Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Blod och sand (1922)

Jag tror att Rudolph Valentino har rekordratio i min bok för den filmstjÀrna som Àr mest intressant att lÀsa om och minst intressant att se pÄ. Ytterst fÄ av de filmer han gjorde, som jag sett, har varit speciellt minnesvÀrda. Som en av filmhistoriens första riktiga superstjÀrnor Àr han dock fantastiskt fascinerande att lÀsa om.

Det gĂ€ller för den delen för Blod och sand ocksĂ„, en av 1922 Ă„rs stora blockbusters. Att folk gick och sĂ„g den hĂ€r filmen var ingen underdrift – den fick en cocktail uppkallad efter sig! I filmtidningen Photoplay konstaterade bildtexten att fansen kanske oroar sig för att Rudolph har en peruk pĂ„ sig i filmen. Men vi behöver inte oroa oss, försĂ€krar texten , för det Ă€r bara i början av filmen. Senare ser han ut som Julio. Alla som lĂ€ste det förstod att det ju var vad hans rollfigur hette i De fyra ryttarna Ă„ret innan.

Duh!

Kanske det hÀr leder till deprimerande tankar för mer moderna tittare, som kanske vemodigt konstaterar att om hundra Är kommer ingen fatta vem Joffrey eller Jon Snow Àr, men mig ger det Ätminstone en betryggande insikt att det alltid funnits filmnördar och att de alltid fÄtt hjulen att snurra.

Fansen som gick och sĂ„g Rudolph Valentino var, om man fĂ„r tro legenden, kvinnor som blev knĂ€svaga av hans transcendentala sex appeal. Det Ă€r inte för inte som Doña Sol (Nita Naldi) klĂ€mmer och klĂ€mmer om hans armar: ”They’re like iron!”

Som jag nĂ€mnt tidigare var stumfilmspubliken alltid uppmĂ€rksam pĂ„ vart skĂ„despelarna förde sina hĂ€nder, eftersom de pĂ„ stumfilmseran (sĂ€rskilt i mainstreamexempel som det hĂ€r) var lika mycket trafikpoliser som nĂ„gra slags ASMR-magiker. De kunde peka med hela handen, för att visa vart publiken skulle titta, men de kunde ocksĂ„ – alltsĂ„ – klĂ€mma tag om ett par hĂ„rda muskler sĂ„ att suset gick mellan bĂ€nkraderna. Återigen, enligt legenden.

Förutom att vara en av de första filmstjÀrnorna var Valentino ocksÄ tidig med att etablera vad vi idag kanske skulle kalla för trademarks. Publiken visste helt enkelt vad de skulle fÄ nÀr de gick och sÄg en Valentinofilm, och anledningarna hade att göra med bland annat Blod och sand som tillsammans med De fyra ryttarna och Scheiken (1921) var filmen som gjorde honom till en gigant.

Receptet stavas Rudy sjÀlv, antar jag. Blod och sand Àr en erbarmligt tradig och lÄngtrÄkig film som jag Àr övertygad om bara gjordes för att klÀ Rudy i en tajt matadordrÀkt. Storyn Àr gestaltad pÄ precis det typ av andefattiga och urholkade sÀtt som ger stumfilmer dÄligt rykte. Juan (Valentino) Àr en busig landsbygdskis i början. Han ger sig av för att bli matador och vips Àr han rik och berömd redan i nÀsta scen. Det Àr inte en film som berÀttas sÄ mycket som den presenteras, inte olikt hur en film pÄ 1890-talet hade gjorts.

Men jag antar att man sa samma sak dĂ„ som nu: ”Det Ă€r inte Shakespeare” och ”man gĂ„r inte och ser Rudy för storyns skull”.

NÀ, det Àr nog sant. Snarare Àn storyn skulle publiken vÀl dras in i den sjaskiga, sadomasochistiska eskapismen som uppstÄr nÀr Juan slits mellan horan och madonnan, bÄda gissningsvis lika ÄtrÄvÀrda för mÄlpubliken.

SĂ„. Juan gifter sig med helgonliknande Carmen (Lila Lee) och finner sig snart snĂ€rjd i hĂ€nderna pĂ„ Doña Sol, filmens vamp – uh oh! Vampen ska man ju akta sig för, som vi alla vet. Hon hĂ€rjade fritt pĂ„ den hĂ€r tiden och sĂ„g till att föra mĂ€n i fördĂ€rvet vart hon Ă€n dök upp. Vampens enda uppgift var att förföra stackars mĂ€n, sĂ„ att de tappade sin Ă€rbarhet. NĂ€r det var avklarat kunde hon bara luta tillbaka huvudet och skratta, lika lĂ€ttsamt som diaboliskt. I Blod och sand gĂ„r det sĂ„ lĂ„ngt som att hon skrattar och rycker pĂ„ axlarna till och med nĂ€r folk lĂ„ngsamt blöder till döds.

Den hÀr icke-intrigen hade kunnat vara avklarad utan större bekymmer men Blod och sand har mage att ta upp nio rullar och gÄr upp emot en timme och femtio minuter i modern tappning. Ay, caramba. Intrigen bestÄr bokstavligt talat inte av nÄgot mer Àn vad jag just förklarat. Lita pÄ att Doña Sol klÀmmer lÀnge och vÀl pÄ de dÀr armarna.

Det Ă€r visserligen sant att filmen slĂ€nger in en form av skurk – banditen El Nacional (Fred Becker) som dĂ„ och dĂ„ dyker upp för att jagas av en och annan polis eller ta sig en och annan sup med Juan. Hans nĂ€rvaro gör absolut ingenting för storyn, men fungerar för att kontrastera att den laglöse och matadoren Ă€r tvĂ„ sidor av samma mynt. Medan han dödar mĂ€nniskor för att överleva sĂ„ dödar Juan tjurar av samma anledning.

Jag antar att det hĂ€r fungerar som nĂ„gon form av pĂ„klistrad moralkaka sĂ„ att alla Ă€r pĂ„ det klara att ingenting av det vi ser pĂ„ nĂ„got sĂ€tt ska tolkas som nĂ„got vi ska pröva hemma i sĂ€nghalmen. Fy skĂ€ms pĂ„ dumma Juan, kort sagt, hĂ„lla pĂ„ och snuska sig med fresterskor hur som helst! Men
 vi ser henne gĂ€rna klĂ€mma pĂ„ hans armar en gĂ„ng till
 klĂ€m
 klĂ€m
 klĂ€m.

Trots allt mitt gnÀll Àr filmen en professionellt sammanstÀlld storfilm av sitt slag och man inte klaga pÄ saker som takt, stil, kontinuitet eller scenografi. Det var en stor Hollywoodproduktion anno 1922 och det Àr vad det ser ut som. Man kan sÀga att filmen Àr bra nog för att vi ska kunna uppskatta Rudys stolta bringa, om det nu Àr vad vi Àr ute efter.

FREDRIK FYHR

PS.

Filmens instĂ€llning till tjurfĂ€ktaning Ă€r ocksĂ„ dubbel – Ă„ ena sidan fördöms ”sporten” som barbarisk och oförlĂ„tlig, Ă„ andra sidan har filmen tre stycken autentiska tjurfĂ€ktningsscener som vi bara fĂ„r anta ska vara dĂ€r för att det hela Ă€r sĂ„ rafflande. Idag Ă€r det fĂ„ som skulle se nĂ„got positivt i den numera vitt och brett förbjudna riten, som dessutom kodas rasistiskt hĂ€r (det Ă€r spanjorens ”arv av barbari” som gör att han Ă€lskar tjurfĂ€ktning, förklaras det tidigt).

Den som klippte ihop det hÀr arkivmaterialet var dock Dorothy Arzner, varför den hÀr recensionen Àr en smygstart pÄ den kommande auteurathontexten om henne (som förmodligen kommer ske i etapper via recensioner). Arzner började sin karriÀr i Hollywood som klippare och det var Blod och sand som gjorde henne till ett namn i branschen. Mer skulle onekligen komma.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *