💿 Snake Eyes (1998)

Snake Eyes Àr en sÄdan dÀr sÀllsynt film som inte fungerar, men som förblir ganska ÀlskvÀrd ÀndÄ. NÀr en film ger en sÄ mycket som denna gör sÄ antar jag att det till slut spelar mindre roll att man inte vet vad man ska göra av allt.

Ta till exempel filmens utsökt utstuderade form. Eller, mindre formellt, hur vi hela tiden rör oss hit och dit, upp och ner, svepande som pÄ en vÄg som aldrig vill slÄ mot stranden. Man mÀrker genast att Snake Eyes Àr en film som lever. En orkan dundrar. En prÄlig boxningsmatch ska gÄ av i en högljudd, fullpackad arena. En oÀndligt pladdrande Nicolas Cage jiddrar omkring som en tjattrande apa. Ett halvt dussin karaktÀrer svischar förbi honom, i en entagning som Àr genomarbetad med galen envishet. Flera av filmens viktigaste karaktÀrer lÀgger vi inte ens mÀrke till Àr i bild förrÀn senare.

Att Brian De Palma gjort filmen rÄder ingen tvekan om, och Àven nÀr filmen kom var hans hantverk vad alla genast kunde berömma. Hans berömda sÀtt att göra om en berÀttelse till en stor cinematisk lekstuga var aldrig nÄgon kylig, intellektuell lek; ocksÄ Snake Eyes bÀr, redan frÄn början, pÄ en atmosfÀr som Àr helt De Palmas egen. Han gör filmer som vi har svÄrt att sluta titta pÄ.

Jag tror det har nĂ„got att göra med korsningen av hyperintelligent form och ett sjaskigt, basalt kittlande innehĂ„ll. Vi Ă€r pĂ„ en gĂ„ng i nĂ„gon slags kioskdeckardoftande undre vĂ€rld av halvdan moral och snuskiga drifter. Vad gör den dĂ€r rödhĂ„riga kvinnan med den stora urringningen dĂ€r? Fullgubben som reser sig upp och börjar skrĂ„la ”Here comes the pain!” har en hörsnĂ€cka i örat
 nĂ„gon som sĂ„g det?

Det borde inte komma som nĂ„gon överraskning att champen i ringen lĂ€gger sig ner pĂ„ bestĂ€llning – de flesta champs gör det i sĂ„dana hĂ€r filmer – men vi hinner inte tĂ€nka pĂ„ det nĂ€r allt annat pĂ„gĂ„r. Den korrupta smĂ„snuten Rick Santoro, som Cage spelar, pratar oavbrutet i mobilen, jagar upp parvlar som Ă€r skyldig honom pengar och ropar ut i ingenstans om det nu Ă€r sĂ„ att ingen rĂ„kar vara i nĂ€rheten.

Det Àr redan kaotiskt frÄn början, sÄ vi noterar inte hur vÄr puls höjs, hur musiken stegrar, hur allting gÄr mot ett crescendo som sedan blÄser av till fullskalig panik. TvÄ skott gÄr av. Försvarsministern Àr skjuten. Jo, han var ocksÄ dÀr i publiken. Alldeles innan skotten gick av pratade han med den mystiska kvinnan i den nÄgot obscena, och nu blodiga, silkesvÀsten. I kalabaliken som bryter ut ser vi att hon Àr mörkhÄrig under den vita peruken. NÄgon trampar sönder hennes glasögon. Rick Santoro, örfilad ur sitt dekadenta party mode, spanar ut över den rasande publikstormen för att försöka förstÄ den nu mycket allvarliga situationen. Vad har hÀnt?

Den frÄgan Àr vad resten av filmen handlar om.

För min del tycker jag inte det Àr filmens problem. KlagomÄlet som man alltid hör om Snake Eyes Àr att den peakar löjligt tidigt; att upptakten Àr fenomenal och att resten av filmen aldrig blir lika spÀnnande. Att den faktiskt blir mindre och mindre intressant ju lÀngre den pÄgÄr. Till och med jag sjÀlv skrev det, inte ens för tvÄ Är sedan.

Men det Àr ocksÄ en sanning med modifikation.

Till att börja med kan man inte klaga pÄ att en film Àr vad den Àr. Snake Eyes börjar med tjugo rafflande minuter. Timmen som följer handlar i sin tur om de tjugo minuterna. Vem sköt ministern och varför? Och varför lade sig boxaren? Vem var kvinnan i peruk? Vem var kvinnan med det röda hÄret? De Palmas djuprotade förstÄelse för Hitchcock dras till sin spets. Vad var det vi egentligen sÄg?

SjĂ€lv tycker jag inte att Snake Eyes riktigt tappar geisten förrĂ€n i finalen. Jag har ingenting emot mittenpartiet, dĂ€r De Palma (liksom Hitch) tĂ€mligen snabbt lĂ„ter oss fĂ„ veta vem den skyldige Ă€r och varför. Vi hĂ„ller oss upptagna med film för filmens skull – vi fĂ„r se de dĂ€r tjugo minuterna igen och igen, fast ur olika perspektiv, ibland i falska flashbacks, ibland i split screen. Vi har bevismaterialet pĂ„ bordet och vi vrider och vĂ€nder pĂ„ det. Varje gĂ„ng en ny karaktĂ€r berĂ€ttar sin version av det vi sett ser manusförfattaren David Koepp till att det blir en ny berĂ€ttelse. Under tiden fortsĂ€tter regnet att ösa ner dĂ€r ute. Vi har fortfarande en lĂ„st arena, med fjorton tusen instĂ€ngda mĂ€nniskor och en Rick Santoro som börjar svettas, nĂ€r sanningens minut nĂ€rmar sig.

Jo, Ă€ven Rick lĂ€r sig tĂ€mligen tidigt vem den skyldige Ă€r. HĂ€r nĂ„gonstans börjar filmen knaka i fogarna men det mĂ€nskliga dramat fungerar fortfarande till en viss grĂ€ns. Det visar sig att det stora mordet i Snake Eyes egentligen bara Ă€r en ursĂ€kt för ett mer komplicerat budskap – att USA Ă€r ett korrumperat land, dĂ€r vi kan utgĂ„ ifrĂ„n att mutade poliser Ă€r lika vanligt förekommande som korrupta politiker och en lönnmördande sĂ€kerhetstjĂ€nst. Kennedymordet ligger och spökar i bakhuvudet som ett osynligt ledmotiv.

Rick Àr en korrupt polis, ja, men nÀr han stÀlls inför den skyldige mÄste han göra det svÄraste han kan: Bryta korruptionens protokoll. GÄ efter den skyldige, trots att han kommer rÄka illa ut. Göra en god sak. Det som stÀlls pÄ spel Àr hedern mellan tvÄ vÀnner. Vi tror att filmen Àr ett mordmysterium i början, men egentligen handlar den om möjligheten till försoning. Kan en fallen man resa sig?

Problemet med Snake Eyes Àr att den hÀr stafetten frÄn det ena till det andra inte riktigt klaffar. De Palma Àr sÄ besatt av detaljerna, av arenan, de olika vÄningarna, kamerasystemen, det cinematiska smörgÄsbordet att han aldrig bemödar sig med att sÀtta tummen pÄ det mÀnskliga dramat. Vi översköljs av saker att titta pÄ men scenerna mellan Cage och skurken, dÀr berÀttelsen har sitt hjÀrta, bestÄr av nÄgra rÀtt generella dialoger som drunknar i filmens övriga sceneri.

NÄgot som ocksÄ drunknar Àr filmens logik, som inte tÄl nÄgra hÄrdragningar nÄgonstans. Vi mÄste tidigt överge logistik och sannolikhet eftersom filmens myller av karaktÀrer och hÀndelser ocksÄ innebÀr en stor hög av absurda omstÀndigheter. Det hade inte varit ett problem, eftersom filmen ofta Àr sÄ lattjo att titta pÄ, hade det inte varit för att det signalerar att vi inte behöver bry oss sÄ himla mycket. Det blir ett problem nÀr karaktÀrerna plötsligt börjar prata om rikets sÀkerhet och antidemokratiska militÀra kupper.

Det Àr ingen slump att filmen har en lÄng epilog som bÀr pÄ mer genuin intelligens Àn nÄgot annat vi hittills sett och som följaktligen inte kÀnns kopplad till filmen alls. Den epilogen, som ger oss en rÄ men fascinerande visuell metafor till den stÀndigt knegande arbetarklass som arbetar lÀngst ner pÄ maktkedjan, föregÄs av en final som Àr rÀtt patetisk och som fÄr en att misströsta över att en sÄ hÀr bra film kan vara sÄ dÄlig.

FREDRIK FYHR


PS.

Ursprungligen skulle filmen haft en katastroffilmsfinal dĂ€r den stora orkanen leder till att arenan översvĂ€mmas i en stor flodvĂ„g – det skulle vara som en hĂ€mnande ”guds hand” som ”sveper bort” all korruption. De Palma hade fĂ„tt scenen frĂ„n gĂ€nget pĂ„ ILM men tyckte inte att sekvensen fungerade. Han gillade inte slutet han totade ihop istĂ€llet, men jag antar att han föredrog det. Ser man filmen med facit i hand Ă€r det dock tydligt att filmen bygger upp mot en sĂ„dan katastrof. Stora delar av scenen finns med i dokumentĂ€ren De Palma (2015) och sjĂ€lv kan jag inte förstĂ„ hur han tĂ€nkte.


1998 USA 98 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Brian De Palma. S: Nicolas Cage, Gary Sinise, Carla Gugino, Stan Shaw, Kevin Dunn, John Heard, Mike Starr, Michael Rispoli, Joel Fabiani, Luis Guzmån, David Anthony Higgins, Mike Starr, Tamara Tunie, Chip Zien.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *