Charlie Chaplin Àr en legend av en anledning. Det handlar inte sÄ mycket om att han var populÀr eller överdrivet nyskapande; slapstick hade varit synonymt med filmen sedan 1890-talet, och Chaplin var ökÀnt lÄngsam och skeptisk vad gÀller moderna utvecklingar. Det legendariska med Chaplin, som jag ser det, var Àmnena han behandlade och reaktionerna han mötte. Filmhistorien, för att inte tala om stumfilmshistorien, Àr full av komiker som en gÄng var otroligt populÀra men som ingen kommer ihÄg idag. Chaplins minne har levt kvar pÄ grund av betydelsen som just hans filmer hade.

Det fanns nÄgot i dem som nÄdde ut till mÀnniskor, och jag vill mena att det ofta var undermedvetet. Hans filmer var enkla komedier, formellt inte annorlunda Àn mycket annat som gjordes, men de hade en annan angelÀgenhet. Han verkade alltid mena nÄgot med vad han gjorde. Det var dÀrför han ocksÄ mötte mothugg och ifrÄgasattes. Chaplin lÀmnades aldrig ifred. Han var Àlskad och kritiserad, hyllad och utfryst. Han var inte den förste filmkonstnÀren, men kanske den förste som bevisade att en filmskapare var en konstnÀr. Man kunde ju inte lÄta bli att ha Äsikter om honom. Han behövde inte insistera pÄ att hans filmer betydde saker. Gott om folk anklagade honom innan han öppnade munnen. Han var inte en konstnÀr för att han sjÀlv pÄstod det, som en D.W. Griffith eller en Lois Weber; han blev det genom hur han blev sedd, som genom uteslutningsmetoden.

Man kan se utvecklingen Ă„t det hĂ€r hĂ„llet tydligt i PĂ„ axel gevĂ€r, den andra film han gjorde för egen maskin, pĂ„ det egna bolaget First National Pictures. Inte bara var det ett avancemang i karriĂ€ren, att gĂ„ vidare frĂ„n karriĂ€rens guldvagga pĂ„ Keystone och bli oberoende, det var ocksĂ„ ett kreativt avancemang. Chaplin hade blivit hĂ„rt kritiserad för att han inte tagit vĂ€rvning i första vĂ€rldskriget. PĂ„ axel gevĂ€r var en komedi om första vĂ€rldskriget. Det var med andra ord en film dĂ€r Chaplin kommenterade Chaplin. Det var pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet han förde filmkonsten framĂ„t – genom att göra filmer som utnyttjade, inte flydde frĂ„n, kritik.

Det sĂ€gs att Chaplin oroade sig för att göra filmen, eftersom de som provocerats av hans ”bristande patriotism” knappast skulle reagera med blida ögon pĂ„ en film dĂ€r han drev med kriget. Men om sĂ„ var fallet sĂ„ mĂ„ste man Ă€ndĂ„ beundra modet med vilket han gjorde den. PĂ„ tre rullar Ă€r den inte mer Ă€n 46 minuter men den rĂ€knas fortfarande som en lĂ„ngfilm (eller mer korrekt en ”feature”) och det var den första av det slaget som han sjĂ€lv regisserade. Det Ă€r naturligt att vara rĂ€dd, men han kan inte ha tvekat.

InnehĂ„llsmĂ€ssigt Ă€r filmen, naturligtvis, enkel att sammanfatta. Charlie tar vĂ€rvning, trots att han har svĂ„rt att marschera som befĂ€let vill. Han hamnar i skyttegravarna dĂ€r han öppnar ett paket ost med gasmask, sover i ett rum till hĂ€lften fyllt av vatten, öppnar en vinflaska genom motstĂ„ndarnas eld och lurar fienden utklĂ€dd till ett trĂ€d. Efterhand hamnar i han i armarna pĂ„ en fransk kvinna (Edna Purviance) och besegrar sjĂ€lvaste ”kaisern”.

Det Àr kort sagt de vÀntade, klassiska Charlie-scenerna. De Àr lite mindre sjÀlvklara i tempo och tajming Àn de var i kortfilmerna pÄ Keystone, pÄ samma sÀtt som budgeten tycks lite högre och scenografin mer imponerande. De har ocksÄ mer mellan raderna. Chaplins antivÄldsbudskap skulle bli mer accentuerat i framtiden (mest berömt, sÄklart, i Diktatorn), likasÄ skulle han lida genom en mestadels lyckad politisk massaker under McCarthy-eran, men man kan se konturerna av de sakerna redan i kontroversen om hans uteblivna vÀrvning.

År 1918 var kriget pĂ„ vĂ€g mot sitt slut och kusten var mer klar för att göra en komedi om kriget; det motade garanterat kritikerna, likasĂ„ gjorde faktumet att PĂ„ axel gevĂ€r blev Chaplins största succĂ© fram till den punkten, sĂ„ publiken kĂ€nde uppenbarligen att det inte var ”too soon” att driva med kriget, utan kanske snarare tvĂ€rtom.

Att det Àr en antikrigsfilm, snarare Àn en patriotisk komedi eller ens en direkt parodi, Àr ocksÄ vÀldigt tydligt med facit i hand. Chaplins humor gick alltid ut pÄ att skapa kontraster mellan mÀnniskans naturliga impulser och de krav som omvÀrlden satte pÄ hennes beteende.

Det tydligaste exemplet hÀr Àr kanske sÀttet Charlie inte kan marschera ordentligt. Som en robot klampar han i sÀng och gör en honnör under tÀcket, bara för att rÄka sparka killen i andra sÀngen i huvudet.

Det mest kĂ€nnbara, det liksom djupaste, Ă€r slutet som pĂ„ ytan ser ut att vara en billig cop-out – Charlie vinner kriget och vĂ€cks sedan av sina soldatvĂ€nner. Han Ă€r bara en soldat i ett tĂ€lt och det visar sig filmen bara varit en dröm. Men sĂ€ttet han förvirrat ser sig omkring Ă€r ingen slump. Det Ă€r förvirringen hos den som precis vaknat och Ă€nnu inte förstĂ„r att verkligheten inte erbjuder lyckliga slut, och filmen tar slut innan vi hinner se honom sĂ€tta sig upp ordentligt och inse sin situation. Vi lĂ€mnar honom, sĂ„ att sĂ€ga, mitt emellan dröm och verklighet.

Inte heller Ă€r segerformuleringen en slump – nĂ€r Charlie i sin dröm ”vinner kriget” dansar man inte över fiendens brĂ€nda kroppar. IstĂ€llet jublas det med Ă€kta skratt och texten strĂ„lar: ”Peace on earth and to all mankind.”

I den formuleringen bor Àven Chaplins budskap. Den bÀr förmodligen svaret pÄ varför han inte ville gÄ med i kriget och anledningen till att han ville göra en komedi om det. Det var inte en politisk frÄga, eller en personlig. Det handlade om tanken pÄ mÀnskligt vÀrde, och att vi har det i oss att vara bÀttre Àn vi hela tiden gör oss sjÀlva.

FREDRIK FYHR


Shoulder Arms. 1918 USA 45 min (17 rps). sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Charles Chaplin. S: Charles Chaplin, Edna Purviance, Syd Chaplin, Loyal Underwood, Henry Bergman, Tom Wilson, Albert Austin, Jack Wilson.