Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Medan döden vĂ€ntar (1957)

Det kommer inte sluta lyckligt. Vi Ă€r i Polens ruiner, hösten 1944. Vi ser mĂ€n och kvinnor i motstĂ„ndsrörelsen. ”Titta noga” sĂ€ger berĂ€ttarrösten, ”för detta Ă€r de sista dagarna i deras liv.”

Oundvikligheten Ă€r för all del ingenting som de först tycks rĂ€dda för. Milisen har boat in sig kring ett till hĂ€lften bombat hyreshus. De vet att tyskarnas bomber kommer falla. De vet att deras tid Ă€r kommen. De flesta av dem saknar illusioner. De kommer inte ge sig utan strid. En av dem Ă€r en mjĂ€ltsjuk konstnĂ€rssjĂ€l, okej – han Ă€r vĂ€ldigt deppig om saken. Men mĂ„nga av dessa soldater Ă€r lika unga som de Ă€r idealistiska och de Ă€r redo att dö. De Ă€r nĂ€stan lite muntra.

SÄ kommer ett besked. En order frÄn de högre befÀlen. Warszawa kommer falla. De mÄste fly i kloakerna.

För vÄra stackars hjÀltar Àr det första faktumet ingen nyhet. Det Àr det andra som Àr problemet. De mÄste fly, som kloakrÄttor, ner i de trÄnga, labyrintiska tunnlarna, pÄ vÀg mot en frihet som de sjÀlva verkar pÄ det klara över att de inte behöver, eftersom de aldrig kan fÄ den. De var redo att dö. Inte att poÀnglöst försöka överleva.

Man kan skÀrskÄda Medan döden vÀntar pÄ mer eller mindre strÀnga sÀtt; det Àr kanske en ojÀmn film och den Àr absolut brÄdmogen, men den hÀr filosofiska idén Àr vad som gör den sÀrskilt fascinerande. Detta Àr inte en film om att dö, utan en film om vetskapen om att man ska dö. Skillnaden mellan att dö av en kula i huvudet i ett virrvarr av korseld, och pÄ att krÀla i mörkret i stinkande avlopp, dÀr tyskarnas gas förtar luften pÄ syre och gör en galen av feber.

Det Àr ocksÄ vad som gör den till en sÄ igenkÀnnbar film av Andrzej Wajda. Liksom mÄnga polska regissörer under de nya vÄgornas era hade han förmÄgan att, pÄ ett hÀpnadsvÀckande elegant sÀtt, dra humanistiska poÀnger till sin spets.

Medan döden vÀntar Àr full av scener som bÀr pÄ en motsÀgelsefull ironi. Ta sekvensen nÀr en kvinna fÄr reda pÄ att hennes Àlskade man har fru och barn. Utan dem har han inget att leva för, konstaterar han, varpÄ hon för pistolmynningen mot sin egen panna. Touché.

I ett annat tillfĂ€lle, mot slutet, Ă€r ocksĂ„ hĂ€pnadsvĂ€ckande, och innefattar en ledare som skjuter ihjĂ€l en av sina mĂ€n för att sedan sjĂ€lv gĂ„ mot en nĂ€stan garanterad död
 allt för att hjĂ€lpa de mĂ€n som ligger efter honom i kanalerna.

NĂ€stan varje scen bygger pĂ„ nĂ„gon sĂ„dan poetisk ironi. Den fördelas över nĂ„got i stil med ett dussin karaktĂ€rer – alla förvirrar sig snabbt i kanalerna och vi fĂ„r följa de olika figurerna. De starka unga mĂ€nnen visar sig svaga och klena. De modigaste visar sig dö pĂ„ de mest avancerade sĂ€tten. Den ende som vet vart hon ska Ă€r Stokrotka (Teresa Izewska). Hon introduceras som filmens lösslĂ€ppta, ”dĂ„liga” kvinna. Men, Ă„terigen med samma ironi, visar det sig att hon Ă€r den som har mest erfarenhet av kloakerna. Hon Ă€r utan tvekan den som har bĂ€st chans att överleva överhuvudtaget.

Den hÀr intelligensen matchas av det oklanderliga hantverket, med vilket Wajda skryter med lÄnga tagningar pÄ slagfÀltet lika mycket som med intrikata visuella planteringar (som gör att vi kan orientera oss, till den mÄn det gÄr, i kloakerna) och den typ av moderna, nya vÄgen-klippning som trimmar ner sÀrskilt spÀnnande stunder till montageliknande, bokstavligt talat bombspÀnnande sekvenser.

Att Wajda gjorde den som en slags mellanfilm, eller en platÄ i sin kreativa karriÀr, mÄ ocksÄ vara sant. Den rÄkar vara andra delen av hans stora krigstrilogi, efter En generation och innan mÀsterverket Aska och diamanter Äret dÀrpÄ.

Det Ă€r intressant sprĂ„ng han tar, frĂ„n den filmen till den följande. Medan döden vĂ€ntar Ă€r inte ett mĂ€sterverk. KaraktĂ€rerna Ă€r förenklade och stereotypa och har smeknamn som PrĂ„men, Kulan och Spinkis. Mycket av sidointrigerna bestĂ„r av melodrama och teatral ”ack och ve”-lidelse. Delar av den dĂ€r poetiska symbolismen jag nĂ€mnde tidigare Ă€r lite vĂ€l övertydlig och generell. Med tanke pĂ„ berĂ€ttelsen den berĂ€ttar Ă€r filmen helt klart för syntetisk och kalkylerad.

Det var, Ä andra sidan, den första filmen att skildra den polska motstÄndsrörelsen och den som tar sig an helt nya motiv mÄlar inte alltid den perfekta bilden pÄ en gÄng. Om Wajda inte behÀrskar realismen som en film som Medan döden vÀntar sÄ fick han ta ut de behövliga svÀngarna senare, i filmer som Aska och diamanter, Nattens lekar (1960) eller Marmormannen (1977), filmer som inte krÀvde det tunnelseende (sÄ att sÀga) som en sÄdan hÀr krigsskildring kanske skulle behövt.

Men om filmen inte Àr allt den skulle kunna vara sÄ betyder inte det att det vi fÄr inte Àr starkt. Faktum Àr att Medan döden vÀntar har sÄ mÄnga enskilda höjdpunkter att det kÀnns nesligt att klaga. Ofta drabbas man av kÀnslan att man ser pÄ en lysande, komplex antikrigsfilm, bara för att just den sekvensen man har framför ögonen Àr sÄ effektiv. Det Àr bara nÀr man övervÀger filmen frÄn början till slut som man kanske inser att den inte vÀger riktigt lika tungt som allt elÀnde i den föreslÄr.

FREDRIK FYHR


Kanal. 1957 POLEN 91 min. sv/35mm/1.37:1. R: Andrzej Wajda. S: Teresa Izewska, Tadeusz Janczar, Wienczyslaw Glinski, Tadeusz Gwiazdowski, Stanislaw Mikulski, Emil Karewicz, Vladek Sheybal, Teresa Berezowska, Zofia Lindorf, Janina Jablonowska, Maria Kretz, Jan Englert, Kazmierz Dejunowicz, Zdzislaw Lesniak, Maciej Maciejewski.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *