💿 Det är sjömannens liv (1921)

Chaplin var oskulden och Buster Keaton stoikern. Den som ibland glöms bort är Harold Lloyd, som var den av stumfilmens komedistjärnor som kanske mest påminde om framtidens.

Redan hans första långfilm, den lite underskattade A Sailor-Made Man (med sedvanligt humorbefriad svensk titel, ”Det är sjömannens liv”) vittnar om det här. Det är en typisk film av sitt slag, med en knappt existerande story och en massa episodiska gags, men skämten är roligare än Lloyd.

Med det menar jag att Chaplin hade något transcendentalt över sig bara i hur han såg ut, och Keatons akrobatkonster var roliga för att han själv verkade så oberörd av dem.

Harold däremot…? Harold är bara Harold.

Det är sjömannens liv börjar med en närbild på honom – han står vid en tavla och inspekterar bilden medan målarhanden målar… kameran zoomar ut och vi inser att det är någon annan som målar. Gissningsvis någon som kan. Harold själv står bara och inspekterar det hela. Ändå har han mage att dutta ner tavlan för att han, i sitt enorma omdöme, fått för sig att den behöver en rund vit klutt i toppen (det ska vara ett moln).

Jag älskar de andra genierna, vem gör inte det, men jag tror att det är i och med Harold Lloyd som framtidens Steve Martins och Chevy Chases föds – de komiker vars schtick det är att vara för entusiastiska för att kunna låta bli att göra något men för obegåvade för att det ska bli något bra av det.

Storyn, eller rättare sagt pitchen, går ut på att Harold vill gifta sig med dottern till en stålmagnat. Hans krav är att han går med i flottan, vilket Harold förstås gör med dumdristig självsäkerhet: ”I’ve decided to join your navy!” säger han i militärkontoret, efter att ha tagit sig förbi en särdeles neslig hattvakt.

Därefter knallar han iväg och får veta att flickans far mjuknat och bjudit in honom på en lyxkryssning. Han går tillbaka till kontoret: ”I’ve decided not to join your navy!”

Men naturligtvis går inte den gubben. ”I’ve decided you’re in the navy for three years!” vrålar inspektören, och filmen fortsätter på ett stort militärfartyg där Harold såklart måste skrubba däck och gå några oavsiktliga ronder mot Starke Adolf-figurer med stora boxhandskar och små huvuden.

I andra halvan av filmen går de på land i någon arabisk provins varpå de måste slåss med onda araber och jagas av en elak maharadja. Jag är lite kluven inför de här scenerna, som å ena sidan ger oss de gamla vanliga blackface-stereotyperna och å andra sidan är mer eller mindre identiska till det spring man såg i den generellt okritiserade Jakten på den försvunna skatten (1981) eller en Disneyfilm som Aladdin (1992).

Jag vill inte försvara det, men det vi ser är inte den institutionella rasism som D.W. Griffith eller andra exploaterade; det rör sig snarare om de stereotyper som Hollywood bara nyss sopat undan det mesta av. När såg du sist en film där något stillsamt hände på en torghandel i mellanöstern?

Jag vill heller inte förneka hur roligt jag hade med A Sailor-Made Man, som allmänt verkar erkänd som Harold Lloyds demofilm, en uppvärmning inför de stora verken, som Mandom mod och morske män (1922) och Upp genom luften (1923).

Och, visst, det hela är en kortfilm uppblåst till featurelängd. Inte längre än 47 minuter är härligheten, och inte ens det var avsikten. Tanken var nämligen att filmen skulle kortas ner, men testpubliken roade sig så mycket med 47-minutersversionen att det var denna man lanserade.

Det var snart hundra år sedan men jag vet inte, kanske jag är en gammal själ men det var längesedan jag skrattade så mycket som jag gjorde åt Harold här. Ja, till och med i scenen när han gömmer sig för den onda maharadjan i en pool. Problemet? För att andas tar han munstycket till maharadjans vattenpipa. Maharadjan tänder såklart på kolet och tittar sedan förbryllat ner på vattnet där något verkar koka och bubbla.

Det är nästan lika roligt som scenen där Harolds Starke Adolf-kompis (en figur som bara är känd som The Rowdy Element) tar en tugga av sin sjömanshatt för att han får för sig att den går att äta. Han kan inte förstå hur Harold äter sin hatt. Han vet inte att den är gjord av paj… ja, det är en lång historia. Även om den är försvinnande kort.

FREDRIK FYHR


A Sailor-Made Man. 1921 USA 47 min. Stumfilm. sv/35mm/1.33:1. R: Fred C. Newmeyer. S: Harold Lloyd, Mildred Davis, Noah Young, Dick Sutherland, William Gillespie, Fred Guiol, Wallace Howe, Gus Leonard, Augustina López, Jobyna Ralston, Sybil Seely, Charles Stevenson, Leo Willis.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *