Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Stenryttaren (1923)

Rudolf Klein-Rogge var sin tids Nicolas Cage. Förutom filmerna av Fritz Lang, som ristat in honom i filmhistorien för evig tid, verkar det som att han hÀrjade runt lite hÀr och dÀr. Detsamma gÀller för den tyska expressionismen, ofta omtalad men inte lika ofta specificerad.

Stenryttaren var inte en stor film, den blev inte höjd till skyarna, och den tycks bara ha överlevt pĂ„ skrangliga 16 mm-kopior, men just dĂ€rför Ă€r den fascinerande. BerĂ€ttelsen Ă€r en visualisering av en folksaga i Pomperipossa-stil – kan det inte vara sĂ„ att den dĂ€r stora stenen i skogen, som ser ut som ett ansikte, i sjĂ€lva verket en gĂ„ng i tiden var ett gammalt troll eller annat som frös till sten?

Det rör sig alltsĂ„ om en slags muntlig sĂ€gen – saga Ă€r ett för starkt ord – och den kommer i precis det paket man kan förestĂ€lla sig; filmen inleds utan vidare med ringdans och folkfest i en teutonisk by dĂ€r alla verkar unga och lyckliga förutom spelemannen, gammal och grĂ„, och redo att berĂ€tta med lyran om hur det en gĂ„ng i tiden bodde en ond, ond, ond gammal man uppe pĂ„ berget intill.

De tyska kritikerna var högst skeptiska. Det lĂ„ter sig inte göras hursomhelst, menades det Ă„ det grövsta, att bara blanda denna tyska folksjĂ€l med modern konst; en Roland Schacht i ”Die WeltbĂŒhne” ansĂ„g vid premiĂ€ren att filmens estetik var absurd gentemot berĂ€ttelsens svaga karaktĂ€r. Filmen ploppade upp tolv Ă„r senare i en filmhistorisk bok skriven av en Oskar Kalibus, som ansĂ„g att filmen helt ruinerade ”den romantiska balladatmosfĂ€ren” genom den expressionistiska dekoren. Detta skrevs, mĂ€rk vĂ€l, Ă„r 1935.

Kritiken sÀger naturligtvis mer om tyska kulturhÄllningar under mellankrigstiden Àn vad den sÀger nÄgot om filmen i sig, som en Àr en lÀttsamt fartfylld och mÀrkligt upphetsande liten film. Den Àr, helt i linje med sin sÀgen, inte för lÄng och inte heller för djuplodande. Klein-Rogge spelar den onde mannen högst uppe pÄ berget, envist avundsjuk pÄ det glada folket nere i byn. NÀr det vankas bröllop, och en fager ung man ska fÄ sin fagra unga dam, blir han sÀrskilt sur och rider utan vidare ner till byn och kidnappar den stackars bruden.

Man mĂ„ste Ă€lska den totalt oförutsĂ€gbara twisten som dĂ€refter följer: I sin fĂ„ngenskap faller den unga kvinnan, av oklar anledning, för sin kidnappare. Vi har ingen aning om varför, men plötsligt Ă€r det sĂ„ att skönheten fallit för odjuret. Är det tal om nĂ„got Stockholmssyndrom? Eller kanske Rudolf har nĂ„got Mabuseliknande hypnostrick i bakfickan?

Under omstĂ€ndigheterna ger han ifrĂ„n sig ett rĂ€tt komplext framtrĂ€dande. Han introduceras som en omöjligt ond figur – ondare Ă€n ondast, just som en elak man i en gammal ballad. Men för det mesta sitter han och grubblar och glor ut genom fönster, som om han egentligen döljer nĂ„gon djupt sĂ„rad hemlighet.

NÀr allt kommer omkring blir saker inte mer klassiskt romantiska Àn sÄ. Inte förrÀn finalen, möjligen, dÄ blixten slÄr ner och gör det ovÀntade kÀrleksparet till en stor stenbumling.

Stenryttaren Ă€r ett av mĂ„nga exempel pĂ„ hur oförutsĂ€gbar och cinematiskt befriade de hĂ€r gamla stumfilmerna kunde vara. Idag kan en film anklagas för att vara konst sĂ„ fort den visar pĂ„ den minsta avvikelsen frĂ„n konventionerna. År 1923 var dĂ€remot planritningarna öppna, och i jĂ€mförelse var faktiskt alla filmer konst. Eller rĂ€ttare sagt, film var i sig en konstform, pĂ„ ett mycket tydligare och mer sjĂ€lvklart sĂ€tt.

Kanske det Ă€r definitionen, i sin mest rĂ„a form, av ett konstverk kontra en produkt – ett konstverk Ă€r nĂ„got som överraskar, inte nĂ„got som ger en det man betalat för. NĂ„got ovĂ€ntat, inte nĂ„got förvĂ€ntat. NĂ„got som utmanar och förvirrar, inte ger en den vĂ€ntade tillfredsstĂ€llelsen. Stenryttaren mĂ„lade inte en tavla som kritikerna var sĂ„ förtjusta i nĂ€r det begav sig, men man kan fortfarande stĂ„ inför den och övervĂ€ga den, sĂ€ga att den Ă€r bra lustig Ă€ndĂ„.

FREDRIK FYHR


1923 TYSKLAND 86 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Fritz Wendhausen. S: Rudolf Klein-Rogge, Lucie Mannheim, Gustav von Wangenheim, Georg John, Emilia Unda, Grete Berger, Wilhelm Diegelmann.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *