💿 Det hĂ€nde en natt (1934)

De flesta Hollywoodklassiker har nÄgot sjÀlvklart över sig. Vi vet att vi ser pÄ Psycho nÀr vi ser pÄ den, vi förstÄr att Citizen Kane och Casablanca Àr lika mycket institutioner som blotta filmer. NÀr vi ser Frank Capras Livet Àr underbart vet vi att James Stewart förr eller senare kommer grÄta av glÀdje i sin familjs armar.

Men det finns nĂ„gonting fullstĂ€ndigt oĂ„tkomligt i Det hĂ€nde en natt, filmen som satte Capra pĂ„ kartan. Vi kanske vet att det var den första film som vann alla fem stora Oscarstatyetter – bĂ€sta film, regi, manus och manlig och kvinnlig huvudroll. Men Oscarsgalan hade ju inte funnits ens tio Ă„r vid tillfĂ€llet. Förr eller senare skulle ju nĂ„gon film lyckas med denna bragd.

Men filmens stora inflytande dÄ? Jo, nÀr vi ser den inser vi att vi ser manualen för alla framtida romantiska komedier, och vi kan dÀrför dra slutsatsen att, ja, den Àr mycket inflytelserik.

Filmens pitch: En rikemansdotter (Claudette Colbert) flyr sin far och ett arrangerat Àktenskap; pÄ vÀg till New York upptÀcks hon av en scoophungrig journalist (Clark Gable) varpÄ större delen av filmen Àr en roadmovie via buss; ska han skriva en sjaskig story om henne och rÀdda sin karriÀr? NÀr ska det omaka paret falla för varandra, och vad ska han dÄ göra med sitt scoop?

Det var sĂ„klart inte första gĂ„ngen som vi sĂ„g dessa konventioner i en film, men Det hĂ€nde en natt har den dĂ€r Ă€ran att vara en sĂ„dan dĂ€r slussfilm, en punkt dĂ„ ”alla bitar faller pĂ„ plats” för vĂ€ldigt mĂ„nga framtida. Jo, se dĂ€r, till och med Snurre SprĂ€tt kom frĂ„n Clark Gable, nĂ€r han Ă€ter moroten vid landsvĂ€gen. Strax innan Claudette Colbert strĂ€cker fram benet för att fĂ„ lift. Scen efter scen kĂ€nner vi igen retroaktivt.

Men vad ska vi göra med den informationen? Om Det hÀnde en natt gjorts idag hade vi kanske tyckt den varit hemskt generisk.

Det har faktiskt krĂ€vts en del jobb, Ă„tminstone för mig, att fĂ„ en ordentlig kĂ€nsla för den hĂ€r filmen. Jag tror problemet Ă€r att man förvĂ€ntar sig att filmen ska vara en enkel, okomplicerad romantisk komedi. Nostalgiskt lĂ€ttsam, gladlynt. Att den gjordes nĂ€r filmer pĂ„ nĂ„got sĂ€tt var mer oskyldiga och att vi mĂ„ste se bortom dess naivitet för att förstĂ„ den – inte för inte jĂ€mförs ju Capra ofta med Steven Spielberg, som ocksĂ„ ofta missförstĂ„s som en omogen och naiv regissör.

Men precis som i Spielbergs filmer sĂ„ finns det ett vĂ„ldsamt allvar mellan lagren i Det hĂ€nde en natt, en slags rĂ„ energi, nĂ„got som har att göra med mĂ€nniskans ande, det i oss som vill slĂ„ sig fri frĂ„n vĂ„ra bojor. ”SmĂ€rtsamt”, som Ian Malcolm sa, ”kanske till och med farligt” – men there it is, livet hittar en utvĂ€g.

BetÀnk första gÄngen vi ser Clark Gable i filmen, med whiskyflaska i hand, omringad av kollegor som hÄnar honom. Han spelar en journalist som har sina bÀsta dagar bakom sig. FÄr han inte ett scoop snart sÄ dör han. Det sista man kan förestÀlla sig Àr att han skulle ha tid att bli kÀr i nÄgon.

BetĂ€nk första scenen som Claudette Colbert Ă€r med i – hon örfilas av sin pappa. SkrĂ€md, chockad, utan nĂ„gon som helst eftertanke springer hon dĂ€rifrĂ„n; de Ă€r pĂ„ en stor lyxig yacht och hon tar ett svanhopp rakt ner i vattnet. Man kan inte tĂ€nka sig en tydligare, mer konkret och desperat bild av en mĂ€nniska som flyr för att hon inte har nĂ„got annat val, och för att nĂ„got i henne driver henne bort frĂ„n den fĂ„ngenskap hon Ă€r i.

De har sina rollfigurer och berĂ€ttelsen har sina omstĂ€ndigheter, men de hĂ€r scenerna illustrerar tydligt hur de Ă€r relativt ovidkommande. KĂ€nslan föregĂ„r omstĂ€ndigheterna. Vi kĂ€nner de hĂ€r figurernas desperation lĂ„ngt innan vi förstĂ„r vilka de Ă€r eller vad de hĂ„ller pĂ„ med. Att han Ă€r just en journalist som behöver ett scoop, och att hon Ă€r just en rikemansdotter som ska giftas bort, Ă€r inte det viktiga. Capra förstod att det inte Ă€r berĂ€ttelsens innehĂ„ll vi bryr oss om i en film – det Ă€r kĂ€nslorna som förmedlas genom det innehĂ„llet.

Det sÀgs ofta att filmen var Àlskad vid ankomsten, men det var inte förrÀn den gick en andra biorunda som den vÀxte i popularitet, och ingen kan riktigt sÀga varför. Enligt legenden ska Clark Gable ha blivit en sexikon för mÀn, och efterfrÄgan pÄ vita linnen sköt i höjden samtidigt som filmen gjorde sÄ att folk började Äka greyhoudbuss.

Även om det nu skulle vara sant sĂ„ Ă€r inte heller det nĂ„gon slags bedĂ„rande liten nostalgisk skröna. Gables rollfigur i Det hĂ€nde en natt Ă€r ju inte lĂ„ngt ifrĂ„n ett tvĂ€ttĂ€kta Ă€rkesvin, och vi godtar honom bara för att vi intuitivt förstĂ„r att han kĂ€rat ner sig i Colberts rollfigur, och att det Ă€r denna frustration han uttrycker nĂ€r han roar sig pĂ„ hennes bekostnad och beter sig lika finkĂ€nsligt som en slavdrivare. Colbert Ă€r i sin tur en halmdocka, en bortskĂ€md överklassjĂ€nta som inte har en aning om hur en vanlig mĂ€nniska faktiskt lever sitt liv.

De Ă€r inte direkt sympatiska nĂ„gon av dem faktiskt, och det Ă€r en av de sakerna man först överraskas av om man försöker se filmen genom alla de romantiska komedier och roadmovies som gjorts sedan dess. Den gullifiering som genren sedan lĂ€nge varit synonym med finns inte hĂ€r. Det finns rentav en scen i filmen dĂ€r Gable hotar att döda en annan mans fru och barn – han menar inte allvar, visserligen, men det fattar ju inte den andra stackaren. Vi förvĂ€ntas tycka det Ă€r roligt.

Vilket det vĂ€l Ă€r ocksĂ„, men pĂ„ ett helt annat, mer grovhugget sĂ€tt Ă€n det vi Ă€r vana vid. Kanske det Ă€r depressionserans brist pĂ„ finkĂ€nslighet vi ser. Kanske det Ă€r Capras egen – vi tĂ€nker oss ofta Frank Capra som skildraren av det uramerikanska, utan att tĂ€nka pĂ„ att han kom frĂ„n en fattig italiensk familj, vĂ€xte upp pĂ„ the mean streets, brĂ„kade sig fram till en karriĂ€r och betraktades i hela sitt liv som en invandrare, en barsk och oförfinad ”wop”.

Colbert sjÀlv hade tydligen ingen som helst respekt för honom; hon var övertygad om att hon var med i den sÀmsta film hon nÄgonsin gjort och nÀr hon vann sin Oscar fick hon slitas av ett tÄg och rushas in till ceremonin i klÀderna hon hade pÄ sig.

Den sista magiska pusselbiten Àr, ovÀntat nog, elegans och skönhet. Trots dessa rÄa kanter och osympatiska tendenser sÄ Àr Det hÀnde en natt en fantastisk graciös och vacker film. Den gjordes i en ömtÄlig, unik tidpunkt i filmhistorien dÄ ljudfilmen precis kom in i fokus.

En film frĂ„n 1933 Ă€r ju inte samma sak som en film frĂ„n 1934. I en film frĂ„n 1933 finns de ekande tystnaderna kvar, kĂ€nslan av tung teknik som ingen riktigt vet vad de ska göra av. I en film frĂ„n 1934 samspelar dialogen med bakgrundsljuden – Det hĂ€nde en natt Ă€r ett sĂ€rskilt vackert exempel; man kan dĂ„ och dĂ„ se filmen med stĂ€ngda ögon och bara lyssna pĂ„ ljudet av sorl, maskinernas motorer, de arkaiska signalerna frĂ„n busshorn och dragspel.

NÄgot porlar i de hÀr ljuden, porlar och strömmar följsamt, lika följsamt som filmen som har en i det nÀrmaste helt perfekt kÀnsla för takt och timing; det finns en modernitet i framÄtrörelsen, hur en scen inte pÄgÄr för lÀnge innan nÀsta tar vid, och hur de olika hÀndelserna samspelar med varandra. Vissa skÀmt Àr stÄende, och gÄr som röda trÄdar genom hela filmen, medan Capra metodiskt lÄter andra ta upp en hel scen, men bara om det finns tid och faller sig naturligt.

KĂ€nslan Ă€r inte olik ett bra avsnitt av ”Seinfeld”. Det Ă€r inte bara gnabbande dialogen, de mĂ€rkliga sidofigurerna och de sociala omstĂ€ndigheterna utan hur de komiska situationerna tillĂ„ts ta plats. Gable pratar om konsten att doppa muffins i kaffe, en scen som passar lika bra mellan Jerry och Elaine. Senare fĂ„r de skjuts av en man som mĂ„ste sjunga absolut allting som nĂ„gon sĂ€ger
 högt.

SĂ„dant Ă€r ju bara roligt, och det Ă€r inte roligt av nĂ„gon annan anledning Ă€n att det Ă€r roligt – det Ă€r saker man ser, saker folk gör, livet som det dĂ„ och dĂ„ tenderar att te sig. Kanske det Ă€r denna öppenhet som förvĂ„nar en mest med filmen. Det sĂ€gs att den satte sin prĂ€gel pĂ„ romantiska komedier, en genre till stor del definierad av sina lĂ„sta formler och klichĂ©er.

Men Det hÀnde en natt rör sig i öppna vyer, mellan ömhet och brutalitet, största möjliga lycka och tyngsta möjliga nederlag. Den Àr faktiskt raka motsatsen till en romkom, för den tycks hela tiden utspela sig i en brutal och rÀtt osmickrande verklighet. NÀr Clark Gable ler sÄ Àr det ett leende av tjÀra och sot. Hans kÀrlek mÄste brÄkas fram, genom sÄ mycket möda och slit att man hinner undra om det ens Àr vÀrt det.

I en modern romantisk komedi sker lyckan genom förutbestÀmda recept, som om nÄgon god gud i himlen redan bestÀmt att karaktÀrerna ska hitta till varandra. I Det hÀnde en natt fÄr de fan ta mig kÀmpa och det Àr inte vÀrt mer i slutÀndan Àn en klackspark och glad melodi. Sensmoralen Àr tyvÀrr sann: Vill man ha det gott fÄr man kÀmpa hÄrt.

FREDRIK FYHR


It Happened One Night. 1934 USA 105 min. sv/35mm/1.37:1. R: Frank Capra. S: Clark Gable, Claudette Colbert, Walter Connolly, Roscoe Karns, Jameson Thomas, Alan Hale, Arthur Hoyt, Blanche Friederici, Charles C. Wilson.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *