💿 Medan döden väntar (1957)

Det kommer inte sluta lyckligt. Vi är i Polens ruiner, hösten 1944. Vi ser män och kvinnor i motståndsrörelsen. ”Titta noga” säger berättarrösten, ”för detta är de sista dagarna i deras liv.”

Oundvikligheten är för all del ingenting som de först tycks rädda för. Milisen har boat in sig kring ett till hälften bombat hyreshus. De vet att tyskarnas bomber kommer falla. De vet att deras tid är kommen. De flesta av dem saknar illusioner. De kommer inte ge sig utan strid. En av dem är en mjältsjuk konstnärssjäl, okej – han är väldigt deppig om saken. Men många av dessa soldater är lika unga som de är idealistiska och de är redo att dö. De är nästan lite muntra.

Så kommer ett besked. En order från de högre befälen. Warszawa kommer falla. De måste fly i kloakerna.

För våra stackars hjältar är det första faktumet ingen nyhet. Det är det andra som är problemet. De måste fly, som kloakråttor, ner i de trånga, labyrintiska tunnlarna, på väg mot en frihet som de själva verkar på det klara över att de inte behöver, eftersom de aldrig kan få den. De var redo att dö. Inte att poänglöst försöka överleva.

Man kan skärskåda Medan döden väntar på mer eller mindre stränga sätt; det är kanske en ojämn film och den är absolut brådmogen, men den här filosofiska idén är vad som gör den särskilt fascinerande. Detta är inte en film om att dö, utan en film om vetskapen om att man ska dö. Skillnaden mellan att dö av en kula i huvudet i ett virrvarr av korseld, och på att kräla i mörkret i stinkande avlopp, där tyskarnas gas förtar luften på syre och gör en galen av feber.

Det är också vad som gör den till en så igenkännbar film av Andrzej Wajda. Liksom många polska regissörer under de nya vågornas era hade han förmågan att, på ett häpnadsväckande elegant sätt, dra humanistiska poänger till sin spets.

Medan döden väntar är full av scener som bär på en motsägelsefull ironi. Ta sekvensen när en kvinna får reda på att hennes älskade man har fru och barn. Utan dem har han inget att leva för, konstaterar han, varpå hon för pistolmynningen mot sin egen panna. Touché.

I ett annat tillfälle, mot slutet, är också häpnadsväckande, och innefattar en ledare som skjuter ihjäl en av sina män för att sedan själv gå mot en nästan garanterad död… allt för att hjälpa de män som ligger efter honom i kanalerna.

Nästan varje scen bygger på någon sådan poetisk ironi. Den fördelas över något i stil med ett dussin karaktärer – alla förvirrar sig snabbt i kanalerna och vi får följa de olika figurerna. De starka unga männen visar sig svaga och klena. De modigaste visar sig dö på de mest avancerade sätten. Den ende som vet vart hon ska är Stokrotka (Teresa Izewska). Hon introduceras som filmens lössläppta, ”dåliga” kvinna. Men, återigen med samma ironi, visar det sig att hon är den som har mest erfarenhet av kloakerna. Hon är utan tvekan den som har bäst chans att överleva överhuvudtaget.

Den här intelligensen matchas av det oklanderliga hantverket, med vilket Wajda skryter med långa tagningar på slagfältet lika mycket som med intrikata visuella planteringar (som gör att vi kan orientera oss, till den mån det går, i kloakerna) och den typ av moderna, nya vågen-klippning som trimmar ner särskilt spännande stunder till montageliknande, bokstavligt talat bombspännande sekvenser.

Att Wajda gjorde den som en slags mellanfilm, eller en platå i sin kreativa karriär, må också vara sant. Den råkar vara andra delen av hans stora krigstrilogi, efter En generation och innan mästerverket Aska och diamanter året därpå.

Det är intressant språng han tar, från den filmen till den följande. Medan döden väntar är inte ett mästerverk. Karaktärerna är förenklade och stereotypa och har smeknamn som Pråmen, Kulan och Spinkis. Mycket av sidointrigerna består av melodrama och teatral ”ack och ve”-lidelse. Delar av den där poetiska symbolismen jag nämnde tidigare är lite väl övertydlig och generell. Med tanke på berättelsen den berättar är filmen helt klart för syntetisk och kalkylerad.

Det var, å andra sidan, den första filmen att skildra den polska motståndsrörelsen och den som tar sig an helt nya motiv målar inte alltid den perfekta bilden på en gång. Om Wajda inte behärskar realismen som en film som Medan döden väntar så fick han ta ut de behövliga svängarna senare, i filmer som Aska och diamanter, Nattens lekar (1960) eller Marmormannen (1977), filmer som inte krävde det tunnelseende (så att säga) som en sådan här krigsskildring kanske skulle behövt.

Men om filmen inte är allt den skulle kunna vara så betyder inte det att det vi får inte är starkt. Faktum är att Medan döden väntar har så många enskilda höjdpunkter att det känns nesligt att klaga. Ofta drabbas man av känslan att man ser på en lysande, komplex antikrigsfilm, bara för att just den sekvensen man har framför ögonen är så effektiv. Det är bara när man överväger filmen från början till slut som man kanske inser att den inte väger riktigt lika tungt som allt elände i den föreslår.

FREDRIK FYHR


Kanal. 1957 POLEN 91 min. sv/35mm/1.37:1. R: Andrzej Wajda. S: Teresa Izewska, Tadeusz Janczar, Wienczyslaw Glinski, Tadeusz Gwiazdowski, Stanislaw Mikulski, Emil Karewicz, Vladek Sheybal, Teresa Berezowska, Zofia Lindorf, Janina Jablonowska, Maria Kretz, Jan Englert, Kazmierz Dejunowicz, Zdzislaw Lesniak, Maciej Maciejewski.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *