Det är lustigt hur Disney styr världen idag, med tanke på att de en gång i tiden försökte livnära sig på filmer som Babes in Toyland, en gräslig musikal som måste ha luktat gammal ost redan 1961.

Enligt PR-kampanjen skulle filmen vara en otecknad version av de tecknade filmerna, men detta var en efterkonstruktion. Walt Disney ville göra Babes in Toyland till en tecknad film, men projektet lades på hyllan och gjordes sedan om till en otecknad historia, inspirerad av Trollkarlen från Oz (1939).

Det betydde en gräll, syntetisk och präktig film med robust scenografi i gips och smörpapper. I ett tidigt 60-tal, när alla möjliga knoppar brast, fick världen stå ut med en lagom skönsjungande Tommy Sands (vem?) och hans viljelösa mähä till mö, spelad av Annette… nej, bara Annette, enligt förtexterna. Funicello, hette hon egentligen, men det namnet kanske Walt tyckte lät för etniskt. Hennes största karaktärsdrag är att hon är dålig på att räkna, vilket förtydligas i sångnumret ”I Can’t Do the Sum”, som tydligen ska vara en av ”höjdpunkterna”.

Storyn är en enda lång slamkrypare där Tommy och Annette ska gifta sig – men hu för den onde Barnaby (Ray Bolger) som vill sno åt sig Annette själv, eftersom hon tydligen sitter på en hel del pengar. Barnaby ser ut som att han blivit utkastad ur Draculas fanclub för att han försökte för mycket, och han har märkligt konkreta mål för att vara en skurk i ett sagoland där varje fotsteg över den idylliska bron ekar stora studioekon. Om han ens fick gifta sig med Annette, vad skulle han göra med alla pengar? Köpa air condition till sitt papphus?

Att filmen ser ut som den gör är en sak – det ser för all del väldigt dyrt och påkostat ut alltihop – men vi har uppenbarligen inte mycket till karaktärer här och inte mycket till story heller och gudarna ska veta att vi inte har musikalnummer att skryta med heller. I det stora öppningsnumret hoppar folk runt i infantila danssteg och sjunger en monoton sång om värdet i att dricka lemonad.

Dricka lemonad!

Är filmen från sex år och nedåt?

Knappast troligt, med tanke på att vi senare får en sekvens med pratande träd som ser ut att vilja äta allt och alla hela.

Men hursomhelst, vi går händelserna i förväg… eller sak samma. I andra delen av filmen tar sig Tommy och Annette med barnen, vems de nu är, genom den läskiga skogen där de träffar leksaksmakaren. Han spelas av tokstollen Ed Wynn, som åtminstone vet hur man levererar genuin dårskap.

Häromkring får vi också lite specialeffekter som filmen kan skryta med – leksaksmakaren har en sådan där stressad assistent som uppfunnit en pickadoll som kan göra stora saker små. Naturligtvis lägger Barnaby labbarna på den och i slutet måste han slåss mot en armé av leksaker, och alla hjältar han krympt.

Just den finalen är faktiskt ganska stark, och inte utan anledning. ”Leksakernas marsch” var en av de sakerna som gjorde Disney själv intresserad av filmen och han var in i det sista övertygad om att den skulle vara animerad – vilket den också blev, om än i stop-motion. Det är fortfarande en idiotisk scen (varför stampar han inte bara på allt han ser?) men den ser åtminstone spännande ut.

Barnaby själv spelades alltså av Ray Bolger, som spelade Fågelskrämman i Trollkarlen från Oz. Men filmens bästa skådespelare är en mekanisk gås som heter Sylvester – han har fötter men bärs ändå omkring av en tant vid namn Moder Gås. Alldeles i början av filmen introducerar han berättelsen genom att påpeka hur överviktig hon är. Fypåsig, kontrar hon. ”You’re lucky to find a goose who can talk at all” påpekar han och vad gäller den här filmen håller jag med.

FREDRIK FYHR


 1961 USA 106 min. färg/35mm/1.75:1. R: Jack Donohue. S: Ray Bolger, Tommy Sands, Annette Funicello, Ed Wynn, Tommy Kirk, Kevin Corcoran, Henry Calvin, Gene Sheldon, Mary McCarty, Ann Jillian, Brian Corcoran.