💿 En fiende ibland oss (1997)

Ibland känner jag att det inte finns något som heter en ointressant film.

Tänk bara på hur länge man kan prata om vilken bra film En fiende ibland oss hade kunnat bli.

Den som minns den analoga tiden minns även att denna film var en stapelvara på TV och jag kan nästan garantera att alla som minns den… typ inte minns den. Det är en av många halvstora, knappt igenkännbara 90-talsfilmer som passerar som vitt brus genom ens minneskanaler.

Kanske man minns pitchen. IRA-ledaren (Brad Pitt) sover under samma hus som hyggligt åldrad New York-polis (Harrison Ford). Polisen har fru och barn och har bara avfyrat sin pistol fyra gånger på 23 år. IRA-ledaren såg sin pappa bli ihjälskjuten som åttaåring och har växt upp med krig.

Att dessa två män är varandras motpoler är en spännande sanning. Hur det däremot kommer sig att de är under samma tak?

Det är en av många frågor som filmen inte riktigt svarar på, men vi ska inte göra misstaget att skriva en lista på alla filmens tillkortakommanden för då kommer vi aldrig komma till sista punkten.

Det intressanta med den här filmen är som sagt inte vad den är utan vad den hade kunnat vara. Kevin Jarre skrev originalmanuset som Brad Pitt plockade upp så tidigt som 1992, när han själv inte var riktigt så stor som han snabbt skulle bli.

Då var det, som så ofta, en mycket mörkare historia. IRA-medlemmen var en slags antihjälte som, högst logiskt, saknade mycket till moraliska skrupler eller samvete. Polisen utgjorde en rimlig kontrast. Mötet mellan den välställda medelklassmannen och den krigshärjade ynglingen, och alla de politiska implikationerna mellan dem, var rätt explosiva grejer. Skurken var fortfarande skurk, och polisen fortfarande polis, men kontexten gjorde förmodligen karaktärerna mer komplexa.

Alan J. Pakula nappade. Inga konstigheter. Det var en perfekt film för Pakula, som ju var expert på att göra slickad underhållning av komplicerade verkligheter.

Med honom under bältet tackade även Harrison Ford ja till rollen som polisen. Detta kom som något av en överraskning för alla inblandade och det var även här som problemen började.

Ford – eller hans agentur – nöjde sig ju inte med att ha honom i en biroll. Så mycket som fem manusförfattare – och det är bara de krediterade – började lägga sina fingrar i blöt och manuset var en enda ofärdig röra när inspelningen började. Pitt lackade ur och kallade det för ”den mest oansvariga filminspelning – om man ens kan kalla det för det”, som han någonsin varit på.

Pressen började hitta på rykten om att de två stjärnorna hatade varandra, produktionen gick över budget och bara inspelningen krängdes ut till ett halvår. Filmen blev snart en ökänd produktion som ingen inblandad ville ta i med tång – men eftersom den inte blev någon direkt ekonomisk flopp, och eftersom den fick hyggliga recensioner, har debaclet som var En fiende ibland oss hamnat i skymundan, mellan stolarna i modern Hollywoodlore.

Vill man så kan man se filmen med halvöppna ögon och ha en okej stund – den sitter ihop tekniskt och har ett bra flyt; det kom att bli Pakulas sista film, men den känns knappast trött eller stagnerad. Det kom även att bli den sista filmen som Gordon Willis plåtade, så den ser för all del förträffligt bra ut.

Vill man däremot ta filmen på allvar så är det en konstig upplevelse. För att göra en lång historia kort så borde filmen ha varit mycket mer seriös och genomtänkt från början. Det är inget fel på Brad Pitt eller hans duktigt inövade irländska dialekt, men i en perfekt värld hade ju Robert Carlyle fått göra rollen. Den är gjord för Carlyle, vare sig någon någonsin begript det eller inte.

Polisen borde också ha fått förbli en biroll. Någon i stil med Tom Skerritt borde ha axlat den. Som det är nu är Pitt för schysst för att vara en bad boy och Ford för råbarkad för att vara en snäll farbror.

Det är bara början på filmens ofärdiga grunder. Vi får inte veta hur IRA-ledaren kommer till USA, annat än att det är via en ”kontakt”, som polisen av någon anledning aldrig ser något fuffens med. Han har fått ett fejkjobb på en fabrik men har i övrigt ingen som helst täckmantel för sin tripp.

Den politiska motivationen lyser också med sin frånvaro. Filmen verkar inte ha någon som helst aning om vad konflikten i Nordirland går ut på. Så istället för att göra något av det så tyngs hela filmen ner av två sidointriger – en där polisen måste hålla en dålig kollega bakom ryggen, en där IRA-ledaren dealar med vapenkrängaren, en slemmig skurk spelad av Treat Williams… ja, han hör hemma lika mycket i den här filmen som det låter som att en skurk spelad av Treat Williams skulle kunna tänkas göra.

Det är en konstig, brokig, kluddrig film som man aldrig får något grepp om, kort sagt. Men den har integritet, den där särskilda kvalité som vi tyvärr aldrig pratar om. Någon försökte uppenbarligen någon gång berätta något intressant här och alla inblandade tar innehållet på allvar. I filmens luckor och hopnålade sömmar kan man se spåren av den filmen. Även om det inte är filmen man faktiskt har framför ögonen räcker det en bit. En sabbad film är också en film, antar jag, och det finns gott om bättre filmer som det finns mindre att säga om.

FREDRIK FYHR


The Devil’s Own. 1997 USA 111 min. färg/35mm/2.35:1. R: Alan J. Pakula. S: Harrison Ford, Brad Pitt, Margaret Colin, Rubén Blades, Treat Williams, George Hearn, Mitchell Ryan, Natascha McElhone, Paul Ronan, Simon Jones, Julia Stiles, Ashley Carin, Kelly Singer, David O’Hara, David Wilmot, Anthony Brophy, Shane Dunne, Martin Dunne, Gabrielle Reidy, Samantha Conroy, Baxter Harris, Hassan Johnson, Scott Nicholson, Jonathan Earl Peck, Sixto Ramos, Mya Michaels, Jessica Marie Kavanagh, Brendan Kelly, Kevin Nagle, Gregory Salata, Joseph P. Dandry, Jack McKillop, Mac Orange, Malachy McCourt, Marian Tomas Griffin, Peggy Shay, Danielle McGovern, Ciarán O’Reilly, Rob McElhenney

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *