💿 The Alpha Incident (1978)

Ibland får man vara glad över det man får.

De flesta håller nog med om att långtråkiga filmer är det värsta som finns men den här filmen är åtminstone komiskt långtråkig.

The Alpha Incident är en sådan där exceptionellt skruttig gammal b-film som man hittar i en 50-i-1-box med bortglömda eller aldrig ihågkomna public domain-titlar, alla med helt sönderslitna transfers som om de utmanar dig: Se klart det här om du orkar!

Storyn handlar om ett högst mystiskt virus från Mars. Det är oklart vad som händer om någon faktiskt infekteras av viruset, men i början av filmen försäkrar ett par vetenskapsmän oss om att ”we’ve never seen anything like this!”

Under filmens första 30 minuter får vi se dessa två herrar oresonligt mycket, med tanke på att de inte tillför någonting till resten av filmen. I en scen väntar en av dem på att en gallervägg långsamt ska åka upp så att han kan få passera och åka hem för dagen.  Det är nästan så att man tror att man ser en film av Chantal Akerman, men det tar ju trots allt bara tjugo långa sekunder för grinden att åka upp. Vill man ha en långfilm får man dra ut på scenerna här och där, antar jag.

Man kan tycka att ett virus från Mars är en stor sak, men när det transporteras från det ena labbet till det andra sker det via ett godståg där bara en person vaktar transporten. Denna övervintrade tjomme heter tydligen bara Dr Sorensen (kanske ”doctor” är hans förnamn, jag vet inte) och han är inte bättre på sitt jobb än att han genast går och lägger sig. Allt så att den nyfikne bonnlurken Hank kan gå och inspektera den mystiska lasten.

Vad han upptäcker vet vi inte riktigt, för bilden är så mörk att vi får använda fantasin. Sekvensen är också uselt klippt – först får vi se Sorensen ligga och sova och sedan klipper vi till Hank som närmar sig kameran med sina nyfikna labbar. Det ser ut som att han ska göra något läskigt med stackars Doctor!

Ack nej, han är ju och tallar på det marsianska viruset… och som sagt är det svårt att veta vad som händer. Han skär sig på en bit glas, och ångrar sig bittert; ”ey just wanted to see wut it wuuus!”

Jag ska nu inte sticka under stol med att jag tycker om George ”Buck” Flower, som spelar Hank. Hans IMDb-sida är full av klassiker som Tillbaka till framtiden, Maniac Cop, Pumpkinhead och större delen av John Carpenters 80-tal. Några av hans roller: Drifter, Cook, Pop, Janitor, Old Man, Pop (igen), Drifter (igen), Bum, Security Guard, Drunk Gambler, Porno Crew Member #3… han var verkligen rätt man för dessa roller. Han ser ut att ha fötts med ett buskigt skägg, hängselbyxor och ett släpande underbett. Vem kan förresten klaga på en man som heter Flower i efternamn men hellre kallas ”Buck”?

Bucks roll i The Alpha Incident är tyvärr inte så stor, men hans rollfigur får åtminstone ett namn. Den spännande intrigen får sin knorr när det uppdagas att Hank skurit sig på det marsianska viruset – detta sker när tåget stannar på en sådan där liten tågstation som bara består av en stuga ute i ingenstans. Där finns tre andra personer, bland annat en riktigt sömnig Ralph Meeker – den enda i rollistan som varit med i en film av Stanley Kubrick (Ärans väg, mer specifikt, inte en film man misstar denna för).

Den rafflande intrigen når här sin kulmen. Människorna på stationshuset har blivit infekterade…! Åh nej!

Vad det betyder?

Tja, de verkar rätt förvirrade själva. Ett tag går de omkring och vaknar som om regissören ropat ”cut” men de glömt sluta filma. Till slut verkar ändå Dr Sorensen komma fram till att viruset är dödligt först när de somnar. Så de måste hålla sig vakna!

De har det lättare än vi som tittar på filmen, kan jag meddela. Maken till trögare jäkla knarrsoppa var det längesedan jag såg. Vad vi har att roa oss med i en timme är fyra personer som sitter och glor, dricker kaffe och spelar kort. Man skulle ju kunna tro att den helt oironiska repliken ”det är nog dags att vi tar lite amfetamin” skulle leda till någonting roligt, men inte blir det festligare för det.

Tillåt mig att citera en dialog ur filmen, så att ni ska förstå vad jag menar:

”What do you do for fun?”
“Go fishin’”
“Besides that!”
“Um… not much I guess… I relax… I got my job here. I can’t complain too much.”
“Jesus… Charlie! You’re not dead yet! There must be something you do for excitement!”
“Not really, I… oh, I play cards once in a while.”
(Stilpaus)
“Geez it’s getting chilly in here. It’s the spring…!”

Den enda karaktär som inte är helt stendöd heter Jack (John F. Goff). Tyvärr har han dragit Dennis Franz-kortet och måste gå runt och vara oavbrutet jobbig, vulgär och/eller kåt. Vår enda kvinna (Carol Irene Newell) är inte intresserad av hans närmanden, men någonstans halvvägs in i eländet beslutar hon sig för att det ändå är en bra idé att klä av sig för kameran, supa sig full och släppa till.

Här glider ett par saxofoner in i soundtracket, vilket är trevligt eftersom filmen i övrigt inte har någon musik, annat än vid särskilt utvalda stunder då det ska vara extra spännande; lite arkaiskt blipp-blopp kränger då patetiskt fram på ljudspåret, som om någon ramlat över tangenterna på en urgammal synt. Det låter ungefär som om R2-D2 skulle gå på toaletten.

Då och då klipper vi till en gubbe som sitter och pratar i en röd telefon vid en sådan där världskarta, vilket föreslår att han är någon slags puppet master i Pentagon. Vid det här laget kan de flesta förstå hur allt ska sluta men filmen måste ändå tröga sig fram innan vi äntligen kan stoltsera med att vi faktiskt överlevt denna snoozefest at the drive in.

FREDRIK FYHR


PS.

Något slags note to self. Filmens desperata klippning i tågvagnen fortsätter när tåget stannar intill den lilla stationen och karaktärerna tittar ut genom fönstret. Det är helt uppenbart att vi tittar på två helt olika inspelningar vilket gör att filmen officiellt är tillbaka på Det stora tågrånet och 1903 års filmberättande. Det är verkligen vad vi kan kalla budget.


1978 USA 95 min. färg/35mm/1.33:1. R: Bill Rebane. S: Ralph Meeker, Stafford Morgan, John F. Goff, Carol Irene Newell, George ’Buck’ Flower, Paul Bentzen, John Alderman, Ray Szmanda, Lawrence Ripp, Harry Youstos.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *