💿 Supergirl (1984)

Jag vet inte vad det sĂ€ger om 80-talet att Supergirl blev en sĂ„dan stor bioflopp och, kanske mest relevant, att den kom att omgĂ€rdas av ett sĂ„dant dĂ„ligt rykte. Jag mĂ„ste tyvĂ€rr erkĂ€nna, pojkvasker som jag en gĂ„ng var, att ”Supergirl” pĂ„ skolgĂ„rden alltid var ett skĂ€llsord, ett slags skĂ€mt, alternativet som inte gick att ta pĂ„ allvar. StĂ„lmannen var StĂ„lmannen och Spindelmannen var Spindelmannen och Batman var absolut Batman. Supergirl fanns inte pĂ„ riktigt, hon var bara det man sa om man ville hĂ„na nĂ„gon.

NĂ€r jag ser filmen i vuxen Ă„lder – för nej, jag bemödade mig aldrig med att se den förrĂ€n nu, Ă€ven om jag förstĂ„s alltid kan skylla pĂ„ det paltkoma som superhjĂ€ltar nuförtiden Ă€r synonym med – Ă€r det med en hel del frustration. Som film betraktat Ă€r det en oerhört ojĂ€mn och irriterande film, mer Ă€n nĂ„got annat som ett slöseri pĂ„ resurser. Om nĂ„gon bara velat göra denna film till nĂ„got vĂ€rdigt sĂ„ hade filmen kunnat bli riktigt bra.

Men tydligen sĂ„g vĂ€rlden inte ut sĂ„ Ă„r 1984, Arnolds Ă„r, Gremlins Ă„r, Polisskolans Ă„r, kanske höjdpunkten av den flĂ„shurtiga collegehumorn dĂ€r de förvuxna pojkarna i Ghostbusters sĂ„lde ut den ena biografen efter den andra. En hjĂ€lte var inte en kvinna – Sarah Connor var en hjĂ€lplös servitris och nĂ€r Ripley skulle peppra utomjordingar tvĂ„ Ă„r senare sĂ„ var det i en mans pose. En kvinna som sĂ„g ut som en kvinna och en kvinna som hade kvinnliga förtecken – en kvinna som var moderlig och snĂ€ll, om ni ursĂ€ktar min binĂ€rism, men samtidigt ansvarsfull och starkare Ă€n nĂ„gon jordisk varelse; ja, en kvinnlig Christopher Reeve helt enkelt
 denna person fanns inte pĂ„ kartan.

Visserligen Ă€r inte Supergirl en superfilm, men lĂ„ngt sĂ€mre filmer Ă€n denna har blivit succĂ©er, eller om inte annat gĂ„tt jĂ€mt ut – allra mest relevanta i sammanhanget Ă€r förstĂ„s kalkonerna Superman III, StĂ„lmannen IV, Man of Steel och Batman v Superman. SĂ€ga vad man vill om Supergirl, men den har mer att ge Ă€n alla dem.

Helen Slater Ă€r precis lika idealiskt vald som Christopher Reeve var – hon ser ut exakt som man skulle förestĂ€lla sig att en Supergirl ser ut. Att hon Ă€r nĂ„got sĂ„ lĂ„ngsökt som StĂ„lmannens kusin, det fĂ„r vi helt enkelt köpa – vad jag förstĂ„r Ă€r det troget till serietidningarna Ă€ndĂ„. Om hon kommer frĂ„n Krypton vet jag inte, för vad jag vet sĂ„ sprĂ€ngdes ju den planeten i luften. NĂ„gonstans ute i rymden bor hon i alla fall, för i början av filmen hĂ€nger hon med Peter O’Toole och Mia Farrow i nĂ„gon sĂ„dan dĂ€r silvrig stad som bestĂ„r av vĂ€ldigt mĂ„nga stegar och plattformar. Hon hoppar hon in i ett slags rymdĂ€gg och flyger ivĂ€g mot jorden, för det finns nĂ„gon pryl eller annan som hon behöver hitta för att rĂ€dda sin hemplanet.

Filmen Ă€r dĂ€refter uppdelad, pĂ„ sĂ€tt och vis helt konsekvent, som en serie avsnitt i en lördagsmatinĂ© frĂ„n 50-talet. I ett avsnitt landar hon pĂ„ jorden och kamouflerar sig som en collegeelev, varpĂ„ filmen blir en slags söt ungdomsfilm. I ett annat avsnitt blir en random snubbe drabbad av en kĂ€rleksdryck, varpĂ„ den första han ser naturligtvis Ă€r Supergirl. Det finns karaktĂ€rer vid sidan av – Supergirl finner en bĂ€sta kompis i Lois Lanes syster, vilket ju passar bra eftersom Supergirl mĂ„ste passera som Clark Kents kusin.

FrĂ„gan Ă€r förstĂ„s om allt leder fram till nĂ„got, eller om det som hĂ€nder har nĂ„gon som helst sammanhang till sig sjĂ€lvt, och det Ă€r dĂ€r som man blir mer uppgiven. StorymĂ€ssigt Ă€r Supergirl bara nonsens, och det Ă€r tyvĂ€rr vĂ€rsta sortens nonsens – den som hivas fram bara för att de inblandade inte bryr sig. Det Ă€r lĂ€ttare att se pĂ„ Ă€n den plĂ„gsamma Superman III, dĂ€r man aktivt försökte göra StĂ„lmannen till en parodi pĂ„ sig sjĂ€lv, men det Ă€r i sig inte bĂ€ttre.

Det lĂ€ttaste sĂ€ttet att förklara problemet pĂ„ Ă€r att peka pĂ„ filmens skurk, en hĂ€xa spelad av Faye Dunaway. Att hon slentrianmĂ€ssigt spelar över Ă€r en sak – frĂ„gan Ă€r varför hon Ă€r en hĂ€xa överhuvudtaget? Vart kommer hennes övernaturliga krafter ifrĂ„n? Hon uppstĂ„r lite grann som skurken barn hittar pĂ„ nĂ€r de leker med leksaker – hon Ă€r bara dĂ€r, liksom, och halvvĂ€gs in i filmen har hon tydligen tagit över hela Metropolis, men vi förĂ€ras ingen som helst kontext. Det nĂ€rmaste vi kommer en journalistisk kontext Ă€r Marc McClure, som tappert repriserar sin Jimmy Olsen, bara för att bli inlĂ„st i en sĂ„dan dĂ€r hĂ€ngande jĂ€rnbur mot slutet.

Ännu vĂ€rre Ă€n denna generiska godtycklighet Ă€r attityden den levereras med – vafan, sĂ€ger filmen, hĂ€r har du en supertjej i trikĂ„er och lite skurkar och lite specialeffekter och sÄ  var nöjd. Idag kan jag hĂ„lla med om att superhjĂ€ltemytologier hĂ„rdras in absurdum och förmodligen tas pĂ„ ohĂ€lsosamt stort allvar, men det betyder inte att en film kan komma undan med att inte ta sig sjĂ€lv pĂ„ allvar alls.

Liksom Christopher Reeve fick utsÄ att bli förlöjligad i tvÄ av fyra StÄlmannenfilmer fÄr hÀr ocksÄ Helen Slater utstÄ att bli förlöjligad i vad som kom att bli hennes enda chans. Tillsammans med en hel del mysiga specialeffekter, och en och annan definitiv höjdpunkt lÀngs vÀgen, ger hon filmen sÄ mycket jÀvlaranamma att den lyfter dÄ och dÄ, sÀrskilt i andra halvan av filmen som Àr mycket roligare Àn den första, dÀr icke-handlingen mÄste trampa vatten i nÄgon dryg timme medan frÄgetecknen hopar sig. Mot slutet kan vi, av ren sjÀlvbevarelsedrift, slappna av i spektaklet och till nÄgon mÄn acceptera att vi tittar pÄ nÄgot som inte verkar handla om nÄgot eller hÀnga ihop mer Àn frÄn ena stunden till nÀsta.

Vi tvingas ocksÄ kÀmpa mot den deppiga insikten att de klart och tydligt hade allt de behövde för att göra en bra film av det hÀr, men att man till syvende och sist ansÄg att filmen inte förtjÀnade att bli bÀttre. Alldeles sÀkert trodde man att folk skulle gÄ och se filmen ÀndÄ, men dÄ hade man inte rÀknat med tvÄ saker. Dels att filmens superhjÀlteförakt inte skulle delas med publiken. Dels att dess kvinnoförakt skulle göra det. Kvar i mitten Àr Helen Slater som 1984 Ärs martyr.

FREDRIK FYHR


1984 USA/STORBRITANNIEN 124 min. fĂ€rg/35mm/2.35:1. R: Jeannot Szwarc. S: Helen Slater, Faye Dunaway, Peter O’Toole, Hart Bochner, Brenda Vaccaro, Peter Cook, Marc McClure, Maureen Teefy, David Healy, Mia Farrow, Simon Ward, Sandra Dickinson, Robyn Mandell, Jennifer Landor, Diana Ricardo.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *