Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

đŸ“œ 100 favoriter 2019 (10-1)

<- 20-11.

10. Teorema (1968)

Den ultimata julfilmen för den intellektuelle ateisten! Pasolinis poetiska och kompromisslösa fabel bygger pĂ„ idĂ©n att en övernaturlig mĂ€nniska (Terence Stamp) förför medlemmarna i en överklassfamilj, varpĂ„ de inte lĂ€ngre vet vad de ska göra med sina liv; den fragila dottern blir galen av kĂ€rlek, den pretentiösa sonen ruinerar sig som konstnĂ€r, den cyniska modern plĂ„gas av ett begĂ€r som inte kan avvisas och patriarken (som hĂ€ndelsevis Ă€ger en fabrik) tvingas bli oförstĂ€lld, vilket Ă€r mer dramatiskt Ă€n det lĂ„ter. Bara stĂ€derskan har nĂ„got slags band kvar till det genuint upphöjda och heliga, liksom Pasolini sjĂ€lv, som bekĂ€nde en ”nostalgisk tro” frĂ„n sin lantliga barndom, trots att han sjĂ€lv var bĂ„de ateist och kommunist. Det Ă€r svĂ„rt att bedöma en sĂ„ ingrott personlig film som den hĂ€r – varje mĂ€nniskoöde vi ser Ă€r symboliskt knuten till Pasolinis egna resonemang – men det Ă€r Ă„tminstone garanterat unikt och lika prĂ€glat som drivet av en intensiv, oĂ„tkomlig mysticism.

9. Caesar mÄste dö (2012)

Fascinerande, förrĂ€diskt enkel film om livstidsdömda fĂ„ngar pĂ„ ett italienskt högsĂ€kerhetsfĂ€ngelse som repeterar en uppsĂ€ttning av Shakespeares ”Julius Caesar”. Bröderna Taviani har dock inte gjort en dokumentĂ€r hĂ€r, utan filmen Ă€r en ”fiktiv” iscensĂ€ttning av repetitionen dĂ€r pjĂ€sens fiktion och fĂ„ngarnas vardag glider in och ut ur fokus. Effekten har en subtilt omtumlande effekt och filmen blir ett slags cinematiskt poem över mĂ€nniskans historiska vĂ„ld och skuldens absolutism samt hur tunna grĂ€nserna Ă€r mellan fiktion och verklighet. FĂ„ngarna, som förlorat sin frihet och till stor del deras mĂ€nsklighet, fĂ„r hĂ€r via konsten stĂ„ som symboler för mĂ€nniskan, i en metafiktion som sĂ€tter fingret pĂ„ filmmediets inneboende mystik. Se mĂ€sterverksrecensionen för en lĂ€ngre utlĂ€ggning.

8. Losing Ground (1982)

Unik, briljant indie-arthouse, den enda lĂ„ngfilm som poeten, författaren och aktivisten Kathleen Collins gjorde under sin livstid. Handlar om en frigid filosofilĂ€rare som alla beundrar och ger lovord för sin ”livfullhet”, trots att hon bara kan tĂ€nka i abstraktioner och har ett extremt kontrollbehov. Hon gĂ„r med pĂ„ att flytta till ett hus med sin konstnĂ€rsman bara för att finna att han Ă€r intresserad av att mĂ„la lĂ€ttklĂ€dda damer, varpĂ„ hon gĂ„r igenom en inre resa mot frigörelse som lĂ€mnar maken handfallen. LĂ„gbudgetknasig men seriös, fĂ€rgstark och mĂ„ngfasetterad, metafiktiv men psykodynamisk – Collins delvis sjĂ€lvbiografiska film har en rak, okomplicerad story och en stil som vagt pĂ„minner om Cassavetes, men den Ă€r gjord utefter en sĂ„ personlig kompass att den uppenbarligen inte kan jĂ€mföras med nĂ„got annat; trots (medvetet?) statiska skĂ„despelare och en mycket knapphĂ€ndig budget lyckas den pĂ„ egna villkor hitta in i huvudpersonens komplicerade, sĂ€regna upplevelse, sĂ€rskilt i en feministisk och afroamerikansk kontext.

7. Arsenal (1929)

En av de filmer som Alexander Dovzhenko Ă€r mest förknippad med – en orĂ€dd, bombastisk film som handlar lika mycket om sovjetiska fake news som krigets galenskaper och mĂ€nniskosjĂ€lens orubblighet. Börjar med tunga, dramatiska montage och fortsĂ€tter som en politisk tirad om Ukraina (filmen gjordes, sĂ„klart, för att försvara Sovjet) för att sedan ramla in i en dundrande final vars symbolism vĂ€xer sig större och större. Det Ă€r inte den enklaste filmen man kan slĂ„ pĂ„ en fredagskvĂ€ll, men den visuella intelligensen och Dovzhenkos intuitiva förstĂ„else för filmens emotioner kunde bara matchas av Eisensteins – och liksom Eisenstein existerar Dovzhenkos filmer till stor del utanför propagandakontexten; Arsenal har gott om scener som hade kunnat skildra vilken konflikt i vilket land som helst. Han hade kunnat fĂ„ betala med sitt liv för sin vidsynthet (liksom Eisenstein gjorde) men som tur var för honom fanns det en person i Sovjet som gillade honom och det visade sig rĂ€cka. Det var nĂ€mligen Stalin.

6. Tyskland anno noll (Germania anno zero 1948)

Rossellinis tredje del i sin krigstrilogi har inte samma omedelbara angelĂ€genhet som Rom – öppen stad och inte heller samma avancerade nivĂ„er som Befriande eld, men det Ă€r i sin enkelhet en ofattbart stark och djĂ€rv film. Utspelar sig i de deprimerande ruinerna av Berlin i sviterna efter krigets slut – handlar om en pojke uppfostrad pĂ„ nazistisk ideologi, och hunsad i en svĂ€ltande familj dĂ€r ingen bryr sig om honom, i en stad som blivit ett nihilistiskt helvete; han försöker i sin oskuldsfullhet göra det rĂ€tta, varpĂ„ konsekvenserna blir fullstĂ€ndigt förödande. Trots denna becksvarta premiss Ă€r filmen sublim och ofta direkt vacker, bland annat för att Rossellinis flytande berĂ€ttarstil aldrig tillĂ„ter nĂ„gon sjĂ€lvklar sensmoral och stĂ€ndigt gör intrigen elektrisk av oförutsĂ€gbarhet. Filmen undviker ocksĂ„ polemik pĂ„ ett briljant sĂ€tt och Ă€r i slutĂ€ndan humanistisk pĂ„ ett sĂ€tt som inte bara Ă€r övervĂ€ldigande utan filosofiskt utmanande – fĂ„ andra filmer har med samma skakande tydlighet visat hur ideologi fungerar i verkligheten. För att göra det hela Ă€nnu mer förkrossande sĂ„ tillĂ€gnar Rosselin filmen till sin lille son, som tragiskt dog tvĂ„ Ă„r innan; en hĂ€ndelse som tveklöst driver mycket av engagemanget.

5. Nattens lekar (Niewinni czarodzieje, 1960)

Wajda gjorde denna lilla kĂ€rleksfilm efter sina stora krigstrilogi – en djupt rörande, blixtrande elegant film om en ung, arrogant lĂ€kare som Ă€r Ă„trĂ„dd av kvinnor till höger och vĂ€nster. Av en slump stöter han pĂ„ Krystyna Stypulkowska en kvĂ€ll, varpĂ„ de inleder en kurtis som utmanar allt han trott om kĂ€rlek och sig sjĂ€lv. Underbart manus med briljanta upptrappningar och studentikosa dialoger om livets predikament. Den som tĂ€nkte att Linklaters Before-trilogi allt var bra, men undrade om inte nĂ„gon nĂ„gonstans redan gjort den… se hit. Wajda fĂ„ngar ungdomens förĂ€lskelse med en knivskarp lyster, men fokuset pĂ„ karaktĂ€rernas skenbart lĂ€ttsamma maktförhĂ„llande ger ocksĂ„ filmen en dramatisk underton av förkrossande allvar. Mannen tar allt för givet och kvinnan gĂ„r igenom avancerad social gymnastik för att inte förnedras. Det Ă€r en en liten men stor film, och i en rĂ€ttvis vĂ€rld borde Stypulkowskas trick med badhandduken vara universellt kĂ€nd filmhistoria.

4. Macario (1960)

Obskyrt mexikanskt mĂ€sterverk om en fattig man med fem barn som fĂ„r en stulen kalkon av sin fru (en berĂ€ttelse behöver inte vara mer komplicerad Ă€n sĂ„!) Han gĂ„r ut i skogen för att unna sig skrovmĂ„let men istĂ€llet trĂ€ffar han en serie uppenbarelser – av djĂ€vulen, gud och döden, i den ordningen. Den sistnĂ€mnde ger honom en mirakelmedicin som vĂ€nder hans olycka, men berĂ€ttelsen nĂ„r efterhand en bitterljuv sensmoral. Ett av denna films genidrag Ă€r sĂ€ttet den börjar som en neorealistisk fabel för att sedan trĂ€da över direkt till sagans vĂ€rld, vilket sĂ€tter ett obönhörligt finger pĂ„ huvudpersonens lidelse och förhöjer dramats poĂ€ng till en nivĂ„ som Ă€r bĂ„de allmĂ€ngiltig och transcendental. Ingenting annat Ă€n en lysande saga för vuxna, med andra ord. Oklanderligt filmberĂ€ttande, med en sĂ€rskilt drabbande upptakt och final.  Enligt vissa den bĂ€sta mexikanska film som gjorts, och vem Ă€r jag att ifrĂ„gasĂ€tta ett sĂ„dant pĂ„stĂ„ende.

3. Storm över Ryssland (Aleksandr Nevskij, 1938)

Eisensteins första ljudfilm, tungt sammanflĂ€tad med det stalinistiska Sovjet, Ă€r ett kusligt men fullĂ€ndat mĂ€sterverk. Nikolaj Cerkasov Ă€r en nationalistisk jĂ€rnjesus i rollen som den medeltida prins Alexander, som rĂ€ddar Ryssland frĂ„n de tyska korsriddarna. Eisenstein presenterar pedagogiskt karaktĂ€rerna och platserna dĂ€r dramat utspelar sig – varje sekvens Ă€r utmĂ€rkt konstruerad in i minsta detalj – sedan följer mĂ€sterligt genomförda stridssekvenser, komplett med psykodynamisk musik, innan det diktatoriska budskapet seglar filmen med blytung verkan. Bombastisk propaganda och inget som lĂ€mnar filmskolan, men lik förbannat exemplarisk filmkonst, lika rĂ„ som övervĂ€ldigande.

2. Leoparden (Il gattopardo, 1963)

Oklanderlig, extremt subtil och kompromisslöst kÀrv historisk berÀttelse som utspelar sig i 1860-talets Sicilien och handlar om en prins (Burt Lancaster) som försöker hÄlla Àran uppe efter revolten som leder till Italiens förening. Till det yttre ser landet likadant ut som det alltid gjort, men Visconti anvÀnder ofantligt snÄrig emotionell logik för att lÄngsamt fÄ oss att förstÄ huvudpersonens drabbande kÀnsla av utanförskap i ett land i fundamental förÀndring, dÀr han sjÀlv representerar en klass och en era som Àr över. En minutiös adaption av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman (författaren byggde berÀttelsen pÄ sin farfar, som var en adelsman) som sÀtter fingret bÄde pÄ det djupt igenkÀnnbara och mystiskt onÄbara i kÀnslan av tidens gÄng, samtidigt som den politiska kontexten egentligen Àr mardrömslik i alla riktningar. Lancaster var nÀr det begav sig ett kontroversiellt val i huvudrollen, men Àr helt central för filmen, och lika perfekta Àr Alain Delon som hans sorgligt opportunistiska brorson, Claudia Cardinale som kvinnan de bÄda faller för, och Paolo Stoppa som hennes far, den typ av sjÀllösa kapitalist som har framtiden för sig. Blev avfÀrdad av mÄnga kritiker nÀr det begav sig men vann förtjÀnt Guldpalmen, och trots ofantligt tjusiga miljöer och kostymer av Piero Tosi, vilka kulminerar i en berömd 45 minuter lÄng balsekvens i slutet, stÀller denna skamlöst seriösa film fortfarande krav pÄ publiken som Àr nÀstan dÄraktiga. Ett bevis pÄ att en film kan innehÄlla ett helt universum och existera bortom sin publik.

1. TvÄ unga hjÀrtan (Lonesome, 1928)

Helt magisk film, helt och hĂ„llet prĂ€glad av den typ av storhet ur det lilla som bara kunde komma pĂ„ stumfilmstiden. Kalasenkel story om en ung man och en ung kvinna som i sin ensamhet trĂ€ffar varandra pĂ„ nöjesfĂ€ltet pĂ„ Coney Island, drabbas av kĂ€rlek vid första ögonkastet och sedan hotas av kalabaliken nĂ€r en storm slĂ„r in. Mer eller mindre en variant av Murnaus SoluppgĂ„ng, med liknande struktur och samma romantiska idealism men med mer effekter och enklare nöjen – filmen fungerar som en storstadssymfoni, dĂ€r huvudpersonerna speglas mot New Yorks ”moderna liv” och dess omĂ€nskliga stress, men ocksĂ„ dĂ€r nöjesfĂ€ltet och teknikens under kan beblanda sig med mĂ€nniskans sjĂ€lsliga liv. Det effektfulla fotot och klippningen, sĂ€rskilt effekterna med stencilfĂ€rg, Ă€r emellanĂ„t hĂ€pnadsvĂ€ckande originella och nĂ€r filmen bryter ut i ett par ljudscener – som vissa okunnigt avfĂ€rdat som fĂ„niga och stela – Ă€r det som om hela filmmediet blommar ut ur sina begrĂ€nsningar, stumfilm möter ljudfilm och mediet föds pĂ„ nytt, för att sedan (nĂ€r ljudfilmen tar över pĂ„ allvar) stagnera igen. En av de allra bĂ€sta sena 20-talsfilmerna, vilket inte vill sĂ€ga lite.

FREDRIK FYHR


Topp 100, sedda 2019

  1. TvÄ unga hjÀrtan (1928)
  2. Leoparden (1963)
  3. Storm över Ryssland (1938)
  4. Macario (1960)
  5. Nattens lekar (1960)
  6. Tyskland, anno noll (1948)
  7. Arsenal (1929)
  8. Losing Ground (1982)
  9. Caesar mÄste dö (2012)
  10. Teorema (1968)
  11. Djungelmorden (1956)
  12. Himlen kan vÀnta (1943)
  13. Once Upon a Time… in Hollywood (2019)
  14. Aska och diamanter (1958)
  15. De tvÄ kvinnorna (1960)
  16. Barnen frÄn Paris (1913)
  17. Zorros mÀrke (1920)
  18. Befriande eld (1946)
  19. The Image Book (2018)
  20. Resan till Kythera (1984)
  21. Den stora kÀrleken (1952)
  22. The Little Girl of Hanoi (1975)
  23. The Irishman (2019)
  24. Dimmornas kaj (1938)
  25. Medan Ären gÄr (2010)
  26. Late Autumn (1960)
  27. Nakna nerver (1950)
  28. The Butcher Boy (1997)
  29. First Man (2018)
  30. Claires knÀ (1970)
  31. Metallica: Through the Never (2013)
  32. PrÀstmans dagbok (1951)
  33. Bittert ris (1949)
  34. Butiken pÄ Storgatan (1965)
  35. Korpen (1943)
  36. VÄldet fÄr inte segra (1960)
  37. The Cloud-Capped Star (1960)
  38. Broadcast News (1987)
  39. When a Woman Ascends the Stairs (1960)
  40. Farligt begÀr (1988)
  41. An Actor’s Revenge (1963)
  42. Allt för min son (2017)
  43. Adua – bordellflickan (1960)
  44. Vad vinden sÄr (1960)
  45. Sargade hjÀrtan (1922)
  46. Camille Claudel (1988)
  47. Aldrig pÄ en söndag (1960)
  48. Mördaren utan ansikte (1942)
  49. Herrar föredrar blondiner (1953)
  50. Snacka gĂ„r ju… (1989)
  51. Diamanter betalas högt (1960)
  52. Farlig omvÀg (1945)
  53. Tag vad du vill ha! (1960)
  54. I havets famn (1937)
  55. St. Petersburgs sista dagar (1927)
  56. Greven av Monte Cristo (1922)
  57. Söner och Àlskare (1960)
  58. Fallet doktor Knox (1960)
  59. Henrik V (1989)
  60. Holubice (1960)
  61. The Loss of Sexual Innocence (1999)
  62. InkrÀktare (1960)
  63. Viaggo in Italia (1954)
  64. Paris, Texas (1984)
  65. Syriana (2005)
  66. Roma (2018)
  67. The Housemaid (1960)
  68. Kungen kommer tillbaka (1966)
  69. SmÀrta och Àra (2019)
  70. JLG/JGL (1994)
  71. Sista tangon i Paris (1972)
  72. Tetsuo (1989)
  73. SmÀrtan (2017)
  74. VĂ€ninnorna (1960)
  75. Eight Taels of Gold (1989)
  76. Intimidation (1960)
  77. For Ever Mozart (1996)
  78. Cabin in the Sky (1943)
  79. Wild River (1960)
  80. Blue Sky (1994)
  81. The Gift (2000)
  82. Aposteln (1997)
  83. Curtain Call (1940)
  84. Svinstian (1969)
  85. Ravenous (1999)
  86. Ad Astra (2019)
  87. The Wood (1999)
  88. The Wailing (2016)
  89. RÄn pÄ öppen gata (1960)
  90. Love Story (1970)
  91. Mord pÄ tÄg 63 (1952)
  92. Juggernaut (1974)
  93. Police Story (1985)
  94. Min fru har en fÀstman (1937)
  95. Ant-Man and the Wasp (2018)
  96. A Private War (2018)
  97. JÀrnjÀtten (1999)
  98. The Lost Boys (1987)
  99. Get Shorty (1995)
  100. 13:e vÄningen (1999)

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *