Det finns n√•got bitterljuvt √∂ver mellankrigstidens intellektuella uppt√§ckarlusta. Det verkar som att man s√•g p√• v√§rlden som barn ser p√• den.¬†√Ąn idag kan man l√§sa Freud och hitta mycket sp√§nnande saker, det tycker jag absolut, men praktiskt taget hela karlns samlade verk har idag utan problem glidit √∂ver till kategorin filosofi. Men p√• 1920-talet var det vetenskap. Man ans√•g √§nnu att man kunde hitta sanningen genom introspektion. Att om vi bara f√∂rest√§ller oss alla t√§nkbara saker om m√§nsklighetens tillst√•nd s√• kommer vi till sist hitta f√∂rest√§llningen vi gillar b√§st. Freud hittade p√• ett sp√§nnande teoribygge om det omedvetna, Jung best√§mde sig f√∂r ett kollektivt medvetande, italienarna s√•g framtiden i en skinande futurism, Nietzsche yrade om reinkarnation och Hitler skrev ”Min kamp”. Det var sp√§nnande tider! Kanske f√∂r sp√§nnande. H√§rliga id√©er √§r bland det farligaste som finns, uppenbarligen. Det ena ledde till det andra. Eller: Det f√∂rsta v√§rldskriget ledde till det andra. V√§gen vi tog d√§remellan tycker jag √§r ofantligt fascinerande.

Inte minst på grund av hur mycket fantasi som läckte ut i konstens värld. Vem kan göra annat än att baxna inför en film som Pabsts Den glädjelösa gatan (1925), där storstaden skildras som ett deliriskt Sodom och den moderna människan kämpar infernaliskt för att behålla sin heder? Sin själ! Det var liksom så mycket med allting. Sedd genom 1920-talets filmflora så känns det som att verkligheten på den här tiden var rena fantasin; vi må ha levt våra vanliga liv, i våra vanliga dagar, men väldigt mycket pågick innanför pannbenet och allt förvirrade oss; filmen var verkligen platsen för vårt omedvetna. Drömmaskinen krängde ut våra fantasier i en skimrande magisk värld full av färg och form, trots att filmerna var svarta, vita eller tintade i guld, smaragdgrönt, ljusblått, blodrött.

Det är möjligt att Pabst lugnade ner sig lite efter Den glädjelösa gatan, för En själs hemligheter året efter är en betydligt mer didaktisk historia. I moderna ögon framstår den rentav som torr, inte långt ifrån en informationsfilm på UR. Huvudpersonen är en man som utvecklar en märklig fobi för knivar, och som drabbas av en oförklarlig lust att döda sin fru. Jag vet inte om man på 1920-talet ansåg att sånt kunde hända den bästa, men mannen har skam nog att vara tämligen förtvivlad om saken, så det är ju alltid något. Den första halvan av filmen är ett rätt lustigt mysterium, med en surrealistisk drömsekvens som höjdpunkt, medan andra halvan är ett långdraget antiklimax där han lägger sig på soffan och pratar med en psykoterapeut om vad drömmen kan tänkas betyda. Vi får i och för sig en till drömsekvens, och den är snäppet läckrare än den första till och med, men sedan ska vi ju älta oss igenom den också.

Det hela är byggt på verkliga fall, det ska vi veta och det förklarar en text i början. Samma text förklarar även hur psykoanalysen är en modern metod som avslöjar för oss själens djupaste hemligheter och att rätt person, till exempel den högt ärade Sigmund Freud, kan lösa de svåraste av mänskliga problem. En själs hemligheter är alltså, mer eller mindre, bara en demonstration hur psykoanalys fungerar. Så att vi vet hur framtiden, och den allra mest tvärsäkra psykologin, ser ut!

Den gamla sanningen om att man b√∂r visa saker snarare √§n ber√§tta dem g√∂r sig p√•mind. Jag har ingenting emot en film som har ett pedantiskt budskap, men en film som bara √§r packad med ren data som den f√∂rs√∂ker √∂verf√∂ra till √•sk√•daren √§r desto tyngre att komma igenom. Jag n√§mnde att filmen har tv√• centrala dr√∂msekvenser, men de √§r inte √∂verdrivet spektakul√§ra. Faktum √§r att hela filmen √§r m√§rkligt basal rent visuellt, s√§rskilt m√§rkligt eftersom Den gl√§djel√∂sa gatan¬†var s√• spektakul√§r att se p√•.¬†En sj√§ls hemligheter¬†√§r visserligen r√§tt modern i m√•nga avseenden, med shot-reverse-shot-dialoger, sj√§lvmedveten klippning och ett meditativt tempo d√§r vi hinner ta del av alla karakt√§rer och ber√§ttelsen som den ber√§ttas, lika sj√§lvklart som om vi tittar p√• ett avsnitt av ”Poirot”.

√Ö andra sidan √§r scenerna d√§r mannen och hustrun har sina obligatoriska middagar – d√§r mannen komiskt nog tvingas √§ta med sked ist√§llet f√∂r kniv, eftersom hans fobi str√§cker sig √§ven till bestick – filmade ungef√§r som man filmade saker p√• 1910-talet, med r√§tt statiska inramningar och kompositioner. √Ąven dr√∂msekvenserna, som kan skylta med saker som split-screen och dubbelexponerade effekter, k√§nns √§ldre √§n de √§r. J√§mf√∂r man med de franska impressionisterna, eller Murnaus Faust fr√•n samma √•r, s√• √§r En sj√§ls hemligheter rena rama realismen. Kanske det var ett medvetet f√∂rs√∂k av Pabst att gestalta Freuds id√© om det kusliga, k√§nslan vi har n√§r n√•got fr√§mmande uppst√•r i det bekanta, men jag spekulerar.

Spekulerar gör även terapeuten som mannen går till, även om vi ska ta det som empiriska fynd i en vetenskaplig process. Vi går igenom allt som hänt i filmen upp till denna punkt, från inledningens Den andalusiska hunden-inspirerade scen där mannen råkar skära kvinnan i nacken med ett rakblad (lång historia) till den där nesliga drömmen. Steg för steg går vi igenom allt som hänt, för att lista ut varför mannen har utvecklat en sådan fobi för knivar, och en sådan hemsk lust att döda sin fru. Vem som helst fattar förstås att han är svartsjuk på hustruns kusin, som hon kramar om hjärtligt när han kommer på långväga besök, och när inte det riktigt räcker avslöjas det att paret är barnlöst, en plot point som kommer oförskämt sent i storyn, och som föranleder ett helt patetiskt lyckligt slut som jag har svårt att tro att publiken år 1926 ens kunde acceptera. Detta lyckliga slut sätter också ett oavsiktligt finger på att filmen inte har någonting att säga om var sig huvudpersonens psykologi eller psykoanalys som fenomen. Det hela är bara utnyttjat, som populära ämnen så ofta utnyttjas på film, för att hjälpa en banal melodramatisk intrig på vägen.

Trots de här uppenbara svagheterna har filmen förtjänsten att den åtminstone är vad den är och jag har svårt att inte känna att alla stumfilmer fulla med drömsekvenser är automatiskt sevärda. Filmen bär också på en torr, nördig fascination för Freud som är så av sin tid att den är helt idealisk för den som vill veta exakt hur Freudflugan spred sig på den här tiden.

Det är, som sagt, bitterljuvt. Tänk att vi faktiskt en gång i tiden trodde att vilket psykologiskt pussel som helst gick att lösa bara vi spekulerade sönder våra drömmar. Metoden är för all del inte värdelös, men som strikt forskning är den inte mer pålitlig än tron på att tandfen ska förvandla ens tand till en guldpeng medan vi sover. Säkert finns det andra moderna tankar idag som vi tar för givet som verkliga, utan att förstå hur fel vi har. Kanske människan bara är en synnerligen naiv varelse som under alla lager av allvar och självupptagenhet egentligen bara fejkar sig fram. Kanske i jakt på någon form av karriär, en klätterjakt genom diverse auktoritära system byggda på värden och principer som i verkligheten är helt godtyckliga, men allt bara i ett fåfängt hopp om att just ens egna barnsliga drömmar ska gå i uppfyllelse,

FREDRIK FYHR


PS.

Filmen heter i original Geheimnisse einer Seele. Titeln En själs hemligheter är min direktöversättning och jag har ingen aning om huruvida filmen har en svensk titel eller inte. Jag har inte hittat något bevis för att den någonsin visats på bio i Sverige, men tydligen gick den i både Danmark och Finland så det är inte omöjligt att en riktig svensk titel kan finnas någonstans i filminstitutets arkiv.