💿 Supergirl (1984)

Jag vet inte vad det säger om 80-talet att Supergirl blev en sådan stor bioflopp och, kanske mest relevant, att den kom att omgärdas av ett sådant dåligt rykte. Jag måste tyvärr erkänna, pojkvasker som jag en gång var, att ”Supergirl” på skolgården alltid var ett skällsord, ett slags skämt, alternativet som inte gick att ta på allvar. Stålmannen var Stålmannen och Spindelmannen var Spindelmannen och Batman var absolut Batman. Supergirl fanns inte på riktigt, hon var bara det man sa om man ville håna någon.

När jag ser filmen i vuxen ålder – för nej, jag bemödade mig aldrig med att se den förrän nu, även om jag förstås alltid kan skylla på det paltkoma som superhjältar nuförtiden är synonym med – är det med en hel del frustration. Som film betraktat är det en oerhört ojämn och irriterande film, mer än något annat som ett slöseri på resurser. Om någon bara velat göra denna film till något värdigt så hade filmen kunnat bli riktigt bra.

Men tydligen såg världen inte ut så år 1984, Arnolds år, Gremlins år, Polisskolans år, kanske höjdpunkten av den flåshurtiga collegehumorn där de förvuxna pojkarna i Ghostbusters sålde ut den ena biografen efter den andra. En hjälte var inte en kvinna – Sarah Connor var en hjälplös servitris och när Ripley skulle peppra utomjordingar två år senare så var det i en mans pose. En kvinna som såg ut som en kvinna och en kvinna som hade kvinnliga förtecken – en kvinna som var moderlig och snäll, om ni ursäktar min binärism, men samtidigt ansvarsfull och starkare än någon jordisk varelse; ja, en kvinnlig Christopher Reeve helt enkelt… denna person fanns inte på kartan.

Visserligen är inte Supergirl en superfilm, men långt sämre filmer än denna har blivit succéer, eller om inte annat gått jämt ut – allra mest relevanta i sammanhanget är förstås kalkonerna Superman III, Stålmannen IV, Man of Steel och Batman v Superman. Säga vad man vill om Supergirl, men den har mer att ge än alla dem.

Helen Slater är precis lika idealiskt vald som Christopher Reeve var – hon ser ut exakt som man skulle föreställa sig att en Supergirl ser ut. Att hon är något så långsökt som Stålmannens kusin, det får vi helt enkelt köpa – vad jag förstår är det troget till serietidningarna ändå. Om hon kommer från Krypton vet jag inte, för vad jag vet så sprängdes ju den planeten i luften. Någonstans ute i rymden bor hon i alla fall, för i början av filmen hänger hon med Peter O’Toole och Mia Farrow i någon sådan där silvrig stad som består av väldigt många stegar och plattformar. Hon hoppar hon in i ett slags rymdägg och flyger iväg mot jorden, för det finns någon pryl eller annan som hon behöver hitta för att rädda sin hemplanet.

Filmen är därefter uppdelad, på sätt och vis helt konsekvent, som en serie avsnitt i en lördagsmatiné från 50-talet. I ett avsnitt landar hon på jorden och kamouflerar sig som en collegeelev, varpå filmen blir en slags söt ungdomsfilm. I ett annat avsnitt blir en random snubbe drabbad av en kärleksdryck, varpå den första han ser naturligtvis är Supergirl. Det finns karaktärer vid sidan av – Supergirl finner en bästa kompis i Lois Lanes syster, vilket ju passar bra eftersom Supergirl måste passera som Clark Kents kusin.

Frågan är förstås om allt leder fram till något, eller om det som händer har någon som helst sammanhang till sig självt, och det är där som man blir mer uppgiven. Storymässigt är Supergirl bara nonsens, och det är tyvärr värsta sortens nonsens – den som hivas fram bara för att de inblandade inte bryr sig. Det är lättare att se på än den plågsamma Superman III, där man aktivt försökte göra Stålmannen till en parodi på sig själv, men det är i sig inte bättre.

Det lättaste sättet att förklara problemet på är att peka på filmens skurk, en häxa spelad av Faye Dunaway. Att hon slentrianmässigt spelar över är en sak – frågan är varför hon är en häxa överhuvudtaget? Vart kommer hennes övernaturliga krafter ifrån? Hon uppstår lite grann som skurken barn hittar på när de leker med leksaker – hon är bara där, liksom, och halvvägs in i filmen har hon tydligen tagit över hela Metropolis, men vi föräras ingen som helst kontext. Det närmaste vi kommer en journalistisk kontext är Marc McClure, som tappert repriserar sin Jimmy Olsen, bara för att bli inlåst i en sådan där hängande järnbur mot slutet.

Ännu värre än denna generiska godtycklighet är attityden den levereras med – vafan, säger filmen, här har du en supertjej i trikåer och lite skurkar och lite specialeffekter och så… var nöjd. Idag kan jag hålla med om att superhjältemytologier hårdras in absurdum och förmodligen tas på ohälsosamt stort allvar, men det betyder inte att en film kan komma undan med att inte ta sig själv på allvar alls.

Liksom Christopher Reeve fick utså att bli förlöjligad i två av fyra Stålmannenfilmer får här också Helen Slater utstå att bli förlöjligad i vad som kom att bli hennes enda chans. Tillsammans med en hel del mysiga specialeffekter, och en och annan definitiv höjdpunkt längs vägen, ger hon filmen så mycket jävlaranamma att den lyfter då och då, särskilt i andra halvan av filmen som är mycket roligare än den första, där icke-handlingen måste trampa vatten i någon dryg timme medan frågetecknen hopar sig. Mot slutet kan vi, av ren självbevarelsedrift, slappna av i spektaklet och till någon mån acceptera att vi tittar på något som inte verkar handla om något eller hänga ihop mer än från ena stunden till nästa.

Vi tvingas också kämpa mot den deppiga insikten att de klart och tydligt hade allt de behövde för att göra en bra film av det här, men att man till syvende och sist ansåg att filmen inte förtjänade att bli bättre. Alldeles säkert trodde man att folk skulle gå och se filmen ändå, men då hade man inte räknat med två saker. Dels att filmens superhjälteförakt inte skulle delas med publiken. Dels att dess kvinnoförakt skulle göra det. Kvar i mitten är Helen Slater som 1984 års martyr.

FREDRIK FYHR


1984 USA/STORBRITANNIEN 124 min. färg/35mm/2.35:1. R: Jeannot Szwarc. S: Helen Slater, Faye Dunaway, Peter O’Toole, Hart Bochner, Brenda Vaccaro, Peter Cook, Marc McClure, Maureen Teefy, David Healy, Mia Farrow, Simon Ward, Sandra Dickinson, Robyn Mandell, Jennifer Landor, Diana Ricardo.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *