Lyckochauffören (1919)

Heja svÀrfar (1920)

Det Àr hÀpnadsvÀckande hur fort Hollywood blev vad det Àr idag. Efter filmens uppkomst stapplade den amerikanska filmindustrin efter form och stil, men inte mer Àn tjugo Är eller sÄ. Vid 1914 satt nÀstan allt dÀr det skulle. Vid 1917 var Hollywoodfilmen klappad och klar.

Jag borde kanske inte vara förvÄnad, dÄ, att popcornunderhÄllning och franchises runt 1920 pÄminner sÄ mycket om desamma Är 2020. Men det Àr fortfarande ganska fascinerande.

Namnen förĂ€ndras, och teknikaliteterna. Wallace Reid och rallyfilmen. Folk Ă€lskade att se fagra hjĂ€ltar klĂ€ttra ner i tubformade maskiner och fara ivĂ€g sĂ„ att dammet yrde i rekordfart; ”I’m going fifty!” som de sĂ€ger i Heja svĂ€rfar, uppföljaren till Lyckochauffören. NĂ€r jag sĂ€ger uppföljare menar jag uppföljare. Man hade börjat med det redan dĂ€r, sĂ„klart.

Wallace Reid var alltsÄ den stora rallystjÀrnan pÄ film (Àven om han var sÄ populÀr att han faktiskt gav sig pÄ en riktig rallykarriÀr ocksÄ). Eftersom han var sÄ fager sÄ marknadsfördes han för en kvinnlig publik, men rallyt skulle locka mÀnnen. Följaktligen blev rallyfilmen lika populÀr som familjÀr, och man ser spÄren av den marknadsföringen Àn idag, sÀrskilt i en serie som The Fast and the Furious (Àven om den regelrÀtta rallyfilmen levt ett lite mer inkognito liv och typiskt sett utvecklats till att handla om Formel 1).

Det var nu inte storyn man skrev hem om. Rallyfilmer som Lyckochauffören (”The Roaring Road”) var melodramatiska komedier om skissliknande familjĂ€ra draman kring fartbanan, precis som nu. Reid spelar en förare med smeknamnet Toodles, helt i linje med erans mer androgyna ideal, och Ann Little spelar den unga mö han vill gifta sig med; hon har lockar som Mary Pickford och kallas för ”the cub” eftersom hennes pappa (Theodore Roberts) kallas ”The Bear”. Han Ă€r pampen som Ă€ger bilföretaget som tĂ€vlar i de stora racen. Förutom att vara en sĂ„dan dĂ€r viktig man vid ett skrivbord, som slĂ„r nĂ€ven i bordet och gormar sĂ„ knyter han effektivt ihop sĂ„vĂ€l Toodles romantiska begĂ€r som hans tekniska.

Det Àr en tunn och urbota fÄnig film dÀr intrigen betas av genom tvÄ rallyn dÀr rekord ska brytas och lemmar riskeras. Men i grunden Àr det inte mer Àn en extremt basal version av Days of Thunder.

Ännu mer intressant Ă€r uppföljaren Excuse My Dust, som fick den svĂ€ngiga svenska titeln Heja svĂ€rfar. Det var den andra lĂ„ngfilmen av Sam Wood, som skulle komma att fĂ„ en lĂ„ng och profilerad HollywoodkarriĂ€r. Den förra filmen gjordes av James Cruze, en inflytelserik filmskapare i egen rĂ€tt som för all del gör ett visuellt elegant jobb med filmen, men ocksĂ„ en filmskapare som inte riktigt överlevde ljuderan. Slutsatserna man kan dra av det hĂ€r Ă€r ganska intressanta.

Heja svĂ€rfar Ă€r, trots titeln, inte en lika raffig och lattjo film som Lyckochauffören. Å andra sidan Ă€r det en mycket mer sofistikerad film. Vi kan tydligt se, om man jĂ€mför dem, vad som tillhör stumfilmseran och vad som kommer att överleva till vĂ„r tid. NĂ€r ”Björnen” introduceras i Cruzes film, till exempel, sĂ„ ser vi bokstavligt talat en björn som dubbelexponeras om till Theodore Roberts. Det tillhör stumfilmens estetik. I Heja svĂ€rfar, nĂ€r samma Theodore Roberts sĂ€ger att han inte litar pĂ„ sin nye springpojke, och vi klipper till springpojken som tjuvlyssnar, medan en lĂ„ngsam fade-out avslutar scenen… det tillhör modern tid.

BĂ„da filmerna Ă€r pĂ„fallande lika moderna franchisefilmer, men Heja svĂ€rfar pĂ„minner sĂ€rskilt mycket om en Rocky-uppföljare. Toodles har hĂ€r gift sig med Ann Little, de har en nyfödd bebis och allt föreslĂ„r – trots frestelser och pĂ„tryckningar – att han Ă€r ”retired”. Ack, ett rivaliserande företag hittar Ă€ndĂ„ ett sĂ€tt att provocera honom till att köra för fort och fĂ„ körförbud. Detta sĂ„ att de kan dominera det stora racet i slutet – som de alltsĂ„ förutsatte att Toodles skulle köra Ă€ndĂ„, antar jag, sĂ„ det Ă€r inte helt sammanhĂ€ngande, men Ă€n sen.

Liksom i flera av Rocky-filmerna börjar hjÀlten och hustrun grÀla om huruvida han ska ut och göra sin mansmanssyssla eller vara hemma och vara ansvarsfull toffel. Liksom Balboa fÄr Toodles the silent treatment av sin passiv-agressiva bÀttre hÀlft (ingen slÄr dock Adrian Balboa i passiv-aggressivt beteende i Rocky II, dÀr hon mer eller mindre hamnar i koma för att fÄ sin vilja igenom).

Naturligtvis mĂ„ste kakan has och Ă€tas. Toodles Ă„ker racet Ă€ndĂ„, men har via telegram fĂ„tt veta att babyn Ă€r sjuk – sĂ„ det snabbaste sĂ€ttet att komma hem och vara en ansvarstagande familjeman Ă€r ju helt klart att sĂ€tta sig bakom ratten och slĂ„ nytt rekord. Det blir istĂ€llet Theodore Roberts som vinner racet sĂ„ guldmedaljen delas ut till vĂ„r comic relief (det förklarar ocksĂ„ den i övrigt obegripliga svenska titeln).

Återigen Ă€r det intressant att studera vad som kĂ€nns gammalt och vad som kĂ€nns nytt. I en modern film skulle man förmodligen inte ge narren guldmedaljen, för pĂ„ nĂ„got sĂ€tt kĂ€nns en sĂ„dan roll för ovĂ€rdig sĂ„dan uppmĂ€rksamhet. Samtidigt gĂ„r det hand i hand med moderna storytellingprinciper. Att svĂ€rfar vinner loppet föreslĂ„r, pĂ„ sitt enkla lilla sĂ€tt, att filmen inte handlar om tĂ€vlingen sĂ„ mycket som familjen – eller ”famleh”, som Vin Diesel sĂ€ger. Publiken fĂ„r vad den har kommit för att se, Wallace Reid bakom ratten, men Wood lyckas samtidigt berĂ€tta en mer utvecklad berĂ€ttelse.

Det sistnÀmnda Àr avgörande. Heja svÀrfar Àr en uppföljare som tÀnker som en modern uppföljare. Det Àr inte bara en till fristÄende del i hjÀltens Àventyr, och det Àr inte nÀsta portion av en matinéserie. Det Àr en enskild film som utvecklar en annan, den föregÄende. Man kan ha varit inspirerad av Stillers Thomas Graals bÀsta barn (1918), en komediuppföljare som gjorde nÄgot liknande, men som alltid i USA sÄ hittade man sÀtt att konkretisera och paketera principerna. Heja svÀrfar Àr mÄlmedvetet designad att vara en bÀttre film Àn Lyckochauffören; den börjar med en flashback, som en uppföljare pÄ 80-talet hade gjort, och utvecklar dÀrefter berÀttelsen, inte bara fortsÀtter den. Wood insÄg utmaningen i en uppföljare, eller rÀttare sagt sÄ tog han del av uppfinnandet av den utmaningen.

FREDRIK FYHR


The Roaring Road. 1919 USA 58 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: James Cruze. S: Wallace Reid, Ann Little, Theodore Roberts, Guy Oliver, Clarence Geldart, Larry Steers (okrediterad).

Excuse My Dust. 1920 USA 48 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Sam Wood. S: Wallace Reid, Ann Little, Theodore Roberts, Guy Oliver, Otto Brower, Tully Marshall, Walter Long, Wallace Reid Jr.