Något märkligt händer i Jackie Chans Police Story. Det sker gradvis och det är både effektivt och genuint överraskande. Den går inte från skratt till gråt, eller från humor till allvar, inte riktigt… men den byter känsla. Vi går från att skratta till att heja.

I början av filmen går den inte att ta på allvar – Jackie Chan rattar en bil och dundrar rakt genom en kåkstad i nerförsbacke, men tutar på ett roligt sätt så att vi vet att han är en good guy. Hans akrobatiska konster som dubbat honom till Buster Keaton av kampsportsfilmen är inte lika markanta som hans ofantligt jönsiga romantiska bekymmer – han får en tårta i ansiktet åtminstone två gånger och otaliga tillfällen kan man lägga till ett sånt där wäppi-wäppi-wää.

Dessa inledande fadäser handlar om en kvinna som ska vittna mot maffian. Naturligtvis är Jackie supersnuten som ska vara hennes eskort. Han är inte bara bäst på att hoppa, sparkas, slåss och skjuta pickadoll, han är ett jäkla hygglo också; polischefen tycker han är så mysig att han får sköta det mesta av polisstationens PR när han inte är ute och haffar skurkar.

Ack, men Jackie är också förlovad med en ung dam som såklart är mycket bra på att missförstå saker och springa iväg utan att lyssna på förklaringar. Man kan undra hur hon orkar eftersom han ändå springer efter henne – till och med när hon gasar iväg på sin vespa kommer hon ingenstans, eftersom Jackie har nypor av järn.

Vad sa jag, två tårtor i ansiktet? Ja, men det låter väl rimligt? Kanske tre. Jackie är lika bra på att få dem i ansiktet som han är på att sparka lakejer så att de flyger med full fart rakt in i bilrutor som helt sonika krossas i sin helhet. Lika rafflande är scenen där han måste svara ett halvt dussin ringande telefoner och snart finner sig omringad av sladdar och lurar, minst lika utmanande fiender som gangsters.

Men så händer något, som sagt. Saker tar en lite mer dramatisk vändning när Jackie anklagas för mord, blir misstänkt av polisen och jagas av sina egna. Först verkar det här inte vara något mer än en till dråplighet i mängden, men ju ettrigare Jackie blir desto mer börjar vi känna att nä, nämen det här är ju INTE OKEJ! Här går en kille omkring och gör sitt bästa för att vara schysst mot allt och alla utan att få något för det och så ska någon taskmört komma och pinna ett mord på honom. Jackie exploderar i ett fenomenalt ursinne mot slutet, som utspelar sig i en galleria av klassiskt 80-talssnitt. Koreografin är magnifik och ett särskilt stunttrick är så fantastiskt att filmen loopar det två gånger rakt upp och ner framför våra ögon som en GIF. Helt rimligt.

Filmen, som rätt nyligen dykt upp på Criterion tillsammans med sin uppföljare, har blivit något av en actionklassiker. Är den lika bra som Bruce Lee-klassiker som Fruktans nävar eller en amerikansk motpart som Die Hard?

Nja, i slutändan tycker jag väl att Police Story är lite för rå i kanterna för att helt landa på alla fyra när man ger den knuffen som ska skilja fin från finfin. Men det är ett jäkla drag och gott om skratt och det är inte fel det heller.

FREDRIK FYHR


Ging chaat goo si. 1985 HONGKONG 100 min. färg/35mm/2.55:1. R: Jackie Chan, Chi-Hwa Chen. S: Jackie Chan, Maggie Cheung, Brigitte Lin, Kwok-Hung Lam, Bill Tung, Yuen Chor, Charlie Cho, Chi-Wing Lau, Hark-On Fung, Hing-Yin Kam, Mars, Tai-Bo, Ken Tong, Fat Wan, Fung Woo.