💿 Patrioter (1992)

Saker var kanske inte alltid bĂ€ttre förr, men man kan sakna det lilla. Det var aldrig meningen att en film som Patrioter skulle bli ihĂ„gkommen för eftervĂ€rlden – det var veckans hit frĂ„n Paramount vĂ„ren 1992, varken mer eller mindre. Man sĂ„g den, den funkade, man glömde den. Åren gick. Man hade helt glömt bort den. Man sĂ„g den igen, den funkade, man glömde den.

Men sÄ underbart ÀndÄ. Filmer som funkar.

Egentligen kÀnns det inte ens rÀttvist att vi ska behöva sakna det. Jag begriper egentligen inte varför man inte kan göra en film som Patrioter lÀngre. Men de görs icke, och sÄ Àr det helt enkelt med det. Som alltid nÀr saker försvinner sÄ Àr det sakerna man tar för givet som svider mest.

Jag talar nu inte om Tom Clancy-filmatiseringar, pseudopolitiskt proamerikanska ”gubbar som gĂ„r i korridorer och pratar”-filmer eller ens Harrison Ford, dyrkad som Han Solo och Indiana Jones men alltid dömd att vara hjĂ€lten i kostym, killen som springer med axlarna först och slĂ„ss genom att liksom buffla sig över sin motstĂ„ndare och vĂ€lta omkull dem. Ford var ingen Bruce Lee direkt. Han slogs alltid som om han försökte besegra en brunbjörn. Hans mĂ€ktigaste vapen var ocksĂ„ ett höjt pekfinger… och en strĂ€ng min!

Det jag saknar Ă€r nu inte det, utan den absoluta sĂ€kerheten i hantverket man har framför ögonen. Detta Ă€r en film som funkar. Storyns rytm sitter som en smĂ€ck, musiken Ă€r totalt lyhörd inför varje tempovĂ€xling, orienteringen Ă€r utmĂ€rkt. Vi förstĂ„r alltid allt som hĂ€nder, hur det hĂ€nder, varför det hĂ€nder. Även nĂ€r information uteblir sĂ„ sker det för att det förutsĂ€tts att publiken kan pussla ihop saker sjĂ€lva. Satan vad vi tog det hĂ€r för givet.

Patrioter Àr en sÄ jÀkla vÀlgjord film att man sÀllan bemödar sig med att skÀrskÄda storyn i den medan den pÄgÄr. Detta trots att just intrigen och karaktÀrerna Àr det minst avancerade i filmen. Det Àr i sin tur varför man aldrig kommer ihÄg den. Jag tror att detta Àr tredje eller kanske fjÀrde gÄngen jag ser filmen, men Àven denna gÄng mindes jag inte en enda sekund och det menar jag bokstavligt talat.

Det Ă€r för all del inte konstigt, för mycket i Patrioter smĂ€lter ihop med hundra andra filmer. Clancys CIA-hjĂ€lte Jack Ryan har aldrig varit en sĂ€rskilt minnesvĂ€rd karaktĂ€r Ă€ndĂ„ – bara i yuppie-eran kunde nĂ„gon fĂ„ för sig att göra en analytiker till en actionhjĂ€lte – men nĂ€r han Ă„ker med sin familj till England och ramlar in i ett terrorattentat utfört av vad vi tror Ă€r IRA sĂ„ har hjĂ€rnan ingen anledning att sĂ€rskilja det frĂ„n nĂ„gon annan sĂ„dan scen i nĂ„gon annan liknande film. Vi har bara ett till gĂ€ng snubbar i baksĂ€tet pĂ„ en bil. De sitter med sina AK-45:or och drar pĂ„ sig sina skidmasker innan dĂ„det ska utföras.

Sean Bean spelar filmens skurk, detta nÄgra Är innan han spelade samma roll i GoldenEye; one does not simply remember Sean Bean sÄdÀr jÀttetydligt. Han tillhör nu inte IRA utan nÄgon slags separat fraktion. Det blir aldrig riktigt tydligt vad just de vill och ingen verkar bry sig. DÄdet gÄr Ät skogen, för de Àr inte smartare Àn att försöka ge sig pÄ en engelsk lord som sÄklart Àr vÀl bevakad redan utan en semestrande Jack Ryan. Ryan överrumplar dock terroristerna och blir hjÀlte. TyvÀrr dödar han Beans lillebror. Han ser rött av hÀmnd!

Återigen, det Ă€r inte speciellt originellt. Ryans familj försĂ€tts i fara och han sjĂ€lv, som lovat frugan att hĂ„lla sig borta frĂ„n agenturen, frestas att ge sig in i spionbranschen igen. Filmen har en fantastisk spĂ€nnande scen pĂ„ en motorvĂ€g, dĂ€r skurkarna försöker ge sig pĂ„ Ryans fru och barn medan han sjĂ€lv sitter i en bil lĂ€ngre bak pĂ„ samma vĂ€g, och en Ă€nnu mer spektakulĂ€r final som innehĂ„ller dödligt kurragömma i ett nedslĂ€ckt hus och en dramatisk bĂ„tjakt som ser ut som ett inferno av analog magi.

DĂ€remellan hĂ€nger hjĂ€ltarna och skurkarna mest omkring och vi fĂ„r se en hel del scener dĂ€r folk tittar pĂ„ satellitfoton och fnular över diabilder; detta Ă€r den typ av dramaturgisk mossa dĂ€r Ted Raimi vĂ€xer, evigt castad för roller med tvĂ„ eller tre repliker. De mest fascinerande av dessa Ă€r sekvensen dĂ€r en hel actionscen utspelar sig som ett TV-spel pĂ„ en satellitfeed och Ryan bara hjĂ€lplöst kan se pĂ„ nĂ€r ”hjĂ€ltarna” dödar ”skurkarna” som smĂ„ blippar pĂ„ skĂ€rmen. Det var ofantlig teknik Ă„r 1992 och idag framstĂ„r det som en kuslig prolog till de drönarkrig som idag Ă€r vardagsmat. Till den mĂ„n man kan prata om nĂ„gra slags intellektuella kvalitĂ©er sĂ„ ska Patrioter ha det att den identifierar det surrealistiska och omoraliska i den hĂ€r typen av dödande, ger stunden en kvalitĂ© av svindlande tvivel; ett tag ser det faktiskt ut som att Ryan, som Ă€r orsaken till att operationen genomförs, inte Ă€r sĂ€ker pĂ„ om han verkligen tĂ€nkt igenom vad ett mĂ€nniskoliv Ă€r vĂ€rt.

Men sedan fortsĂ€tter filmen sĂ„klart som vanligt och man pĂ„minns Ă„terigen om varför man aldrig kan komma ihĂ„g nĂ„got som hĂ€nder i den. ÄndĂ„ förblir den sĂ„ infernaliskt tacksam att ha framför ögonen.

Det har att göra med rent hantverk. Förutom att filmen limmar ihop varje scen för bĂ€sta effektivitet sĂ„ signalerar den tydligt att alla logikluckor och brister i trovĂ€rdighet ryms i de stora mĂ€ngder utebliven information som filmen rör sig över. Ett bra exempel Ă€r karaktĂ€rernas globetrottande kvalitĂ©er, dĂ€r skurkarna rör sig obehindrat frĂ„n USA till Nordafrika och tillbaka utan att vi nĂ„gonsin fĂ„r se hur det gĂ„r till. De Ă€r helt enkelt dĂ€r de mĂ„ste vara för att filmen ska kunna fungera. En film kan inte brista i logik den inte anammar – allt Ă€r en frĂ„ga om vilken instĂ€llning den har till sitt material, och hur vĂ€l den utför det den försöker göra.

Patrioter regisserades av australiensaren Phillip Noyce, nÄgon slags kung av den hÀr typen av perfekta medianfilmer. Han gjorde dem pÄ 80-talet (Blind Fury, Lugnt vatten), 90-talet (denna och den komiskt oskiljbara PÄtalig fara, den nÀstan sublimt mediokra I samlarens spÄr) vidare in pÄ 2000-talet och en utmÀrkt actionfilm som Salt (2010), dissad av en samtid som bÄde vill ta allt pÄ allvar och ha högre pitchar.

Även Salt sitter som en smĂ€ck och Ă€r tekniskt utmĂ€rkt, men det var som att det dĂ€r plötsligt inte rĂ€ckte lĂ€ngre. Som att den moderna actionfilmen behöver slĂ„ ut oss med osammanhĂ€ngande klippning eller bara visuellt oljud och att det rĂ€knas som overkill sĂ„ fort vi mĂ„ste engagera oss för nĂ„got annat Ă€n cliffhangers och McGuffins.

I retrospektiv framstÄr kanske Patrioter rentav som en intellektuell prövning för mÄnga som Àr vana vid att slappna av framför TV:n med en bildstuvning. av action och CGI som gÄr tre hundra kilometer i timmen och hÄller en upptagen med att bara pÄgÄ, som nÄgra slags fyrverkerier av hud och skrot. Man riskerar inte att missa nÄgot i sÄdana filmer, för man ser egentligen ingenting. Man sÀtter pÄ en film, sÀtter sig ner och stÀnger av blicken, lÄter spektaklet spektakla, trygg i vetskapen om att man inte har en aning om vad man tittar pÄ. Patrioter Àr i grund och botten en tunn och rÀtt dum film, men med det som mÄttstock Àr den ett mÀsterverk.

FREDRIK FYHR


Patriot Games. 1992 USA 117 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Phillip Noyce. S: Harrison Ford, Anne Archer, Sean Bean, Patrick Bergin, Thora Birch, James Earl Jones, Richard Harris, James Fox, Samuel L. Jackson, Polly Walker.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *