💿 En skön historia (1956)

Det här är den typ av film som år 1956 fick branschtidningen Variety att applådera; filmen är ”solid underhållning” som bör innebära ”high finance business all over”. Det var inte så mycket filmen man tyckte om som alla pengar den skulle tjäna, då, och den här tanketraditionen lever kvar idag. Variety, och hundra andra blaskor i samma stil, slår sig för pannan över hur dålig business film är. Varenda dag kan man gå in på IMDb:s nyhetssida och se marknadsrapporter och domedagsprofeter – åh nej, den senaste MCU-filmen tjänade inte en kvackiljard, vilken flopp! Vi får hoppas på att Michael Bay får en ny hit! Jag menar, tänk om man rapporterade om klimatet på samma sätt?

Det som år 1956 var ”solid underhållning” är såklart inte detsamma år 2020. Snarare känns High Society, som originaltiteln lyder, som den typiska 50-talsdinosaurien; en otympligt stor burk full med konserverad glädje som doftar plysch och malpåsar. Trots att filmen i alla lägen bara är en fluffig bagatell kommer den med en ouvertyr, som om vi är inbjudna till Nobelmiddagen.

Till någon mån finns det fog för det, visserligen. Den som sett ett par filmer hajar till på den svenska titeln. Jo, High Society är en nyinspelning på George Cukors klassiska En skön historia från 1940. Det är den typiska nyinspelningen, så tillvida att ingen kommer ihåg den för den är inte alls lika bra, men det är också ett bevis på hur snabbt Hollywoods storfilmer ändå stelnade. Cukors film är ett raffig komedi som fortfarande bär på den uppkäftiga anden från Hollywood innan Hayeskoden. Nyinspelningen är mjäkig och harmlös, en stel maräng i jämförelse.

Liksom i originalfilmen är det hela i grunden en Broadwaykomedi där en societetskvinna ska gifta sig; problem uppstår eftersom hon faller för en skvallerjournalist, som är på plats för att infiltrera bröllopet och hitta snask. Samtidigt är hennes ännu förälskade ex-make på plats också, och hans bröllopspresent är den mängd ödmjukhet han mäktar känna.

Rollistan på båda filmer är, återigen, symptomatisk. I Cukors film var det Katharine Hepburn som skulle gifta sig. Nu är det Grace Kelly. I Cukors film var det James Stewart som var journalisten, nu är det Frank Sinatra. I Cukors film var det charmiga exet Cary Grant; här, Bing Crosby.

Det hela är naturligtvis också en musikal, signerad maestro Cole Porter, och filmen når en punkt när den praktiskt taget bara är tre-fyra sångnummer efter varandra. Inget är speciellt minnesvärt, även om Louis Armstrong är på plats för att jazza till det. Alla är efter Grace Kelly i filmen utom han, såklart, som bara har i uppgift att blåsa i sin trumpet och vara en glad, Shakesepariansk narr.

I en perfekt värld hade filmen haft alla förutsättningar för att fungera. Grace Kelly hade själv gift sig med sin ärade prins, och detta var hennes sista roll innan hon försvann upp i Monacos oåtkomliga berg, och hon hade faktiskt haft ihop det med Crosby förut. Bingan själv stryker dock mest runt i filmen som om han inte riktigt vill säga något olämpligt. Frank Sinatra åldrades fort – de flesta Rat Pack-filmerna från 60-talet är dödligt sega, men här har han fortfarande lite ratsch kvar i sig. Men även han hugger aldrig riktigt tag i sina repliker och när han trånar efter Grace ser det mest ut som att han är rädd för att ta i henne. Om det är sant som ryktet säger – att båda dessa herrar var ”fascinerade” av Kelly, och betraktade henne som något slags heligt väsen – så måste man säga att det syns i filmen.

Mest liv har skådespelarna som inte har i uppgift att bry sig om henne – inte minst den evigt underskattade Celeste Holm som Sinatras journalistkompis; hon utstrålar lika delar elegans och drypande intelligens och hade man kunnat hoppa in i filmen så är det definitivt med henne man skulle vilja hänga. Inte kan man heller klaga på Louis Armstrong som såklart livar upp det de stunder han är med med; mest minnesvärt i numret ”Now You Has Jazz” där Bing croonar om hur jazz går till. Det är såklart den ultimata gentrifieringen av jazzen, två år efter Bill Haley, och man känner snarare ”där dog jazzen!” än det motsatta, men ändå. Filmen har en så matt och uddlös känsla att man får vara glad för de stunder då man åtminstone sitter och stampar takten.

På sätt och vis kommer filmen undan med saker man hade påpekat om den varit bättre. Till exempel den 30 minuter långa festsekvensen, där den röda tråden är att Grace blir full och gör bort sig ihop med Frankie; hon hoppar ner i en pool och får bäras hem av honom, medan hennes tilltänkta make (liksom i originalet en sur stropp, och verkligen figuren vi bryr oss minst om) blir förnärmad. Dagen efter förväntas vi tycka det är lustigt att hon vaknar upp och inser att hon haft sex utan att minnas något av det. Gentleman som han är informerar Sinatra oss om att ”inget hände”. Men, ja. Ändå. Såklart. Allt slutar lyckligt, så Louis får le igen och blåsa i trumpeten en gång till.

FREDRIK FYHR


High Society. 1956 USA 111 min. färg/35mm/1.85:1. R: Charles Walters. S: Grace Kelly, Bing Crosby, Frank Sinatra, Celeste Holm, John Lund, Louis Calhern, Sidney Blackmer, Louis Armstrong, Margalo Gillmore, Lydia Reed, Gordon Richards, Richard Garrick.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *