💿 The Hurt Locker (2008)

NÀr The Hurt Locker vann Oscars för bÀsta film, regi och manus var det mÄnga som höjde pÄ ögonbrynen. MÄnga förutsatte att en storfilm som Avatar eller en sentimental komedi som The Blind Side var vad juryn skulle rösta pÄ. Det otroliga verkade sant: Man hade röstat pÄ vad man helt enkelt tyckte var den bÀsta filmen! Detta trots att det var en grovkorning, allvarsam film utan mycket till kÀnda skÄdespelare, gjord pÄ rekordlÄg budget. Ja vissa gick sÄ lÄngt som att kalla det för en indiefilm (ett bevis pÄ att vad som helst kan kallas indie).

I efterhand kan man se att The Hurt Locker var den första av sin sort. Under Ă„ren som gĂ„tt sedan dess har fler Oscarsvinnare varit mindre sedda filmer gjorda pĂ„ lĂ„g budget, Ă€ven om The Hurt Locker nu inte var nĂ„gon underdog egentligen. Jo, Kathryn Bigelow var den första kvinna som vann för bĂ€sta regi – men hon var ocksĂ„ en etablerad regissör som arbetat pĂ„ höga höjder i industrin sedan 1980-talet.

Och vad gÀller filmen i sig
?

Mja. Redan nÀr det begav sig kÀnde jag att den hÀr skon klÀmde lite grann.

The Hurt Locker innehÄller, nÀr allt kommer omkring, mycket som traditionellt sett vinner guldgubbens gunst: Det Àr en krigsfilm, den handlar om en bristfÀllig man som gör sÄ gott han kan i situationer dÀr saker inte alltid gÄr som de ska. I det hÀr fallet rör det sig om ett högaktuellt krig som prÀglas av den kÀnsla av nationella angelÀgenhet som gör att juryn vill sÀtta en pegg pÄ filmen för eftervÀrlden. Det hÀr var helt enkelt filmen juryn ville skulle representera priset Är 2009 (Àven om filmen tekniskt sett Àr frÄn 2008).

Det var ju inte som att de gav den till Precious, mycket mer av en verklig indiefilm, eller Inglourious Basterds, mycket mer av en kompromisslös vision frÄn en auteur.

The Hurt Locker var istĂ€llet ett tidigt exempel pĂ„ en lurig tematisk tendens, en som Ă€nnu smyger omkring som ormar i Eden och en som blivit sĂ€rskilt synonym (Ă„tminstone för mig) med Bigelow. Vi kan kalla det för
 vöger-filmen. Den ser ut som att den försöker vara vĂ€nsterliberal, men den Ă€r ocksĂ„ i mĂ„ngt och mycket en högerfantasi.

Det gick bara att ana nÀr det begav sig, för The Hurt Locker Àr pÄ det stora hela en spÀnnande och vÀlgjord film som fungerar som just en sÄdan, men dysfunktionaliteten blommade ut nÀr hon följde upp den med Zero Dark Thirty (2012) och Detroit (2017), tvÄ filmer med samma eskalerande politiska problem: De handlar, inte mindre Àn en John Wayne-rulle frÄn 50-talet, om hur de starka slÄr pÄ de svaga. Och hur vi förvÀntas relatera till de starka. De svaga Àr liksom aldrig riktigt dÀr.

Tricket som The Hurt Locker spelar pĂ„ Ă„skĂ„daren gĂ„r att skönja i manuset, som nĂ„r en mittpunkt dĂ„ den mycket slugt vĂ€nder upp och ner pĂ„ allt den verkar vilja Ă„stadkomma. Filmen inleder med ett allvarligt citat om att ”krig Ă€r en drog”. Denna drog har drabbat huvudpersonen, leds vi till att tro, Ă€ven om filmen i slutet har slĂ€ppt denna tes i den blodiga sanden.

Huvudpersonen heter William James (Jeremy Renner). Hans arbete Ă€r att desarmera bomber i Irak. Han gör det utan att följa mycket till sĂ€kerhetsprotokoll. Faktum Ă€r att han utsĂ€tter alla för fara och driver sina kolleger till nervsammanbrott. Det Ă€r en underdrift att sĂ€ga att James inte fattar grejen – till och med nĂ€r hans beteende ger honom ett slag i ansiktet reagerar han inte med mer Ă€n ett ”okej”. SĂ„ fort nĂ€sta bomb ska desarmeras Ă€r han dĂ€r igen, med laserfokus och utan minsta tanke pĂ„ döden.

Första halvan av filmen Ă€r utmĂ€rkt filmskapande pĂ„ hög nivĂ„. TvĂ„ idĂ©er, som existerar pĂ„ tvĂ„ olika plan, balanseras i samma slag. Å ena sidan Ă€r James en mentalt skadad individ som uppenbarligen varit ute pĂ„ fĂ€ltet för lĂ€nge; kriget har för honom blivit en drog och pĂ„ subtila sĂ€tt kan vi förstĂ„, utan att filmen sĂ€ger det högt, att han drivs av en dödslĂ€ngtan. Å andra sidan försĂ€tter han sig i situationer som Ă€r cinematiskt spĂ€nnande. Vi vill se om, nĂ€r eller hur han ska göra nĂ„got fel och sprĂ€nga allt i luften, vĂ„ra egna samveten till trots.

Manuset (av Bigelows stĂ€ndige partner in crime Mark Boal) Ă€r episodiskt och bygger i grunden pĂ„ mĂ„nga klichĂ©er, men miljöerna Ă€r autentiska och Bigelows naturalistiska kamera ger filmen en pseudodokumentĂ€r kĂ€nsla av verklighet – medan vi har filmen framför ögonen tror vi att vi ser verkligheten, mer eller mindre, och de longörer som finns rĂ€ddas av skĂ„despelare som Ă€r helt oklanderliga.

SkÄdespelarna Àr faktiskt en stor anledning till varför filmen fungerar sÄ bra som den gör. Mer sjÀlvsÀkra och manierade skÄdespelare hade gett allt en kÀnsla av falsk syntes. Men nÀr det begav sig tror jag inte att jag sjÀlv ens visste vem vare sig Renner eller Anthony Mackie var.

Mackie spelar James’ nĂ€rmste kollega, figuren som följer reglerna och vill komma hem helskinnad; han Ă€r killen som sopar till James, men efterhand mĂ„ste han pĂ„ gott och ont lĂ€ra sig leva med honom.

Renner och Mackie utvecklar ett samspel som om de sjÀlva varit ute i krig i Är och dar; karaktÀrsstudierna de skapar ihop hade gjort Lars Norén stolt. Man tror nÀstan att nÄgon klonade dem för Avengers, och att de verkliga Renner och Mackie fortfarande stÄr pÄ en scen nÄgonstans och gör Becket.

Men filmen nÄr ocksÄ en vÀndpunkt, som sagt, och det Àr hÀr saker blir luriga. Just nÀr vi insett att vi tittar pÄ en instabil person, en person som försÀtter andra i fara och skapar farliga situationer som andra tvingas dra med i, börjar han sakta men sÀkert förvandlas till en hjÀlte.

I sin jakt efter nÀsta kick hittar han pÄ spökskurkar och lÄngsökta scenarion som gör att han kastar sig ut i faror som Àr helt irrelevanta för nÄgon annan Àn honom sjÀlv. NÀr han ÄtervÀnder hem kan han inte lÀngre relatera till den civila vÀrlden, eller ens hans fru och barn, vilket ocksÄ Àr en vÀlkÀnt fenomen hos de som ÄtervÀnder frÄn krig.

LÄt oss komma ihÄg att det inte gÄr att tolka situationen som positiv eller normal. Dissociation Àr en störning. Vi talar om posttraumatisk stress. Upplever du sÄdana saker Àr nÄgot fel och du behöver hjÀlp.

Även ur ett rent berĂ€ttandeperspektiv föreslĂ„r allting att vi ser pĂ„ en negativ spiral, och att James Ă€r en tragisk hjĂ€lte i den klassiska traditionen: HjĂ€lten vars enda brist Ă€r just det som orsakar hans förintelse. Manuset tar oss till den logiska slutsatsen: James mĂ„ vara bra ute pĂ„ fĂ€ltet, trots och pĂ„ grund av sin störning, men pĂ„ hemmaplan kan han bara nĂ„ sanningen, för den gĂ„r inte att fly frĂ„n. Du har gjort dig illa, William James, och det hĂ€r Ă€r sanningen om ditt liv. NĂ„gon har tagit det frĂ„n dig.

Men The Hurt Locker vĂ€grar, pĂ„ ett smĂ„tt hĂ€pnadsvĂ€ckande sĂ€tt, acceptera sanningen den sjĂ€lv serverar. IstĂ€llet lĂ„ter Boal och Bigelow huvudpersonen, i brist pĂ„ bĂ€ttre ord, komma undan. IstĂ€llet för att gĂ„ i terapi och fundera pĂ„ de omstĂ€ndigheter som gjort honom till en sjĂ€lvmordsbenĂ€gen galning – nĂ€r allt kommer omkring socialt beslĂ€ktad med sjĂ€lvmordsbombare i extremreligiösa förtryckarstater – sĂ„ konstaterar James att han egentligen bara â€Ă€lskar” en sak, och det Ă€r inte hans fru eller barn utan krig. Filmen slutar alltsĂ„ med att James Ă„tervĂ€nder till Irak.

Nu hade det hĂ€r inte varit ett problem om filmen pĂ„ nĂ„got sĂ€tt arbetat mot detta slut. Men filmen har tvĂ€rtom gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng accentuerat James’ instabila beteende för att nu ignorera den följd eller konsekvens som rimligen borde följa. Han förblir bara den bĂ€ste bombmannen pĂ„ spelplanen, varpĂ„ alla galna saker han gjort i ett slag förvandlas till hjĂ€ltedĂ„d.

James blir dĂ€rför ocksĂ„, i samma stund, inte lĂ€ngre en skadad rest av situationen han Ă€r i – vilket filmen ocksĂ„ föreslĂ„r i början – utan bara en amerikansk hjĂ€lte i en lĂ„ng rad amerikanska hjĂ€ltar.

Han fÄr till och med sluta filmen med en marsch i solnedgÄngen, dÀr filmen nÄr en slags sluttwist: RÀkneverket som tickat ner dagarna tills permisen har nu stÀllts om till 365. För James har nu kriget i sig och har blivit den perfekta soldaten. Hurra!

Min invĂ€ndning hĂ€r handlar inte om innehĂ„llet i sig utan om hur ohederligt Boal och Bigelow skyltar med en moral de egentligen verkar strunta i. Genom tesen att krig Ă€r en drog, nĂ„got destruktivt, fĂ„r de oss att engagera oss för en osympatisk, komplicerad figur. Men i slutet verkar det inte lĂ€ngre vara ett problem och James sjĂ€lv en rakryggad hjĂ€lte. Krig Ă€r i sjĂ€lva verket bara nĂ„got han â€Ă€lskar”, och sĂ„ Ă€r det med det.

Filmen vrider om poĂ€ngen pĂ„ ett sĂ„ skickligt sĂ€tt – och under ett sĂ„ övertygande lager av pseudorealistiskt allvar – att man kanske inte ens mĂ€rker det första gĂ„ngen man ser filmen. Det hĂ€nger kanske bara kvar i ens huvud mot slutet som nĂ„gon slags diffus kĂ€nsla av att det vi trott blivit sagt inte riktigt blivit sagt; att det motsatta blivit sagt, rentav, och att vi pĂ„ nĂ„got sĂ€tt landat pĂ„ ett förvirrande noll.

FREDRIK FYHR


2008 USA 131 min. fÀrg/16mm, HDTV/1.85:1. R: Kathryn Bigelow. S: Jeremy Renner, Anthony Mackie, Brian Geraghty, Guy Pearce, Ralph Fiennes, David Morse, Evangeline Lilly, Christian Camargo, Suhail Dabbach, Christopher Sayegh, Nabil Koni, Sam Spruell, Sam Redford, Feisal Saduon, Barrie Rice.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *