💿 Mission to Mars (2000)

Mission to Mars, liksom Snake Eyes (1998) innan den, Ă€r en film av Brian De Palma som inte riktigt lever upp till sig sjĂ€lv. Delarna bildar ingen sjĂ€lvklar summa. Den handlar om stora, stora saker. DjupgĂ„ende emotionella rymder. Djupa fysiska rymder ocksĂ„, för den delen. Men Mission to Mars blir inte vad den vill vara. Vi kan nĂ€stan se den
 men den Ă€r utom rĂ€ckhĂ„ll, liksom avgrĂ€nsad av en glasvĂ€gg.

Man kan ocksĂ„, i mindre poetiska ordalag, sĂ€ga att filmen var en sĂ„dan produkt som sammanstĂ€lldes som ett legoslott. Enligt De Palma sjĂ€lv fanns ingen kreativ upphovsman att tala om – ”alla hyrdes in”. Manuset krediterades till tre personer, plus vem vet hur mĂ„nga spökskrivare i mörkertalet. Den ursprungliga regissören hade hoppat av projektet, orolig för att budgeten inte rĂ€ckte till. SkĂ„despelarna stod och vĂ€ntade pĂ„ att nĂ„gon skulle sĂ€ga action.

Det Ă€r liksom inte de bĂ€sta omstĂ€ndigheterna för en film om astronauter pĂ„ vĂ€g till Mars, och svaret pĂ„ gĂ„tan om vĂ„r plats i universum. NĂ€r Kubrick gjorde År 2001 och Spielberg NĂ€rkontakt av tredje graden sĂ„ var det kanske inte sĂ„ att det var en frĂ„ga om att bara slĂ€pa sig till jobbet och fĂ„ skiten gjord. Men lite sĂ„ kĂ€nns det hĂ€r. De Palmas godtycklighet Ă€r kĂ€nnbar i början, nĂ€r han slentrianmĂ€ssigt riggar en lĂ„ng entagning (sin vana trogen) pĂ„ en grillfest som verkar helt skamlöst snodd frĂ„n Ron Howards Apollo 13.

”Hey!” kanske De Palma sa, ”jag följer bara manuset! Det Ă€r inte mitt fel att filmen inte Ă€r bĂ€ttre Ă€n vad den Ă€r.”

Strategin verkar fortsÀtta i filmens andra poetiska inslag, som verkar gÄ ut pÄ att göra astronauterna sÄ livlösa och oengagerade som möjligt. Ledarfiguren Gary Sinise (kÀnd frÄn vad om inte Apollo 13) har en given död fru och vad vi förstÄr Àr hon den ende som haft nÄgon som helst romantisk eller sentimental instÀllning till det hÀr med att de faktiskt Àr ute och utforskar rymden. Men hennes vÀna, moderliga vÀrme strÄlar nu bara ut frÄn kalla skÀrmar nÀr Gary obligatoriskt sitter och tittar pÄ gamla hemmavideor, en sysselsÀttning man tydligen gör Àven i framtiden.

Eller tja, Mission to Mars utspelar sig Ă„r 2020 sĂ„ den Ă€r ju faktiskt pĂ„ vĂ€g att göra en Tillbaka till framtiden II och köra om sig sjĂ€lv. Inte för att nĂ„gon kommer att fira just den hĂ€r filmen, men
 ja, hursomhelst, hĂ€r sitter jag och tĂ€nker pĂ„ annat.

Det blir lĂ€tt sĂ„ nĂ€r man utsĂ€tts för den konstiga rymdmuzak som Ă€r Mission to Mars. Storyn gĂ„r i ett nötskal ut pĂ„ att en besĂ€ttning ska Ă„ka till den röda planeten för att se vad som hĂ€nt med de som Ă„kte till den röda planeten förra gĂ„ngen – de har skickat en sĂ„dan dĂ€r katastrofal inspelning dĂ€r en ensam överlevare blodigt sitter och stammar knappt urskiljbara ord (”They’re all dead!”) i den söndersprakande överföringen.

Och som om inte det var nog! MĂ€tningarna (ni vet, ”mĂ€tningarna”) visar pĂ„ ett ”utbrott” av ”energi” som ingen kan ha överlevt. Men ni vet
 ingenting Ă€r omöjligt! Lika bra att Ă„ka och se efter om de klarat sig.

Astronauterna Àr som sagt inte de romantiska typerna. PoÀngen hÀr verkar vara att göra rymdresan sÄ realistisk och autentisk som möjligt, och vetenskapsmÀnnen sÄ kyliga och vetenskapliga som möjligt. Vi fÄr mÄnga scener dÀr saker gÄr katastrofalt snett, men gÄng pÄ gÄng löser de situationen genom att behÄlla sitt lugn och bete sig som robotar.

Ja förutom Tim Robbins dĂ„, som spelar nĂ„gon slags Tjabba Tjena HallĂ„-Fred Flinta-typ. Och Jerry O’Connell som har uppdraget att klĂ€cka vitsar till höger och vĂ€nster. Och Connie Nielsen, vars danska blod hettas upp i diverse givna kĂ€nsloutbrott.

SĂ„ nĂ€r jag sĂ€ger att de ska vara trĂ„kiga med flit Ă€r jag faktiskt inte sĂ€ker
 De Palma verkar inte ha anstrĂ€ngt sig sĂ„ jĂ€ttenoga. PĂ„ samma sĂ€tt vet jag inte hur realistisk filmens teknik kĂ€nns, nĂ€r astronauterna har mĂ€tare monterade pĂ„ sina överarmar som pedagogiskt förklarar INSUFFICIENT FUEL och POINT OF NO RETURN.

Den visuella utformningen, inklusive specialeffekterna som lÄg bortom hans hÀnder, har ocksÄ en betafeeling, som att alla gÄr omkring i IKEA-rum, med eller utan fÀrggrann CGI som för det mesta ser vÀldigt Är 2000 ut. Vi har ingen större anledning att bli engagerade av nÄgot vi ser i bild, utan den blanka och kliniska scenografin verkar nÀstan arbeta för att försÀtta oss i sömn. Ju mer Gary Sinise rynkar pÄ sin beklÀmda panna desto lÀttare blir det.

Man vill ju göra annat Ă€n att hĂ€nvisa till Apollo 13, År 2001 och NĂ€rkontakt av tredje graden, men detta Ă€r andra gĂ„ngen jag gör det. Manuset Ă€r en sammansĂ€ttning av storypunkterna i dessa filmer, nĂ€ra nog att de ska kallas plagiat. Det gĂ€ller för alla filmens större ögonblick, inklusive den dĂ€r givna finalen dĂ„ vi kommer till Den Yttersta Platsen och fĂ„r Det Stora Budskapet.

NÀr det begav sig blev filmen sÄgad av praktiskt taget alla utom fransmÀnnen som av nÄgon anledning tyckte den var fantastisk (Cahiers du cinéma hade med den pÄ sin topp tio det Äret) och den fick De Palma att gÄ i auteurexil och aldrig göra en film i USA mer (nÀsta film, Femme Fatale, gjorde han sÄklart i Frankrike).

SjÀlv kÀnner jag att Mission to Mars, liksom Snake Eyes, Àr en sympatisk film för att vara sÄ pass misslyckad som den Àr. NÄgon av manusförfattarna har velat operera in lite Àkta, kÀnnbar tematik om förlust pÄ kosmisk skala och De Palma har Ätminstone försökt sÄ gott han kunnat att ge berÀttelsen nÄgon sorts integritet.

Det Àr trÄkigt hur alla de hÀr sakerna flyter omkring i filmen, bortkopplade utan gravitation, tillsammans med stora bitar storybrÄte snott frÄn andra filmer. Allt betyder lika lite eller mycket, som om man godtyckligt byggt upp filmen med ett par olika bitar utan nÄgon som helst tanke om vad resultatet ska bli eller varför.

Vi ser filmen och förstÄr vad den ska vara. Det Àr ocksÄ problemet. Vi behöver anvÀnda hjÀrnan för att hitta filmens hjÀrta. Ibland, i sÀrskilt ambitiösa filmer, kan det för all del vara nödvÀndigt. HÀr Àr det snarare som nÄgon slags oavsiktlig problemlösning. Det roligaste vi egentligen har med Mission to Mars Àr att lista ut varför den inte fungerar. SjÀlv gillar jag att jobba med att förstÄ filmer, men kanske inte pÄ det sÀttet.

FREDRIK FYHR


2000 USA 114 min. fĂ€rg/35mm/2.35:1. R: Brian De Palma. S: Gary Sinise, Tim Robbins, Don Cheadle, Connie Nielsen, Jerry O’Connell, Peter Outerbridge, Kavan Smith, Jill Teed, Elise Neal, Kim Delaney, Marilyn Norry, Freda Perry, Lynda Boyd, Patricia Harras, Robert Bailey Jr.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *