, efter romanen av Choderlos de Laclos) och precist berĂ€ttad av Stephen Frears; den som sĂ€tter sig in i den hĂ€r skickligt gestaltade historien finner en akut drabbande tragedi om grĂ€nsen mellan kinky lek och förödande allvar. Close, Malkovich och Pfeiffer gör nĂ„gra av sina allra bĂ€sta framtrĂ€danden. Hampton fick en Oscar, likasĂ„ kostymerna och scenografin. Tidigare gjord 1959 som Farliga förbindelser och senare 1989 (Valmont) samt 1999 som En djĂ€vulsk romans, eventuellt filmen du sett.

39. When a Woman Ascends the Stairs (Onna ga kaidan wo agaru toki, 1960)

Förra Ă„ret sĂ„g jag en hel del bra japansk film, och sĂ„ Ă€ven i Ă„r. Detta Ă€r en av den underskattade Mikio Naruses senare och bĂ€sta filmer – ett sent bidrag i den typ av sociala melodram som han sjĂ€lv, samt mer kĂ€nda filmare som Ozu och Mizoguchi, gjorde tradition av. Handlar om en svalt tilldragande Ă€nka som jobbar som tjĂ€nsteflicka pĂ„ en bar i Tokyos Ginza-kvarter; vid trettio (medelĂ„ldern!) nĂ€rmar hon sig valet och kvalet, dĂ„ hon antingen mĂ„ste hitta nĂ„gon att gifta sig med eller försöka starta en egen verksamhet. Detta leder till att hennes skenbart stabila situation börjar ruckas, sĂ€rskilt nĂ€r hon mĂ„ste kompromissa med de dygder som gjort henne Ă„trĂ„dd och högt stĂ„ende i den lĂ„ga barvĂ€rlden. En lysande studie i förtryck, pĂ„ sitt nyktra och sakliga sĂ€tt lĂ„ngt före sin tid – huvudpersonen, bĂ„de briljant skriven och spelad av Hideo Takamine, har egentligen ingen fri vilja, och vantrivs i tillvaron, men mĂ„ste Ă€ndĂ„ desperat leta efter egna lösningar i en vĂ€rld dĂ€r hon bara förvĂ€ntas vara alla till lags. En gedigen social och psykologisk resa som blir mer och mer tragisk ju lĂ€ngre den pĂ„gĂ„r – men inte utan att hĂ„lla fast vid den typ av zen-vĂ€rldsliga harmoni som prĂ€glar mĂ„nga japanska filmer av det hĂ€r slaget.

38. Broadcast News (1987)

Ljuvlig blandning av romantisk komedi, slice-of-life-melodram och modernt yuppiedrama – utspelar sig pĂ„ en nyhetsstation dĂ€r kompromisslöse redigeraren Holly Hunter faller för nya tvĂ„lfagre ankaret William Hurt trots att hon representerar allt hon avskyr i branschen, medan producenten Albert Brooks Ă€r hennes frustrerade vĂ€n, olyckligt kĂ€r i henne, och med lika mycket begĂ„vning som dĂ„ligt sjĂ€lvförtroende. Liksom i tidigare Ömhetsbevis lyckas Albert L. Brooks utifrĂ„n dessa figurer göra ett blygsamt men komplext, mycket berörande drama dĂ€r karaktĂ€rerna Ă€r smarta, begĂ„vade, öppna och kommunicerande, bristfĂ€lliga men rakryggade; de strĂ€var efter den framgĂ„ng och kĂ€rlek som inte korrumperar, alltmedan de försöker vara ansvarstagande yrkesmĂ€nniskor. JournalistvĂ€rlden skildras med en svettig romantik som ligger nĂ„gonstans mellan ett kostymdrama och ett gangsterepos medan Brooks manus Ă€r lika rappt och mĂ„ngfasetterat som hans regi Ă€r lyhörd och sublim. De tre huvudrollsinnehavarna har kanske aldrig varit bĂ€ttre och Ă€ven om jag förstĂ„r att Albert L. Brooks lever gott pĂ„ sina Simpsons-royalties sĂ„ hade man önskat att han kunnat klĂ€mma ur sig lite fler filmer.

37. The Cloud Capped Star (Meghe Dhaka Tara, 1960)

Gripande indisk klassiker (och fÀrsk Criterion-vara) om en ödmjuk men naiv ung kvinna som har framtiden för sig, men som pÄ grund av sin godtrogenhet tar pÄ sig andras bördor och blir den som fÄr livnÀra hela sin familj; ett liv av möda breder ut sig medan alla saker hon hoppats pÄ snabbt gÄr om intet. Doldisen Ritwik Ghataks socialrealism Àr omöjlig att inte jÀmföra med Satyajit Rays Aputrilogi (ocksÄ detta Àr första delen av en trilogi om Indien efter landets delning 1947) Àven om denna film har ett tydligare budskap och en mer konkret, lÀtt fablisk intrig. Stora kÀnslor, desperat pÄ grÀnsen till patetiskt, men elegant framstÀlld och hela tiden nÀra fattigdomens förtvivlan, med ett sÀrskilt poetiskt slut.

36. VÄldet fÄr inte segra (Deveti krug, 1960)

Deprimerande men starkt drama som utspelar sig under det pro-Nazistiska Zagreb under andra vĂ€rldskriget – en ung man tvingas av sin far gifta sig med en judisk kvinna för att rĂ€dda henne; han accepterar motvilligt, med ungdomlig naivitet och egoism, men de tvĂ„ utvecklar efterhand Ă€kta kĂ€rlek för varandra. Dödssnaran dras dock Ă„t mer och mer och finalen Ă€r intensiv. En oerhört berörande film, subtilt mĂ„ngfasetterad; intrigen Ă€r en romantisk melodram med trovĂ€rdig psykologi, satt i en lyhörd humanistisk kontext dĂ€r filmen lyckas nĂ€rma sig antisemitism pĂ„ flera Ă€n idag tabubelagda fronter och samtidigt med total saklighet visar Förintelsens vidrigheter pĂ„ ett sĂ€tt som fĂ„ andra filmer frĂ„n samma era. Jag gjorde mitt bĂ€sta att försöka sĂ€tta fingret pĂ„ filmens kĂ€nsliga nerv nĂ€r jag recenserade den förra mĂ„naden.

FortsÀttning följer

FREDRIK FYHR

Ett svar pĂ„ â€đŸ“œ 100 favoriter 2019 (50-36)”

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *