💿 En sjĂ€ls hemligheter (1926)

Det finns nĂ„got bitterljuvt över mellankrigstidens intellektuella upptĂ€ckarlusta. Det verkar som att man sĂ„g pĂ„ vĂ€rlden som barn ser pĂ„ den. Än idag kan man lĂ€sa Freud och hitta mycket spĂ€nnande saker, det tycker jag absolut, men praktiskt taget hela karlns samlade verk har idag utan problem glidit över till kategorin filosofi. Men pĂ„ 1920-talet var det vetenskap. Man ansĂ„g Ă€nnu att man kunde hitta sanningen genom introspektion. Att om vi bara förestĂ€ller oss alla tĂ€nkbara saker om mĂ€nsklighetens tillstĂ„nd sĂ„ kommer vi till sist hitta förestĂ€llningen vi gillar bĂ€st. Freud hittade pĂ„ ett spĂ€nnande teoribygge om det omedvetna, Jung bestĂ€mde sig för ett kollektivt medvetande, italienarna sĂ„g framtiden i en skinande futurism, Nietzsche yrade om reinkarnation och Hitler skrev ”Min kamp”. Det var spĂ€nnande tider! Kanske för spĂ€nnande. HĂ€rliga idĂ©er Ă€r bland det farligaste som finns, uppenbarligen. Det ena ledde till det andra. Eller: Det första vĂ€rldskriget ledde till det andra. VĂ€gen vi tog dĂ€remellan tycker jag Ă€r ofantligt fascinerande.

Inte minst pÄ grund av hur mycket fantasi som lÀckte ut i konstens vÀrld. Vem kan göra annat Àn att baxna inför en film som Pabsts Den glÀdjelösa gatan (1925), dÀr storstaden skildras som ett deliriskt Sodom och den moderna mÀnniskan kÀmpar infernaliskt för att behÄlla sin heder? Sin sjÀl! Det var liksom sÄ mycket med allting. Sedd genom 1920-talets filmflora sÄ kÀnns det som att verkligheten pÄ den hÀr tiden var rena fantasin; vi mÄ ha levt vÄra vanliga liv, i vÄra vanliga dagar, men vÀldigt mycket pÄgick innanför pannbenet och allt förvirrade oss; filmen var verkligen platsen för vÄrt omedvetna. Drömmaskinen krÀngde ut vÄra fantasier i en skimrande magisk vÀrld full av fÀrg och form, trots att filmerna var svarta, vita eller tintade i guld, smaragdgrönt, ljusblÄtt, blodrött.

Det Àr möjligt att Pabst lugnade ner sig lite efter Den glÀdjelösa gatan, för En sjÀls hemligheter Äret efter Àr en betydligt mer didaktisk historia. I moderna ögon framstÄr den rentav som torr, inte lÄngt ifrÄn en informationsfilm pÄ UR. Huvudpersonen Àr en man som utvecklar en mÀrklig fobi för knivar, och som drabbas av en oförklarlig lust att döda sin fru. Jag vet inte om man pÄ 1920-talet ansÄg att sÄnt kunde hÀnda den bÀsta, men mannen har skam nog att vara tÀmligen förtvivlad om saken, sÄ det Àr ju alltid nÄgot. Den första halvan av filmen Àr ett rÀtt lustigt mysterium, med en surrealistisk drömsekvens som höjdpunkt, medan andra halvan Àr ett lÄngdraget antiklimax dÀr han lÀgger sig pÄ soffan och pratar med en psykoterapeut om vad drömmen kan tÀnkas betyda. Vi fÄr i och för sig en till drömsekvens, och den Àr snÀppet lÀckrare Àn den första till och med, men sedan ska vi ju Àlta oss igenom den ocksÄ.

Det hela Àr byggt pÄ verkliga fall, det ska vi veta och det förklarar en text i början. Samma text förklarar Àven hur psykoanalysen Àr en modern metod som avslöjar för oss sjÀlens djupaste hemligheter och att rÀtt person, till exempel den högt Àrade Sigmund Freud, kan lösa de svÄraste av mÀnskliga problem. En sjÀls hemligheter Àr alltsÄ, mer eller mindre, bara en demonstration hur psykoanalys fungerar. SÄ att vi vet hur framtiden, och den allra mest tvÀrsÀkra psykologin, ser ut!

Den gamla sanningen om att man bör visa saker snarare Ă€n berĂ€tta dem gör sig pĂ„mind. Jag har ingenting emot en film som har ett pedantiskt budskap, men en film som bara Ă€r packad med ren data som den försöker överföra till Ă„skĂ„daren Ă€r desto tyngre att komma igenom. Jag nĂ€mnde att filmen har tvĂ„ centrala drömsekvenser, men de Ă€r inte överdrivet spektakulĂ€ra. Faktum Ă€r att hela filmen Ă€r mĂ€rkligt basal rent visuellt, sĂ€rskilt mĂ€rkligt eftersom Den glĂ€djelösa gatan var sĂ„ spektakulĂ€r att se pĂ„. En sjĂ€ls hemligheter Àr visserligen rĂ€tt modern i mĂ„nga avseenden, med shot-reverse-shot-dialoger, sjĂ€lvmedveten klippning och ett meditativt tempo dĂ€r vi hinner ta del av alla karaktĂ€rer och berĂ€ttelsen som den berĂ€ttas, lika sjĂ€lvklart som om vi tittar pĂ„ ett avsnitt av ”Poirot”.

Å andra sidan Ă€r scenerna dĂ€r mannen och hustrun har sina obligatoriska middagar – dĂ€r mannen komiskt nog tvingas Ă€ta med sked istĂ€llet för kniv, eftersom hans fobi strĂ€cker sig Ă€ven till bestick – filmade ungefĂ€r som man filmade saker pĂ„ 1910-talet, med rĂ€tt statiska inramningar och kompositioner. Även drömsekvenserna, som kan skylta med saker som split-screen och dubbelexponerade effekter, kĂ€nns Ă€ldre Ă€n de Ă€r. JĂ€mför man med de franska impressionisterna, eller Murnaus Faust frĂ„n samma Ă„r, sĂ„ Ă€r En sjĂ€ls hemligheter rena rama realismen. Kanske det var ett medvetet försök av Pabst att gestalta Freuds idĂ© om det kusliga, kĂ€nslan vi har nĂ€r nĂ„got frĂ€mmande uppstĂ„r i det bekanta, men jag spekulerar.

Spekulerar gör Àven terapeuten som mannen gÄr till, Àven om vi ska ta det som empiriska fynd i en vetenskaplig process. Vi gÄr igenom allt som hÀnt i filmen upp till denna punkt, frÄn inledningens Den andalusiska hunden-inspirerade scen dÀr mannen rÄkar skÀra kvinnan i nacken med ett rakblad (lÄng historia) till den dÀr nesliga drömmen. Steg för steg gÄr vi igenom allt som hÀnt, för att lista ut varför mannen har utvecklat en sÄdan fobi för knivar, och en sÄdan hemsk lust att döda sin fru. Vem som helst fattar förstÄs att han Àr svartsjuk pÄ hustruns kusin, som hon kramar om hjÀrtligt nÀr han kommer pÄ lÄngvÀga besök, och nÀr inte det riktigt rÀcker avslöjas det att paret Àr barnlöst, en plot point som kommer oförskÀmt sent i storyn, och som föranleder ett helt patetiskt lyckligt slut som jag har svÄrt att tro att publiken Är 1926 ens kunde acceptera. Detta lyckliga slut sÀtter ocksÄ ett oavsiktligt finger pÄ att filmen inte har nÄgonting att sÀga om var sig huvudpersonens psykologi eller psykoanalys som fenomen. Det hela Àr bara utnyttjat, som populÀra Àmnen sÄ ofta utnyttjas pÄ film, för att hjÀlpa en banal melodramatisk intrig pÄ vÀgen.

Trots de hÀr uppenbara svagheterna har filmen förtjÀnsten att den Ätminstone Àr vad den Àr och jag har svÄrt att inte kÀnna att alla stumfilmer fulla med drömsekvenser Àr automatiskt sevÀrda. Filmen bÀr ocksÄ pÄ en torr, nördig fascination för Freud som Àr sÄ av sin tid att den Àr helt idealisk för den som vill veta exakt hur Freudflugan spred sig pÄ den hÀr tiden.

Det Àr, som sagt, bitterljuvt. TÀnk att vi faktiskt en gÄng i tiden trodde att vilket psykologiskt pussel som helst gick att lösa bara vi spekulerade sönder vÄra drömmar. Metoden Àr för all del inte vÀrdelös, men som strikt forskning Àr den inte mer pÄlitlig Àn tron pÄ att tandfen ska förvandla ens tand till en guldpeng medan vi sover. SÀkert finns det andra moderna tankar idag som vi tar för givet som verkliga, utan att förstÄ hur fel vi har. Kanske mÀnniskan bara Àr en synnerligen naiv varelse som under alla lager av allvar och sjÀlvupptagenhet egentligen bara fejkar sig fram. Kanske i jakt pÄ nÄgon form av karriÀr, en klÀtterjakt genom diverse auktoritÀra system byggda pÄ vÀrden och principer som i verkligheten Àr helt godtyckliga, men allt bara i ett fÄfÀngt hopp om att just ens egna barnsliga drömmar ska gÄ i uppfyllelse,

FREDRIK FYHR


PS.

Filmen heter i original Geheimnisse einer Seele. Titeln En sjÀls hemligheter Àr min direktöversÀttning och jag har ingen aning om huruvida filmen har en svensk titel eller inte. Jag har inte hittat nÄgot bevis för att den nÄgonsin visats pÄ bio i Sverige, men tydligen gick den i bÄde Danmark och Finland sÄ det Àr inte omöjligt att en riktig svensk titel kan finnas nÄgonstans i filminstitutets arkiv.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *