Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Ceremonin (1995)

”Det Ă€r min sista Marxistfilm. Jag Ă€r inte Marxist sjĂ€lv, men det Ă€r genom den analysen filmen Ă€r gjord.”

Det tog ett tag, men till sist begrep jag problemet med Ceremonin. Det var inte förrÀn jag letade upp en intervju med Claude Chabrol, gjord kring tiden filmen kom, och hörde ovanstÄende citat. Bitarna föll pÄ plats. Eller, rÀttare sagt, jag blev klok pÄ de bitarna som saknades.

För Ceremonin Àr just en sÄdan film som kÀnns som ett olagt pussel. Vi introduceras för en mystisk huvudperson. Vi ser henne lida och vi undrar vad hennes hemlighet Àr. Bit pÄ bit lÀggs ju lÀngre filmen gÄr. Det Àr en oerhört vÀlgjord film, och pÄ mÄnga sÀtt imponerande, men i slutet satt jag ÀndÄ med kÀnslan av att alla bitar helt enkelt inte lagts.

Den mystiska huvudpersonen heter Sophie och i början av filmen anstĂ€lls hon som en hushĂ„llerska Ă„t en familj. ”Det Ă€r inte ett svĂ„rskött hus” sĂ€ger Catherine (Jacqueline Bisset) medan de kör upp till den gigantiska herrgĂ„rden och parkerar bilen utan att bemöda sig med att stĂ€nga bagageluckan.

Chabrol har redan förklarat mycket. Familjen Àr stenrik, naivt privilegierad och Sophie saknar illusioner. Hon bÀr en uttryckslös mask av likgiltighet. PÄ anstÀllningsmötet, som sker pÄ ett kafé, ser det nÀstan ut som att det Àr Sophie som Àr chefen över samtalet. Resolut stÀdar hon alla rum, handlar och lagar all mat, serverar Ät det förnÀma herrskapet, och retirerar till sitt rum pÄ övervÄningen, dÀr hon stirrar pÄ TV.

Chabrols pusselbitar Àr de som följer (fullstÀndiga spoilers hÀrifrÄn):

Sophie kan inte kan lÀsa, skriva eller rÀkna. Hon gör sitt jobb trots detta handikapp och vi förstÄr att hon vigt sitt liv Ät att hitta sÀtt att dölja det. Hon har förmodligen levt ett mycket olyckligt liv, Àven om vi inte vet nÄgot mer i detalj. Efterhand lÀr vi oss att hennes far dött i en brand som hon inte har alibi för att hon inte anlagt sjÀlv. Men, Äterigen, vi vet ingenting.

Familjen inser inte Sophies handikapp, eftersom de inte förestĂ€ller sig att analfabetism existerar. Chabrol skildrar dem med stor sympati. De pĂ„minner mer om en lite snofsigare Svenssonfamilj, dĂ€r den blubbige pappan (Jean-Pierre Cassel) Ă€r lagom sjĂ€lvgod och tonĂ„rsbarnen lagom sjĂ€lvupptagna. MĂ„nga som ser filmen avslöjar sina egna blinda klassflĂ€ckar nĂ€r de konstaterar att familjen Ă€r ”rimlig” och ”snĂ€ll” mot, till exempel, Sophie. Men deras givmilda uppenbarelse Ă€r naturligtvis del av ett socialt system; det Ă€r noblesse oblige, de rikas plikt att vara bĂ€ttre Ă€n de egentligen Ă€r, och studerar man dialogen ser man att familjen bĂ€r pĂ„ implicit förakt och ett kokett överseende gentemot alla som har det sĂ€mre stĂ€llt Ă€n dem.

Vi leds till att tro att filmen ska handla om Sophies analfabetism; vi följer hennes olika strategier för att överkomma problemen med att inte kunna lÀsa en enkel lapp lÀmnad pÄ köksbordet, och vi betraktar oroat hur hon sÀtter sig framför TV:n, drar upp ljudet och stirrar sig bort, nÀr hon mÄr för dÄligt.

IstÀllet hÀnder nÄgot annat. Sophie lÀr kÀnna postarbetaren Jeanne (Isabelle Huppert), en tÀmligen grÀnslös kvinna som delar Sophies blasé uppenbarelse men till skillnad frÄn henne Àr mer extrovert. Tillsammans deltar de i den katolska kyrkans vÀlgörenhetsarbete bara för att fÄ fnissattacker och börja bete sig tölpigt mot folk som skÀnker klÀder.

Jeanne, lĂ€r vi oss, har tidigare förlorat ett barn. Det rör sig om en ”tragisk olycka” som kanske eller kanske inte var ett drĂ„p. Huruvida Jeannes barn dog för hennes hand eller inte Ă€r dĂ€remot inte lika upprörande som hennes ointresserade attityd gentemot hĂ€ndelsen. Jeanne berĂ€ttar om sin babys vĂ„ldsamma död som om en och annan propp gĂ„tt i hennes huvud.

Chabrol Ă€r enerverande noga med att inte betona nĂ„gonting vi ser. Han berĂ€ttar skickligt den hĂ€r intrigen – som bĂ€r pĂ„ en underliggande vrede och smĂ€rta som inte Ă€r av denna vĂ€rlden – med en alldaglig, grĂ„ jaha-kĂ€nsla. Det Ă€r en lĂ„ngsam film, men den Ă€r inte lĂ„ngsam pĂ„ grund av vad vi ser i den utan trots vad vi ser i den. SkĂ„despelarna Ă€r flĂ€ckfria, och gĂ„r in i filmens silvriga raster som figurer i en dyster mĂ„lning. Rent tekniskt Ă€r filmen i det nĂ€rmsta perfekt.

NĂ„gra andra pusselbitar Ă€r vĂ€rda att nĂ€mna. De som lĂ€ttast kan förbises Ă€r de som handlar om teknik. Den rika familjen har köpt en ny, dyr TV och det visar sig vara bland det mest avgörande som hĂ€nder i hela filmen. (Sophie fĂ„r ha deras gamla pĂ„ sitt rum, en av hundra smĂ„ referenser till hur relationer mellan höga och lĂ„ga klasser fungerar). En annan pusselbit Ă€r filmens titel – ”ceremonin” Ă€r den franska termen för de hĂ€ndelser som sker innan nĂ„gon hamnar i giljotinen.

Slutligen Ă€r det ocksĂ„ vĂ€rt att nĂ€mna att Chabrol tar avgörande, elliptiska hopp hĂ€r och dĂ€r i filmen. Det kanske mest centrala Ă€r scenen nĂ€r familjens tonĂ„rsdotter (Virginie Ledoyen, som samma Ă„r var med i den underskattade A Single Girl) ska avslöja för pappan
 ja, vad? Vi har lĂ€rt oss dramats insatser vid det hĂ€r laget; vi vet hennes hemlighet, men vi fĂ„r aldrig se om den Ă€r vad hon faktiskt avslöjar till honom. EfterĂ„t vet han nĂ„got. FrĂ„gan Ă€r om det Ă€r samma nĂ„got som vi mĂ„ste, men inte kan, utgĂ„ ifrĂ„n.

MĂ„nga av filmens beundrare menar att slutet kommer med en kĂ€nsla av oundviklighet och att man kan ana ”redan frĂ„n början” att nĂ„got hemskt kommer hĂ€nda. Jag hĂ„ller inte riktigt med. Jag tycker att det finns nĂ„got lurigt i hur Chabrol blandar korten. Vi lĂ€r oss att pappan i familjen avskyr Jeanne och att hon inte har mycket till övers för honom heller. Det borde sĂ€ga en hel del om varför filmen slutar som den gör, men istĂ€llet Ă€r det förbryllande; deras agg stannar ju trots allt vid butter likgiltighet. Vi fĂ„r Ă„ andra sidan inte alltid veta vad som sĂ€gs, sĂ„ processen som leder fram till vĂ„ldet förblir ett mysterium. Samtidigt levererar Chabrol relativt tidigt en scen dĂ€r ett par jaktgevĂ€r signalerar Tjechov sĂ„ övertydligt att man mĂ„ste undra om han sjĂ€lv tar sin egen film pĂ„ allvar.

Hade filmen slutat med att Sophie och Jeanne skjutit ihjĂ€l familjen och kört vidare mot solnedgĂ„ngen sĂ„ hade jag var lite mer förstĂ„ende. Det Ă€r galet och extremt ambivalent – inte direkt en socialistisk fabel, men inte direkt en sĂ„dan dĂ€r förklĂ€dd arthouse-skrĂ€ckfilm om Alltings Stora Meningslöshet heller – men i linje med nĂ„gon slags tematisk logik.

Men mĂ„nga verkar glömma att det inte Ă€r dĂ€r filmen slutar. IstĂ€llet kommer ett abrupt, konstigt konstlöst slut dĂ€r filmens (symboliska?) prĂ€st ”rĂ„kar” (?) köra pĂ„ Sophie nĂ€r hon fĂ„r motorstopp. Som om inte det var nog visar det sig att slakten spelats in, eftersom familjen bandade Mozart-konserten de satt och tittade pĂ„ via sin fina stereoanlĂ€ggning. ”Du kan lita pĂ„ teknikens under”, som Wilmer X sjöng. Allt föreslĂ„r att Sophie snart Ă€r bakom lĂ„s och bom.

NĂ€r filmen var klar kĂ€nde jag att allt det hĂ€r naturligtvis Ă€r vĂ€ldigt intelligent gjort och slugt sammanfört, men
 pĂ„ ren svenska, vad fan pĂ„gĂ„r hĂ€r egentligen? Man kan ha mĂ„nga tolkningar men ingen som Ă€r helt tillfredsstĂ€llande – inte för att filmen Ă€r sĂ„ ambivalent utan för att sjĂ€lva innehĂ„llet sviker sig sjĂ€lvt. Å ena sidan Ă€r Sophie och Jeanne resultatet av sin situation, Ă„ andra sidan Ă€r de amoraliska psykon. Å ena sidan Ă€r familjen del av problemet, Ă„ andra sidan oskyldiga i sin ovisshet och inte vĂ€rda att dö. Å ena sidan kommer Jeanne och Sophie undan med att döda dem, Ă„ andra sidan kommer de inte undan lagen i slutet. Vi har bĂ„de för lite och för mycket att arbeta med pĂ„ samma gĂ„ng.

Det var inte förrĂ€n jag gick till pudelns kĂ€rna och hörde Chabrol prata om filmen sjĂ€lv som jag fick det hĂ€r problemet i ett lite tydligare fokus. NĂ€r Chabrol sĂ€ger att han gjort sin ”sista Marxistfilm” verkar han ansluta sig till den nyliberala ockupationen som dĂ„ verkade allrĂ„dande. I samma intervju refererar han till Berlinmurens fall och vi pĂ„minns om Fukuyamas hĂ€pnadsvĂ€ckande pĂ„stĂ„ende att den historiska berĂ€ttelsen om mĂ€nniskan nu var slut.

Men sÄ enkelt Àr det inte, som vi nu alla vet, och sÄ enkelt kan inte Chabrols film heller komma undan. Filmens svajighet kommer frÄn just det svajiga avstÄnd han hÄller till den marxism han samtidigt anvÀnder sig av. Hans hjÀrta verkar inte ligga i det han gestaltar, och dÀrför tycks han inte ta ansvar för vad som blir av filmen.

De senaste Ă„rtiondena av högerpopulism och rödögd frĂ€mlingsfientlighet har förresten visat att tesen i Ceremonin Ă€r felaktig. Den desillusionerade arbetarklassen har inte blivit hjĂ€rndöd av media och de slĂ„r inte heller tillbaka mot överklassen. De har stirrat in i skĂ€rmen med öppna ögon och lyssnande öron. De tvĂ€rtom Ă„trĂ„r överklassen, och de ger sig pĂ„ de som har det sĂ€mre stĂ€llt Ă€n dem sjĂ€lva (”slicka uppĂ„t, sparka nedĂ„t” som ett annat band sjöng). De förstör inte de rikas hus utan, i förlĂ€ngningen, sina egna.

FREDRIK FYHR


La cérémonie. 1995 FRANKRIKE/TYSKLAND 112 min. fÀrg/35mm/1.66:1. R: Claude Chabrol. S: Sandrine Bonnaire, Isabelle Huppert, Jean-Pierre Cassel, Jacqueline Bisset, Virginie Ledoyen, Valentin Merlet, Julien Rochefort, Dominique Frot, Jean-François Perrier, David Gabison, Phillipe Le Coq, Yves Verhoeven.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *