Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 PĂ„taglig fara (1994)

SkÀmtet om PÄtaglig fara Àr att den inte Àr Patrioter och vice versa. Jo, Harrison Ford spelade Tom Clancys CIA-hjÀlte Jack Ryan i tvÄ filmer. BÄda hade ett grÄtt VHS-omslag med röd font. De kom med tvÄ Ärs mellanrum och bÄda började dessutom pÄ samma bokstav i svensk översÀttning. Det Àr en riktigt dödlig quizfrÄga: Vilken film handlade om vad? Vilka har hjÀrnor sÄ avancerade att de ens bemödar lÀgga det pÄ minnet?

SÀrskilt lustigt Àr det med tanke pÄ att filmerna Àr ganska olika varandra. Patrioter var ritsch ratsch fillibom-filmen, dÀr Ryan blev mÄltavla för IRA-dropouts; den hade biljakter och bÄtjakter, slog glada kullerbyttor över logik och trovÀrdighet och lÄtsades hela tiden som att den var rÀtt rimlig ÀndÄ.

Men alla var sÄklart inte glada för filmens excesser och PÄtaglig fara skulle förmodligen fungera som nÄgot slags svar. Den hÀr gÄngen var storyn betydligt mer komplicerad, med en konflikt som var om inte mer realistisk sÄ Ätminstone mer relevant, och en pott som inte bara innefattade Jack Ryan sjÀlv utan hela rikets sÀkerhet, detta Clancyska signum.

Det blev en sÄdan dÀr film som man inte riktigt begriper förrÀn mot sista akten, dÄ man kan konstatera att all byrÄkratisk mumbo jumbo, alla dialogscener med gubbar i kostymer, alla oklart positionerade karaktÀrer och diffusa sidospÄr faktiskt mynnar ut i en ganska enkel idé: CIA försöker i smyg utplÄna en mexikansk knarkkartell. Resten Àr bara en massa omstÀndigheter.

Ta de första omstÀndigheterna, till exempel. En amerikansk businessman, med familj, mördas pÄ sin yacht; mannen Àr en vÀn till presidenten (Donald Moffat) som blir stÀlld nÀr det visar sig att hans gamle vÀn hade snott 650 miljoner dollar frÄn en mexikansk knarkbaron (Miguel Sandoval). Utan att yttra saken i för mÄnga ord signalerar presidenten till sina nÀrmaste CIA-kontakter att han vill slÄ ut kartellen.

De hÀr omstÀndigheterna gör att vi spenderar gott om tid Ät att bara etablera karaktÀrer, frÄn kostymerna i vita huset till knarkskurkarna i Mexiko via militian som fÄr uppdraget att slÄ ut dem; de leds av en frustrerad Willem Dafoe som, liksom de flesta karaktÀrer i filmen, mest fungerar som expositionsmaskin nÀr det ser ut som att han hellre skulle vilja vara en explosionsmaskin.

En annan omstÀndighet Àr sÄklart Jack Ryan sjÀlv, som vi dÄ och dÄ glömmer bort Àr vÄr huvudperson. NÀr hans gamle chef (James Earl Jones) insjuknar blir Ryan den nya chefen för CIA. De andra kostymnissarna fÄr nu ligga i för att hÄlla deras plan utanför Ryans kÀnnedom, vilket ger oss ett slags narrativt logistiskt problem; om Ryan inte vet vad filmen han Àr med i gÄr ut pÄ, vad gör han istÀllet?

Ingenting som lite omstÀndigheter inte kan rÄ pÄ. Presidenten skickar Ryan till Colombia för att undersöka den gamle vÀnnens kontakt med kartellerna och försöka spela dem mot varandra. Exakt hur presidenten tÀnker hÀr Àr lite svÄrt att bli klok pÄ, men det Àr inte vÀrt nÄgon extra analys (jag ska inte trÄka ut dig Ànnu mer).

Rent formellt Àr PÄtaglig fara en mycket mer avancerad och komplex film Àn sin föregÄngare, men ÀndÄ har de ungefÀr samma styrkor och svagheter. Styrkorna Àr tekniska: Man behöver spÀnna hjÀrnmusklerna lite för att hÀnga med i vad som hÀnder, men man kan fortfarande förlita sig pÄ att framÄtrörelsen Àr vattentÀt och att storyn berÀttats pÄ ett sÄ adekvat sÀtt som möjligt; mot slutet, nÀr vi till sist ramlar in i en vagt Rambo-beslÀktad final, kÀnns det oerhört tillfredsstÀllande att faktiskt förstÄ varför den sker.

Svagheterna Ă€r mellanmĂ€nskliga. Liksom i Patrioter har inte filmen mycket till karaktĂ€rsfördjupningar eller ens tematiska undersökningar. Jack Ryan Ă€r fortfarande en tvĂ„lfager pojkscout och skurkarna ett gĂ€ng cyniska rövhattar. Det finns ett par scener dĂ€r de pĂ„pekar detta för varandra, men det gör inte saken djupare. Att intrigen Ă€r mer invecklad den hĂ€r gĂ„ngen gör heller ingen skillnad eftersom karaktĂ€rerna och dramat – storyns sjĂ€lva poler och bestĂ„ndsdelar – fortfarande i sig Ă€r sĂ„ serietidningsartade.

Man kan sÀga att filmen har problemet att den passerar grönsakstestet: Hade samma film fungerat om hjÀlten var ett kÄlhuvud och skurkarna ett gÀng elaka morötter? Om svaret Àr ja sÄ Àr det inte konstigt att filmen inte engagerar mer Àn den gör. Det kan vara pang pÄ rödbetan, som i Patrioter, eller mer avancerat, som i PÄtaglig fara, men i kÀrnan studsar vÄrt engagemang tillbaka pÄ gestaltningens grunda djup. Vi bottnar för lÀtt i filmen, som om vi stÄr med ett par otroligt detaljerade modellskepp mitt i barnpoolen.

Det kan ha att göra med en slags politisk Ă€ngslan. Tom Clancy var djupt konservativ – han ansĂ„g bland annat att vĂ€nstern var ansvarig för elfte september-attackerna – men som film mĂ„ste PĂ„taglig fara bli demokratiskt kodad; inte nog med att Harrison Ford alltid varit ett pro-demokratiskt affischnamn, alla filmer som skildrar konspirationer inom CIA och Vita huset hamnar per automatik pĂ„ en vĂ€nsterskala, sĂ€rskilt om de försöker undvika alla politiska övertydligheter till förmĂ„n för, just det, myllrande omstĂ€ndigheter.

Filmens starkaste punkt tycker jag egentligen Ă€r i de allra sista scenerna (spoiler alert) dĂ€r vi enligt konstens alla regler ska nĂ„ en slutpunkt för hjĂ€lten och en upplösning av konflikten. IstĂ€llet slutar filmen med att Ryan stĂ„r ensam mot konspiratörerna, som Ă€mnar mörka hela Colombia-operationen, och presidenten som förvĂ€ntar sig att Ryan ska ”dance”. Men Ryan vĂ€grar och eftertexterna kommer över en helbild pĂ„ senaten dĂ€r Ryan svĂ€r sitt vittnesmĂ„l mot presidenten.

Det var ju tur att han fick vittna i alla fall. I skrivande stund Àr Donald Trump pÄ vÀg att frias frÄn rÀttegÄngen mot honom, av en senat bestÄende av republikaner som röstat mot vittnesmÄl. Man har sÄ att sÀga stÀllt in rÀttegÄngen, för en rÀttegÄng utan vittnesmÄl Àr ju lite grann som en middag utan mÄltider.

Problemformuleringen i PÄtaglig fara Àr nostalgiskt naiv i jÀmförelse. Kompromissen mellan höger och vÀnster kommer i Ryans stolta huvud, det typ av civilkurage han visar nÀr han för det rÀttas skull trotsar presidentens makt, gÄr över hans huvud och drar honom till kommittén. PoÀngen Àr inte, som man skulle kunna tro idag, att presidenten kan göra fel. PoÀngen Àr att Ryan Àr modig och gör ett svÄrt val. Att presidenten kan avsÀttas Àr i sig ingenting konstigt.

Det Àr vÀl just pÄ det sÀttet som filmer faktiskt relaterar till sin samtid. De mÄ presentera ett fint budskap nÀr de kommer, men 25 Är senare ser vi förutsÀttningarna för budskapet tydligare. I varje film som görs spökar allt det vi tar för givet, allt det vi inte kan se idag, allt det som gör oss sÄrbara för den framtid vi aldrig vet nÄgot om.

FREDRIK FYHR


Clear and Present Danger. 1994 USA 141 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Phillip Noyce. S: Harrison Ford, Willem Dafoe, Joaquim De Almeida, Henry Czerny, Harris Yulin, Donald Moffat, Miguel Sandoval, Raymond Cruz, James Earl Jones, Anne Archer, Benjamin Bratt, Ann Magnuson, Thora Birch, Dean Jones, Hope Lange, Tom Tammi, Tim Grimm, Belita Moreno, Jorge Luke, Jaime Gomez, Jared Chandler, Greg Germann, Ellen Geer.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *