Rio Bravo Ă€r en av ett par amerikanska filmklassiker som faller i min personliga silverliga – dĂ€r finns ett par filmer frĂ„n 50-talet som analyserats och Ă€lskats ihjĂ€l, sĂ€rskilt av boomergenerationens inflytelserika filmvetare. Fords Förföljaren och Hitchcocks Studie i brott kommer till mig omedelbart. AllmĂ€nt erkĂ€nda som nĂ„gra av amerikansk films allra bĂ€sta. Rio Bravo Ă€r dĂ€r ocksĂ„, som en uppnosig lillebror.

De Ă€r fantastiska filmer, ack ja, men likvĂ€l har de en och annan inneboende begrĂ€nsning – och jag har ofta drabbats av misstanken att de omringas av mer rök Ă€n eld. De analyserades intensivt, men det var ocksĂ„ i en mer arkeologisk tid. Det gick inte att analysera hur mĂ„nga filmer som helst, och filmerna existerade bara pĂ„ rulle. De kunde inte luslĂ€sas i HD-kvalitet via redigeringsprogram. Man fick bĂ€ra med sig dem i minnet.

Kanske det dÄ ocksÄ blev naturligt att idéerna om filmerna vÀxte. Idéerna om vad som inte var i bild snarare Àn vad som faktiskt var dÀr. Tanken pÄ John Wayne som en ensam sheriff, till exempel, som mÄste försvara sin finka med en gammal gubbe, en Young Gun-kid och en suput.

Idag har Rio Bravo nÄgot oÄterkalleligt syntetiskt över sig. Som stort fan av Howard Hawks vet jag inte riktigt vad det Àr. NÄgon stor, grandios kÀnsla bor inuti Rio Bravo, och den gör filmen oerhört njutbar, men den svÀller ocksÄ upp sig, kastar sig framÄt men verkar krocka i filmens kulisser utan att fÄ utlopp för allt den vill. Rio Bravo Àr som ett mÀsterverk som nÄgon av nÄgon anledning skjutit i benen, opererat, plÄstrat om och gett kryckor. Den har en tyngd, nÀstan en styltighet, som jag inte blir klok pÄ.

Kanske Ă€r det nĂ„gon form av ande som lĂ€mnat filmen. Kanske spĂ€nningen gick att ta pĂ„ 1959, Ă€ven om brittiska kritikern Leslie Halliwell redan nĂ€r det begav sig ansĂ„g att filmen var ”muntert överlĂ„ng och lĂ„ngsam”. Kanske det som dĂ„ var festlig, robust underhĂ„llning idag blivit en trivsam lunk. Rio Bravo Ă€r, som Tarantino pĂ„pekade, en utmĂ€rkt ”hang out-movie”. Den handlar till syvende och sist bara om sina karaktĂ€rer och vĂ€rlden de lever i.

Problemet Àr bara att den vÀrlden inte Àr organisk. Vi mÄste ta oss över det stora hindret av representation. Se vad filmen egentligen sÀger. Liksom stumfilmer har den gyllene Hollywooderan sitt eget sprÄk. Vi mÄste fatta hur alkoholism hÀr gör mÀn till undermÀn. Vi mÄste fatta hur det spelar roll om John Wayne föredrar en kvinna med eller utan sexiga underklÀder. NÀr nÄgon sopar till nÄgon annan över kÀken rÀcker det. FÄr vi en stor explosion ska vi kÀnna stor tacksamhet.

Jag föresprĂ„kar alltid filmens tidlöshet – det som Ă€r bra i en film 1922 Ă€r bra Ă„r 2022 ocksĂ„ – men dĂ€rmed inte sagt att en film inte kan begrĂ€nsas av sin egen samtid. NĂ€r en film verkar ”förĂ„ldrad” Ă€r det ju tiden den gjordes i som Ă€r problemet, inte vĂ„r egen. FrĂ„gan Ă€r hur bra 50-talets cinematiska HollywoodsprĂ„k gynnar en film som Rio Bravo. Hade inte Howard Hawks varit den förste att erkĂ€nna att Die Hard gjorde vad han hade velat göra?

Teoretiskt sett ska Rio Bravo utspela sig i nÄgon form av verklighet. Vi ska verkligen tro att vi Àr i en Western Town, om Àn en prÀglad av filmens magiska vÀrld. John Wayne Àr verkligen John T. Chance, den modige sheriffen som kastat in en mördare i sin finka. Scenariot Àr aktivt: Skurkens frihet har en prislapp och folk kommer vilja fÄ ut honom. Chance stÄr ensam att försvara sin sheriffstuga.

Eller tja. Vi har ju Dude (Dean Martin), som inleder filmen genom att krypa pÄ golv pÄ jakt efter pengar till en till sup. Han kan skjuta mitt i prick, fast sÄ lÀnge han Àr nykter darrar hans hÀnder ohjÀlpligt. Vi har Àven Stumpy, den glade sidekicken spelad av alla glada sidekickars urfader, Walter Brennan; han var urgammal redan nÀr han var en glad sidekick Ät Bogart i Att ha och inte ha (1944) och i Rio Bravo fungerar han ungefÀr som Waynes gamla kÀrring. En bit in i filmen kommer Colorado (Ricky Nelson), som handskas bra med puffran men som Àr för ung för att förvÀntas ha mycket till framtid. Vi kan ju genren. Vi vet vad vi sitter och tittar pÄ.

Tanken Ă€r att Chance hĂ€r slĂ„ss i underlĂ€ge, mot alla odds, men att det Ă€r solidariteten mĂ€n emellan som rĂ€knas och att man kan klara biffen sĂ„ lĂ€nge man har hjĂ€rtat pĂ„ rĂ€tta stĂ€llet. DĂ€rför prĂ€glas allt ocksĂ„ av en munter fatalism, en rycka pĂ„ axlarna-jovialitet, som ger filmen en mycket speciell blandning av allvar och bus. Filmen arbetar mot ett dramatiskt slut, men den stora höjdpunkten Ă€r egentligen scenen dĂ€r mĂ€nnen sitter och sjunger sĂ„nger ihop – ja, mitt i alltihopa sĂ€tter de sig ner och kör inte bara en utan tvĂ„ kĂ„ntrydĂ€ngor. Har man Ricky Nelson och Dean Martin i samma rum vill man vĂ€l göra nĂ„got med dem, antar jag. Vem behöver kontext?

Howard Hawks gjorde filmen i reaktion mot John Fords Sheriffen, som mĂ„nga ansĂ„g var en allegori mot McCarthyism. I den filmen fann sheriffen (Gary Cooper) sig utfryst och ensam i sin by, nĂ€r skurkarna kom till stan. Wayne ansĂ„g, sĂ„klart, att det hela var ”oamerikanskt”, och var sĂ€rskilt förolĂ€mpad över att Coopers fru rĂ€ddade dagen i slutet pĂ„ filmen.

Tanken med Rio Bravo var att göra en liknande film fast med mer amerikanskt tjofrĂ€s. KaraktĂ€rerna Ă€r storslagna och robusta mĂ€n som bara har ett enda problem var, och detta enda problem Ă€r det enda som gör att de tvekar – för Dude Ă€r det alkoholen, för Chance Ă€r det Andy Dickinson, den lokala damen som försöker hitta sĂ€tt att uppvakta honom medan han sjĂ€lv förblir mer och mer förvirrad.

Det Àr egentligen en annan diskussion men den hÀr kÀrvÀnligheten mÀn emellan, ihop med den totala tafattheten inför det motsatta könet, gÄr igen i alla Hawks filmer och gör att de ofta passerar som rÀtt friskt homoerotiska idag. DÀr har vi nÄgot som Wayne garanterat inte avsÄg! Han tyckte att fruntimret i Sheriffen var en vederstyggelse, men Andy Dickinson Àr nÀstan lika mycket man som Wayne sjÀlv.

FREDRIK FYHR


1959 USA 141 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Howard Hawks. S: John Wayne, Dean Martin, Ricky Nelson, Angie Dickinson, Walter Brennan, Ward Bond, John Russell, Pedro Gonzalez-Gonzalez, Estelita Rodriguez, Claude Atkins, Malcolm Atterbury, Harry Carey, Jr.