📀 Cinema Paradiso (1988)

mÀsterverkfont

SÄ, naturligtvis grÀt jag i slutet pÄ Cinema Paradiso. Man Àr ju inte gjord av sten. Jag lÀt mig helt bli tagen. Jag satt dÀr praktiskt taget hand i hand med Salvatore och torkade tÄrarna. Jag kÀnde: Vilket slut! Vilken film!

Jag kÀnde det, mer Àn vad jag tÀnkte det.

Dagen efter gick jag och grubblade vid diskbÀnken. Vad betydde det dÀr slutet egentligen?

Jag insĂ„g att jag varit sĂ„ uppe i berĂ€ttelsen, sĂ„ redo att ge den alla mina invĂ€ndningar i en hĂ„rt knuten soppĂ„se, att det inte riktigt gick upp för mig att
 tja, alltsĂ„, vad
 betydde det?

Utan att förstöra överraskningen för den som inte sett filmen kan jag sÀga att saker hÀnder i sista akten som rör en till tÄrar. I den allra sista scenen har Salvatore, huvudpersonen, fÄtt en gÄva som vi fÄr se rör honom till tÄrar. Det Àr inte förrÀn nu han grÄter.

Detta föreslÄr att den hÀr gÄvan Àr viktigare Àn nÄgot annat som hÀnder i filmens sista akt. Medan filmen pÄgick tÀnkte jag inte sÄ mycket pÄ det. Han grÀt sÄ jag grÀt. Det hade varit rörande nog som det var fram till den punkten.

Bara nÄgonstans i bakhuvudet kunde jag registrera att jag ÀndÄ var lite förvirrad. SÀttet filmen Àr klippt pÄ rör till saker lite grann. NÀr Salvatore fick ta del av gÄvan hade jag fÄtt för mig att vi redan fÄtt se den.

Jag försökte fĂ„ ihop det i mitt huvud efterĂ„t. Varför denna gĂ„va, just i den sista scenen? Den var förvisso planterad tidigare i filmen, och det var logiskt att den dök upp igen i slutet. Kanske Salvatore grĂ„ter över den förlorade oskulden i hans barndomslandskap. Kanske han minns sitt barndoms jag, och hur denna gĂ„va ter sig sĂ„ liten nĂ€r den dĂ„ verkade sĂ„ stor? Kanske det bara Ă€r gubben Alfredos sista gĂ€rning, en kavalkad av kĂ€rlek, ett sista ringade budskap att det Ă€r vad film Ă€r
 kĂ€rlek!

Jo
 tĂ€nkte jag, envist analytiskt, men Ă€ndÄ  det verkade inte ha nĂ„gon
 jag vill sĂ€ga tematisk vidhĂ€ftning, men det lĂ„ter ju obegripligt. Vad Ă€n poĂ€ngen var sĂ„ var den gömd djupt inne i den hĂ€r filmen, tĂ€nkte jag förbryllat.

Sedan lÀrde jag mig den hopplösa sanningen.

Det finns flera versioner av Cinema Paradiso.

Mamma mia, vilken ironi. I en film som har sÄ mÄnga stunder av metapoesi, flera av vilka handlar om just filmklippning, sÄ har jag sjÀlv lÄtit mig lurats av en nerklippt version.

Jag borde naturligtvis ha vetat bĂ€ttre. Överhuvudtaget sĂ€ger cineasten i mig att det Ă€r skrattretande att jag inte sett Cinema Paradiso förrĂ€n nu. Till nĂ„gon mĂ„n Ă€r det en frĂ„ga om slump, till nĂ„gon mĂ„n har jag undrat om jag Ă€ndĂ„ inte sett den nĂ„gon gĂ„ng, till nĂ„gon mĂ„n har jag haft en felaktig förestĂ€llning om att den bara var nĂ„gon sorts europeisk vykortsfilm som var sĂ€rskilt vanlig pĂ„ 80- och 90-talet, nĂ€r fyrtiotalister drömde sig tillbaka till sitt heliga 50-tal.

Det hÀr Àr simpla ursÀkter, för filmen Àr naturligtvis transcendental, den typ av film som fÄr ens hjÀrta att svÀlla och ens hjÀrna att smÀlta.

Filmen jag sĂ„g var den internationella versionen pĂ„ lite över tvĂ„ timmar. Den fick för all del andras hjĂ€rtan att svĂ€lla ocksĂ„ – en omedelbar klassiker, som man sĂ€ger, som vann Oscar för bĂ€sta utlĂ€ndska film och specialpriset i Cannes. Detta trots att filmen huggits ner frĂ„n 155 minuter, som den gick nĂ€r den hade premiĂ€r i Italien. Som om inte det var nog klĂ€mde regissören Giuseppe Tornatore ur sig en 174 minuter lĂ„ng version Ă„r 2002, kort och gott lanserad som ”The New Version”.

Det Ă€r lustigt. Medan jag sĂ„g filmen betĂ€nkte jag hur jag sĂ„g pĂ„ en italienskt periodfilm; ”Vilken tur att den inte Ă€r tre timmar”.

Ja, nÀ, vad vet man.

NÀr jag vÀl insÄg att det fanns tvÄ lÀngre versioner av filmen drabbades jag ocksÄ av en typ av oro som jag antar att bara folk som Àr besatta av film drabbas av. Jag kÀnde att herregud, jag kan ju ha tolkat allting helt fel! Jag har suttit hÀr och avnjutit fel film!

Filmens beundrare slÄr gÀrna ett slag för den förlÀngda versionen. MÄnga menar att den internationella versionen slutar pÄ ett helt missvisande sÀtt. Som jag förstÄr det har en karaktÀrs öde helt klippts ut ur filmens tredje del, och en annan karaktÀr fÄr nya motivationer.

Jag har Ànnu inte sett nÄgra av de lÀngre versionerna, men jag Àr tÀmligen sÀker pÄ att jag nu förstÄr varför jag inte helt greppade filmens allra sista scen. Kontexten Àr helt enkelt bortklippt.

NÄgonstans anade jag det. Jag tror att vi mÀrker det, om sÄ bara pÄ en intuitiv nivÄ, nÀr en film Àr nerklippt. Filmens röda trÄd kÀnns pÄ nÄgot sÀtt bucklig, som om vi förs fram i filmen pÄ samma sÀtt som nÀr vi sitter i radiobilar pÄ tivoli och skakar oss fram. Vi kan ana nÀrvaron av en frÀmmande hand mellan scenerna. NÄgon yttre kraft hÄller pÄ och spökar. Det Àr en kÀnsla som Àr svÄr att sÀtta fingret pÄ, men man kÀnner igen den nÀr den kommer.

SÄ nu har jag ett val. Jag kan acceptera att jag sett en nerbantad version av filmen och försöka fÄ tag pÄ den tre timmar lÄnga versionen, som för tillfÀllet Àr utgÄngen och inte kan streamas. Jag kan se 154-minutersversionen som verkar finnas tillgÀnglig, Ätminstone om man fÄr tro nÄgra av streamingsidorna. Det var hÀndelsevis ocksÄ versionen som ursprungligen floppade i Italien.

Förr hade jag stoiskt stÄlsatt mig. Jag hade stÀllt in min recension, som man stÀller in en picknick pÄ grund av dÄligt vÀder. Men jag har bestÀmt mig för att inte vara sÄ hÄrd mot mig sjÀlv. IstÀllet ska jag ta vara pÄ detta gyllene tillfÀlle, dÄ jag bara sett den hÀr versionen av filmen. Förr eller senare kommer jag ha sett de andra, och dÄ kommer min syn pÄ filmen vara förÀndrad. Men nu, just nu, kan jag glÀdja mig Ät att jag inte upplevt nÄgon annan version Àn den som de allra flesta sÄg nÀr filmen fÄngade alla sina rosor för över 30 Är sedan.

Jag tycker trots allt att det Àr ett mÀsterverk.

PÄ papperet Àr berÀttelsen visserligen inte lÄngt ifrÄn vykortsromantiken jag var rÀdd för. Större delen av filmen utspelar sig i en pittoresk italiensk by nÄgon gÄng efter andra vÀrldskriget. Huvudpersonen Àr en söt liten pojke som springer runt och gör rackartyg. Hans förtvivlade mamma, som vÀntar pÄ att pappan ska komma hem frÄn kriget, hunsar honom gata upp och gata ner. Allt han vill Àr att springa pÄ bio.

Den pittoreska idealismen fortsĂ€tter. Han blir bĂ€sta kompis med Alfredo, maskinisten som lever sitt liv uppe i projektorbĂ„set. Utan en far blir han substitutet. Alfredo pratar bokstavligt talat i filmrepliker. PĂ„ Cinema Paradiso, byns lilla biograf, rullar han allt ifrĂ„n TotĂł-komedier till Jorden skĂ€lver (1948), John Wayne och Joan Crawford; innan varje förestĂ€llning fĂ„r prĂ€sten en privat visning dĂ€r han skakar en bjĂ€llra varje gĂ„ng nĂ„gon kysser nĂ„gon, eller ens pussas. Det fĂ„r klippas bort! Men nog finns lite förtjusning i prĂ€stens skrĂ€ckslagna blick


I brist pĂ„ bĂ€ttre alternativ börjar lille Salvatore hĂ€nga med Alfredo och till sist tar han över biografen. Alfredo, som kallar honom Toto, tycker att killen har en större framtid framför sig Ă€n att bara sitta och rulla film hela dagen. ÄndĂ„ Ă€r han kvar tio Ă„r senare, som en mjĂ€ltsjuk yngling. Naturligtvis kĂ€r i den vĂ€na varelsen som Ă€r dömd att se pĂ„ honom med den dĂ€r blicken som bara unga kvinnor pĂ„ film har – lika delar förbryllad och smickrad.

Jo, det finns gott om soldrÀnkt foto, fantastisk musik och romantiska scener med folk som trÄnar i regn.

BerÀttelsen om den Àldre Salvatore mynnar ocksÄ ut i den bekanta slice of life-filmen, dÀr vi helt enkelt fÄr ta del av berÀttelsen om just en viss mÀnniskas liv, och se det stora i det lilla.

Det hade rÀckt gott och vÀl för en utmÀrkt film, men Cinema Paradiso har mer djup och sjÀl Àn en vanlig feel-good.

Det mesta har att göra med kĂ€rleken till filmen som idĂ©. Cinema Paradiso Ă€r en hjĂ€rtekrossande perfekt skildring av det som en gĂ„ng i tiden kallades för filmkultur. Tornatore snĂ„lar inte pĂ„ scener inifrĂ„n biografen, pĂ„ filmerna som rullas, pĂ„ publiken som storögt tittar upp. Alla gĂ„r pĂ„ bio i den hĂ€r lilla byn, för de lever i en tid dĂ„ film inte tas för givet. Alla kan inte lĂ€sa texten som stĂ„r i den politiska textremsan i början pĂ„ Jorden skĂ€lver till exempel, men de kommer Ă€ndĂ„. NĂ€r Spencer Tracys doktor Jekyll förvandlas till Hyde hukar alla sig av skrĂ€ck. NĂ€r det visas en snyftare grĂ„ter alla i publiken – en gubbe har sett filmen sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger att han pratar med i alla repliker, samtidigt som han torkar tĂ„rarna. Andra sitter stoiskt och tittar medan de drar nĂ€sdukar under ögonen, helt enkelt för att det förvĂ€ntas av dem.

Vi lĂ€r kĂ€nna den lilla byns invĂ„nare. Vi har ingen narrativ anledning att göra det. Ingen Ă€r direkt betydelsefull. Alla Ă€r lika viktiga. Vi ser hur mĂ€nniskor samlas för gemenskap inför nĂ„got kollektivt, nĂ„got som tar dem bortom sin vardag ut i den mĂ€rkliga rymd som Ă€r spelfilmsfiktionen. Deras kĂ€nslor smittar av sig pĂ„ oss, och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt sprider filmen vidare det Scorsese kallade för ”the movie bug”, den dĂ€r kĂ€nslan man fĂ„r nĂ€r man drabbas av film, och bara vill ha mer och mer.

Film, i sig, Àr kort sagt temat i Cinema Paradiso, och vi ska inte avfÀrda ordet som ett sÄdant begrepp vi bara slÀnger oss med. Man brukar sÀga att en berÀttelse egentligen bara handlar om en enda sak; en film kan verka myllrande, kanske rentav ha tjugo karaktÀrer och fem intriger, men Àven dÄ kommer allt samsas kring ett enda tema.

Jo, filmen handlar om Salvatores barndom – vi börjar med en prolog i nutiden, dĂ€r han i vuxen Ă„lder minns sin barn- och ungdom – men den barndomen skildras genom film. Romantiken i filmens eskapism gĂ„r hand i hand med nostalgin vi kĂ€nner för vĂ„r förlorade barndom.

OcksĂ„ nĂ€r Salvatore minns sin ungdom, episoden med den unga kvinnan, sker det i scener som Ă€r romantiserade och svulstiga just för att vi det Ă€r genom en film vi ser Salvatores minnen. Tornatore Ă€r pĂ„ grĂ€nsen till att ramla över till direkta metalekar – som i stunden nĂ€r den unge Salvatore önskar att han var huvudpersonen i en film, sĂ„ att hans elĂ€ndiga arbetstimme bara kunde klippas bort, varpÄ  ja, ni förstĂ„r. Magin Ă€r pĂ„ riktigt nĂ€r vi Ă€r i vĂ„ra minneskammare.

Men trots all romantik vet ocksĂ„ Tornatore precis nĂ€r det Ă€r dags att bryta förtrollningen och avslöja vad vi alla redan vet: Att film inte Ă€r pĂ„ riktigt, och att verkligheten krĂ€ver en annan hĂ„llning Ă€n den med vilken man flyr in i bioskuggan. HĂ€r blir filmen sĂ€rskilt stark och, faktiskt, sĂ€rskilt svĂ„r. Det Ă€r nĂ€mligen inte det enklaste att bli klok pĂ„ vad som Ă€r mest vĂ€rt i livet – konstens kĂ€rlek, skönhet och sanning, eller livets stĂ€ndiga besvikelser, kompromisser och krav pĂ„ acceptans.

De kĂ€nslor vi fĂ„r av en film upplever vi som vĂ€rdefulla. NĂ„got i oss vill klĂ€nga sig fast vid dem. NĂ€r Salvatores mamma slĂ„r honom i huvudet med handflatan och skĂ€ller pĂ„ honom för att han inte tar ansvar utan bara tittar pĂ„ film (”Bara film! Bara film! Bara film!”) vet jag att nio av tio filmĂ€lskare sitter och lider med honom. Hur mĂ„nga gĂ„nger har man sjĂ€lv inte fĂ„tt stĂ„ inför vardagens tribunal. JasĂ„, du har sett tio tusen filmer du? Vad med har du gjort i ditt liv? Är du förresten helt frisk?

Vi som vet hur det kÀnns att möta sÄdana frÄgor lider sÀrskilt mycket med den Àldre Salvatore, som av en hÀndelse mÄste ÄtervÀnda till sin hemby i medelÄldern efter trettio Är. Alfredo hade rÀtt, nÀr han sa till honom att fly och aldrig se tillbaka, att ett annat liv vÀntade pÄ honom ute i stora vÀrlden. Salvatore följde sina drömmar. Han hade rÀtt. Alfredo hade rÀtt. Filmens magiska vÀrld hade rÀtt. NÀr Salvatore kommer tillbaka till sin by, till sin mamma som en gÄng försökte slÄ vett i honom, ser han att tiden nött denna by till ruinens grÀns. Ett skelett finns kvar av den idyll han en gÄng sÄg.

Men naturligtvis vet vi allihop att mamman nĂ„gonstans ocksĂ„ hade rĂ€tt. Vi kan inte hĂ„lla fast i den magi vi upplever som barn. Om vi försöker förĂ€ndras den och blir nĂ„got annat. Det ingĂ„r i den mĂ€nskliga upplevelsen att vĂ€xa upp, att vara ung, att bli kĂ€r, att göra misstag och fĂ„r hjĂ€rtat krossat, att ge sig av
 och sedan Ă€r magin över. NĂ„got annat tar vid. Det Ă€r ingenting fel med det. Det Ă€r livsavgörande. Men, som Alfredo uttrycker det, ”linjen Ă€r bruten”
 och vĂ„ra sjĂ€lar kommer aldrig sluta jaga det dĂ€r som gĂ„tt förlorat i det förflutna. Allt det dĂ€r hör till.

Jag har som sagt inte sett de lÀngre versionerna av filmen, men om jag misstÀnker att den internationella versionen har en poÀng sÄ har det med det hÀr att göra. Jag inser att Tornatores ursprungliga vision innefattar en sÀrskild intrigtrÄd, en sÀrskild hÀndelse, och att detta ger ett tydligt facit till nÄgot som förblir ett mysterium i den första versionen. Men medan jag sÄg den upplevde jag att ocksÄ det outsagda hade en poÀng. Precis pÄ samma sÀtt som ens barndom aldrig kommer tillbaka sÄ finns det ju ocksÄ stor smÀrta och poesi i sanningen att vissa saker i ens liv helt enkelt förblir ouppklarade. Det Àr ocksÄ nÄgot alla mÄste lÀra sig leva med.

Ingenting Ă€ndrar hursomhelst att Cinema Paradiso Ă€r en magisk film. Dess stora magi ligger i hur den lyckas berĂ€tta de hĂ€r sanningarna genom just filmen. Det Ă€r helt enkelt en sĂ€rskilt magnifik sak nĂ€r en film lyckas göra film genom film. Vare sig det rör sig om filmklippning, analog biovisning, egengjorda filmer, alla dessa underbara biografer som en gĂ„ng i tiden funnits, eller bara ens flodvĂ„g av minnen frĂ„n filmens vĂ€rld
 Cinema Paradiso anvĂ€nder sig av alla dessa saker för att ge oss en skimrande berĂ€ttelse om just grĂ€nstrakterna mellan filmen och verkligheten. I filmen ser vi vad vi önskar, begĂ€r och vet Ă€r sant. I verkligheten försöker vi bara leva vĂ„ra liv sĂ„ gott vi kan.

Och nu talar vi alltsĂ„ bara om den ”dĂ„liga” versionen av filmen!

FREDRIK FYHR


<- Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade Àngslas och lÀrde mig Àlska bomben (1964).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *