💿 Mission to Mars (2000)

Mission to Mars, liksom Snake Eyes (1998) innan den, är en film av Brian De Palma som inte riktigt lever upp till sig själv. Delarna bildar ingen självklar summa. Den handlar om stora, stora saker. Djupgående emotionella rymder. Djupa fysiska rymder också, för den delen. Men Mission to Mars blir inte vad den vill vara. Vi kan nästan se den… men den är utom räckhåll, liksom avgränsad av en glasvägg.

Man kan också, i mindre poetiska ordalag, säga att filmen var en sådan produkt som sammanställdes som ett legoslott. Enligt De Palma själv fanns ingen kreativ upphovsman att tala om – ”alla hyrdes in”. Manuset krediterades till tre personer, plus vem vet hur många spökskrivare i mörkertalet. Den ursprungliga regissören hade hoppat av projektet, orolig för att budgeten inte räckte till. Skådespelarna stod och väntade på att någon skulle säga action.

Det är liksom inte de bästa omständigheterna för en film om astronauter på väg till Mars, och svaret på gåtan om vår plats i universum. När Kubrick gjorde År 2001 och Spielberg Närkontakt av tredje graden så var det kanske inte så att det var en fråga om att bara släpa sig till jobbet och få skiten gjord. Men lite så känns det här. De Palmas godtycklighet är kännbar i början, när han slentrianmässigt riggar en lång entagning (sin vana trogen) på en grillfest som verkar helt skamlöst snodd från Ron Howards Apollo 13.

”Hey!” kanske De Palma sa, ”jag följer bara manuset! Det är inte mitt fel att filmen inte är bättre än vad den är.”

Strategin verkar fortsätta i filmens andra poetiska inslag, som verkar gå ut på att göra astronauterna så livlösa och oengagerade som möjligt. Ledarfiguren Gary Sinise (känd från vad om inte Apollo 13) har en given död fru och vad vi förstår är hon den ende som haft någon som helst romantisk eller sentimental inställning till det här med att de faktiskt är ute och utforskar rymden. Men hennes väna, moderliga värme strålar nu bara ut från kalla skärmar när Gary obligatoriskt sitter och tittar på gamla hemmavideor, en sysselsättning man tydligen gör även i framtiden.

Eller tja, Mission to Mars utspelar sig år 2020 så den är ju faktiskt på väg att göra en Tillbaka till framtiden II och köra om sig själv. Inte för att någon kommer att fira just den här filmen, men… ja, hursomhelst, här sitter jag och tänker på annat.

Det blir lätt så när man utsätts för den konstiga rymdmuzak som är Mission to Mars. Storyn går i ett nötskal ut på att en besättning ska åka till den röda planeten för att se vad som hänt med de som åkte till den röda planeten förra gången – de har skickat en sådan där katastrofal inspelning där en ensam överlevare blodigt sitter och stammar knappt urskiljbara ord (”They’re all dead!”) i den söndersprakande överföringen.

Och som om inte det var nog! Mätningarna (ni vet, ”mätningarna”) visar på ett ”utbrott” av ”energi” som ingen kan ha överlevt. Men ni vet… ingenting är omöjligt! Lika bra att åka och se efter om de klarat sig.

Astronauterna är som sagt inte de romantiska typerna. Poängen här verkar vara att göra rymdresan så realistisk och autentisk som möjligt, och vetenskapsmännen så kyliga och vetenskapliga som möjligt. Vi får många scener där saker går katastrofalt snett, men gång på gång löser de situationen genom att behålla sitt lugn och bete sig som robotar.

Ja förutom Tim Robbins då, som spelar någon slags Tjabba Tjena Hallå-Fred Flinta-typ. Och Jerry O’Connell som har uppdraget att kläcka vitsar till höger och vänster. Och Connie Nielsen, vars danska blod hettas upp i diverse givna känsloutbrott.

Så när jag säger att de ska vara tråkiga med flit är jag faktiskt inte säker… De Palma verkar inte ha ansträngt sig så jättenoga. På samma sätt vet jag inte hur realistisk filmens teknik känns, när astronauterna har mätare monterade på sina överarmar som pedagogiskt förklarar INSUFFICIENT FUEL och POINT OF NO RETURN.

Den visuella utformningen, inklusive specialeffekterna som låg bortom hans händer, har också en betafeeling, som att alla går omkring i IKEA-rum, med eller utan färggrann CGI som för det mesta ser väldigt år 2000 ut. Vi har ingen större anledning att bli engagerade av något vi ser i bild, utan den blanka och kliniska scenografin verkar nästan arbeta för att försätta oss i sömn. Ju mer Gary Sinise rynkar på sin beklämda panna desto lättare blir det.

Man vill ju göra annat än att hänvisa till Apollo 13, År 2001 och Närkontakt av tredje graden, men detta är andra gången jag gör det. Manuset är en sammansättning av storypunkterna i dessa filmer, nära nog att de ska kallas plagiat. Det gäller för alla filmens större ögonblick, inklusive den där givna finalen då vi kommer till Den Yttersta Platsen och får Det Stora Budskapet.

När det begav sig blev filmen sågad av praktiskt taget alla utom fransmännen som av någon anledning tyckte den var fantastisk (Cahiers du cinéma hade med den på sin topp tio det året) och den fick De Palma att gå i auteurexil och aldrig göra en film i USA mer (nästa film, Femme Fatale, gjorde han såklart i Frankrike).

Själv känner jag att Mission to Mars, liksom Snake Eyes, är en sympatisk film för att vara så pass misslyckad som den är. Någon av manusförfattarna har velat operera in lite äkta, kännbar tematik om förlust på kosmisk skala och De Palma har åtminstone försökt så gott han kunnat att ge berättelsen någon sorts integritet.

Det är tråkigt hur alla de här sakerna flyter omkring i filmen, bortkopplade utan gravitation, tillsammans med stora bitar storybråte snott från andra filmer. Allt betyder lika lite eller mycket, som om man godtyckligt byggt upp filmen med ett par olika bitar utan någon som helst tanke om vad resultatet ska bli eller varför.

Vi ser filmen och förstår vad den ska vara. Det är också problemet. Vi behöver använda hjärnan för att hitta filmens hjärta. Ibland, i särskilt ambitiösa filmer, kan det för all del vara nödvändigt. Här är det snarare som någon slags oavsiktlig problemlösning. Det roligaste vi egentligen har med Mission to Mars är att lista ut varför den inte fungerar. Själv gillar jag att jobba med att förstå filmer, men kanske inte på det sättet.

FREDRIK FYHR


2000 USA 114 min. färg/35mm/2.35:1. R: Brian De Palma. S: Gary Sinise, Tim Robbins, Don Cheadle, Connie Nielsen, Jerry O’Connell, Peter Outerbridge, Kavan Smith, Jill Teed, Elise Neal, Kim Delaney, Marilyn Norry, Freda Perry, Lynda Boyd, Patricia Harras, Robert Bailey Jr.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *