Ibland kÀnner jag att det inte finns nÄgot som heter en ointressant film.

TÀnk bara pÄ hur lÀnge man kan prata om vilken bra film En fiende ibland oss hade kunnat bli.

Den som minns den analoga tiden minns Àven att denna film var en stapelvara pÄ TV och jag kan nÀstan garantera att alla som minns den
 typ inte minns den. Det Àr en av mÄnga halvstora, knappt igenkÀnnbara 90-talsfilmer som passerar som vitt brus genom ens minneskanaler.

Kanske man minns pitchen. IRA-ledaren (Brad Pitt) sover under samma hus som hyggligt Äldrad New York-polis (Harrison Ford). Polisen har fru och barn och har bara avfyrat sin pistol fyra gÄnger pÄ 23 Är. IRA-ledaren sÄg sin pappa bli ihjÀlskjuten som ÄttaÄring och har vÀxt upp med krig.

Att dessa tvÄ mÀn Àr varandras motpoler Àr en spÀnnande sanning. Hur det dÀremot kommer sig att de Àr under samma tak?

Det Àr en av mÄnga frÄgor som filmen inte riktigt svarar pÄ, men vi ska inte göra misstaget att skriva en lista pÄ alla filmens tillkortakommanden för dÄ kommer vi aldrig komma till sista punkten.

Det intressanta med den hÀr filmen Àr som sagt inte vad den Àr utan vad den hade kunnat vara. Kevin Jarre skrev originalmanuset som Brad Pitt plockade upp sÄ tidigt som 1992, nÀr han sjÀlv inte var riktigt sÄ stor som han snabbt skulle bli.

DÄ var det, som sÄ ofta, en mycket mörkare historia. IRA-medlemmen var en slags antihjÀlte som, högst logiskt, saknade mycket till moraliska skrupler eller samvete. Polisen utgjorde en rimlig kontrast. Mötet mellan den vÀlstÀllda medelklassmannen och den krigshÀrjade ynglingen, och alla de politiska implikationerna mellan dem, var rÀtt explosiva grejer. Skurken var fortfarande skurk, och polisen fortfarande polis, men kontexten gjorde förmodligen karaktÀrerna mer komplexa.

Alan J. Pakula nappade. Inga konstigheter. Det var en perfekt film för Pakula, som ju var expert pÄ att göra slickad underhÄllning av komplicerade verkligheter.

Med honom under bÀltet tackade Àven Harrison Ford ja till rollen som polisen. Detta kom som nÄgot av en överraskning för alla inblandade och det var Àven hÀr som problemen började.

Ford – eller hans agentur – nöjde sig ju inte med att ha honom i en biroll. SĂ„ mycket som fem manusförfattare – och det Ă€r bara de krediterade – började lĂ€gga sina fingrar i blöt och manuset var en enda ofĂ€rdig röra nĂ€r inspelningen började. Pitt lackade ur och kallade det för ”den mest oansvariga filminspelning – om man ens kan kalla det för det”, som han nĂ„gonsin varit pĂ„.

Pressen började hitta pĂ„ rykten om att de tvĂ„ stjĂ€rnorna hatade varandra, produktionen gick över budget och bara inspelningen krĂ€ngdes ut till ett halvĂ„r. Filmen blev snart en ökĂ€nd produktion som ingen inblandad ville ta i med tĂ„ng – men eftersom den inte blev nĂ„gon direkt ekonomisk flopp, och eftersom den fick hyggliga recensioner, har debaclet som var En fiende ibland oss hamnat i skymundan, mellan stolarna i modern Hollywoodlore.

Vill man sĂ„ kan man se filmen med halvöppna ögon och ha en okej stund – den sitter ihop tekniskt och har ett bra flyt; det kom att bli Pakulas sista film, men den kĂ€nns knappast trött eller stagnerad. Det kom Ă€ven att bli den sista filmen som Gordon Willis plĂ„tade, sĂ„ den ser för all del förtrĂ€ffligt bra ut.

Vill man dÀremot ta filmen pÄ allvar sÄ Àr det en konstig upplevelse. För att göra en lÄng historia kort sÄ borde filmen ha varit mycket mer seriös och genomtÀnkt frÄn början. Det Àr inget fel pÄ Brad Pitt eller hans duktigt inövade irlÀndska dialekt, men i en perfekt vÀrld hade ju Robert Carlyle fÄtt göra rollen. Den Àr gjord för Carlyle, vare sig nÄgon nÄgonsin begript det eller inte.

Polisen borde ocksÄ ha fÄtt förbli en biroll. NÄgon i stil med Tom Skerritt borde ha axlat den. Som det Àr nu Àr Pitt för schysst för att vara en bad boy och Ford för rÄbarkad för att vara en snÀll farbror.

Det Ă€r bara början pĂ„ filmens ofĂ€rdiga grunder. Vi fĂ„r inte veta hur IRA-ledaren kommer till USA, annat Ă€n att det Ă€r via en ”kontakt”, som polisen av nĂ„gon anledning aldrig ser nĂ„got fuffens med. Han har fĂ„tt ett fejkjobb pĂ„ en fabrik men har i övrigt ingen som helst tĂ€ckmantel för sin tripp.

Den politiska motivationen lyser ocksĂ„ med sin frĂ„nvaro. Filmen verkar inte ha nĂ„gon som helst aning om vad konflikten i Nordirland gĂ„r ut pĂ„. SĂ„ istĂ€llet för att göra nĂ„got av det sĂ„ tyngs hela filmen ner av tvĂ„ sidointriger – en dĂ€r polisen mĂ„ste hĂ„lla en dĂ„lig kollega bakom ryggen, en dĂ€r IRA-ledaren dealar med vapenkrĂ€ngaren, en slemmig skurk spelad av Treat Williams
 ja, han hör hemma lika mycket i den hĂ€r filmen som det lĂ„ter som att en skurk spelad av Treat Williams skulle kunna tĂ€nkas göra.

Det Ă€r en konstig, brokig, kluddrig film som man aldrig fĂ„r nĂ„got grepp om, kort sagt. Men den har integritet, den dĂ€r sĂ€rskilda kvalitĂ© som vi tyvĂ€rr aldrig pratar om. NĂ„gon försökte uppenbarligen nĂ„gon gĂ„ng berĂ€tta nĂ„got intressant hĂ€r och alla inblandade tar innehĂ„llet pĂ„ allvar. I filmens luckor och hopnĂ„lade sömmar kan man se spĂ„ren av den filmen. Även om det inte Ă€r filmen man faktiskt har framför ögonen rĂ€cker det en bit. En sabbad film Ă€r ocksĂ„ en film, antar jag, och det finns gott om bĂ€ttre filmer som det finns mindre att sĂ€ga om.

FREDRIK FYHR


The Devil’s Own. 1997 USA 111 min. fĂ€rg/35mm/2.35:1. R: Alan J. Pakula. S: Harrison Ford, Brad Pitt, Margaret Colin, RubĂ©n Blades, Treat Williams, George Hearn, Mitchell Ryan, Natascha McElhone, Paul Ronan, Simon Jones, Julia Stiles, Ashley Carin, Kelly Singer, David O’Hara, David Wilmot, Anthony Brophy, Shane Dunne, Martin Dunne, Gabrielle Reidy, Samantha Conroy, Baxter Harris, Hassan Johnson, Scott Nicholson, Jonathan Earl Peck, Sixto Ramos, Mya Michaels, Jessica Marie Kavanagh, Brendan Kelly, Kevin Nagle, Gregory Salata, Joseph P. Dandry, Jack McKillop, Mac Orange, Malachy McCourt, Marian Tomas Griffin, Peggy Shay, Danielle McGovern, CiarĂĄn O’Reilly, Rob McElhenney