Den sjÀtte april 1929 talade Clara Bow.

Hon var sÄklart tvungen förr eller senare. Stumfilmen dog ut fort, och Bow var en av Hollywoods stora filmstjÀrnor. Alla ville höra hur hon lÀt. Till hennes egen fasa, fÄr man förmoda. MÄnga Àr de som förlorade karriÀren nÀr ljudfilmen tog över, men Paramount (för vilka hon jobbade) ansÄg att hennes stÀmband höll för en ljudfilmskarriÀr.

Vildkatten Àr, dÄ, en slÄende bit filmhistoria. Plötsligt pratar Clara Bow. Plötsligt kommer hon till oss som en mÀnniska och inte en visuell ikon, hennes fysiska nÀrvaro fÄr ett tydligare fokus. Hon har kvar manér och rörelser frÄn stumfilmerna, sÄklart, och man kan ana en inte helt bortsopad Brooklyndialekt ligga och skÀra hÀr och dÀr, men pÄ det stora hela framstÄr den talande Clara Bow som fenomenalt modern, mycket lite skiljer henne egentligen frÄn en modern nÀrvaro, och jag tror jag vÄgar pÄstÄ att hon Àr bÀttre hÀr Àn hon redan var som stumfilmsstjÀrna. NÀr det begav sig kunde inte kritikerna bestÀmma sig för om de tyckte om hennes röst eller inte, men de visste Ä andra sidan inte vad de letade efter. Ljudfilmen hade bara funnits i nÄgra Är.

Vildkatten Àr inte bara filmhistoria som Bows första talkie. I skuggan av henne finns Dorothy Arzner. Vildkatten var ocksÄ Arzners första lÄngfilm med ljud, hennes fjÀrde lÄngfilm överhuvudtaget men den tidigaste som finns bevarad i sin helhet. Arzner var kÀnd som den enda kvinnliga regissören i Hollywood, och det var Àven oket hon fick bÀra för kritikerna, som alltid stÀllde dubbla krav pÄ henne. Hon klÀdde sig i manligt kodade klÀder och var mer eller mindre öppet homosexuell, vilket naturligtvis gjort att Arznerstudierna fÄtt ett retroaktivt genusfokus. Arzners filmer brukar, generellt och i detalj, studeras som feministiska verk dÀr hennes utsatthet (hon var den enda kvinnan i Hollywood) förvandlas till en styrka och kvalitetssÀkring (hon var den enda kvinnan i Hollywood!)

Det vore frestande att kalla mÄnga sÄdana lÀsningar för överskattade. Vildkatten fick bra kritik men avfÀrdades samtidigt av kritikerna som meningslöst fluff, och man kan inte sÀga att filmen pÄ ytan gör mycket mer Àn en typisk romantisk komedi. Arzner jobbade inom studiosystemet, inte utanför det. Hon var inte nÄgon undertryckt rebell som försökte göra plakatfilmer eller konstverk fulla av stora metaforer. Hon var en mainstreamregissör som gjorde mainstreamfilmer. En av de oskrivna reglerna i hennes kontrakt med Hollywood handlade om att hÄlla sig i schack med systemet. Arzner jobbade aldrig över budget, hade ett berömt öga för ekonomi och fick anstrÀnga sig dubbelt för att visa sin kompetens. Hade hon varit nÄgon slags spritt sprÄngande konstnÀr hade det inte funnits nÄgon kvinnlig regissör i Hollywood pÄ den hÀr tiden alls.

Det fina med Arzner var att hon inte försökte operera in budskap i sina filmer, eller göra det hela till en ”sak”. Hon följde helt enkelt sina intressen och impulser och kom att fylla sina filmer med feministiska och queera impulser. Inte kalkylerat, eller kanske ens med flit. Hon var den hon var och gjorde filmerna hon gjorde, utefter ramarna hon hade att röra sig i och konventionerna hon hade att arbeta med.

Ramarna och konventionerna dikterade till exempel att Vildkatten behövde vara en film dĂ€r Stella (Bow) gĂ„r fram och tillbaka med sin kĂ€ra professor, Gil (Fredric March). Älskar, Ă€lskar inte. De rĂ„kar trĂ€ffa varandra under prekĂ€ra omstĂ€ndigheter. Det visar sig att han Ă€r professor i antropologi. ”Anthropology for me!” utbrister Stella lyriskt, samtidigt som hon erkĂ€nner att hon inte vet vad det Ă€r. En av tjejerna förklarar att det Ă€r ”the study of man” varpĂ„ Stella konstaterar att det vet de minsann allt om. ”But they may need to know something about us!”

Gil visar sig sÄklart vara en trÄkig arbetsnarkoman. Stella gör allt fÄr att fÄ hans uppmÀrksamhet men han har svÄrt att ge vika. Hon blir sur pÄ att hon inte lyckas vinna över honom. I sjÀlva verket Àr han sÄklart vansinnigt kÀr, men han gör sitt bÀsta för att hÄlla allt innanför kragen medan han skÀller ut henne för hennes syndiga leverne. Efterhand spinner filmen ett par trÄdar, med en sidointrig om ett par brev och ett par missförstÄnd, innan alla karaktÀrerna kan fatta mod i slutet och erkÀnna sina synder och vi kan fÄ ett lyckligt slut.

Samma intrig hade kunnat ligga till grund för en mycket mindre intressant film. Faktum Ă€r att filmen bygger pĂ„ en bok som fördömde de kvinnliga karaktĂ€rerna och anvĂ€nde sig av den typiska postviktorianska freudianismen för att praktiskt taget föra budskapet att kvinnor Ă€r för svaga och diaboliska för att ha nĂ„got att göra pĂ„ ett universitetsomrĂ„de. ”Fuck that shit” tĂ€nkte Arzner, och gjorde en film som istĂ€llet hyllar kvinnlig vĂ€nskap och solidaritet.

Det mest intressanta exemplet kanske Ă€r karaktĂ€ren Helen (Shirley O’Hara) som skriver de dĂ€r breven jag nĂ€mnde. Helen och Stella Ă€r tydligen BFF:s, trots att de Ă€r varandras motsatser – Helen Ă€r ambitiös, propert klĂ€dd, intellektuellt intelligent, sĂ€vlig och eftertĂ€nksam, ordentlig, lite prĂ€ktig och blyg. Stella Ă€r Clara Bow. Men nĂ€r Helen mot slutet fĂ„r det hett om öronen Ă€r det Stella som tar pĂ„ sig skulden för att rĂ€dda Helen. ”You see, I love Helen too!” som hon sĂ€ger – och hon Ă€r beredd att förlora sin plats pĂ„ college och, inte minst, kĂ€rleken till Gil. Det Ă€r faktiskt bara en efterhandskonstruktion, dĂ€r Gil i sista stund springer efter Stella nĂ€r hon lĂ€mnat allt bakom sig, som gör att de fĂ„r varandra. Han vĂ€ljer henne, men hon har inte bett honom.

Arzner söker sig inte till mĂ€n, kort sagt, utan kvinnor. Ibland ramlar den manliga blicken in i hennes ögon; Arzners relation till Clara Bow Ă€r ju i det nĂ€rmaste ett uttryck för ”jag vill ocksĂ„ vara med!” Bow var 1920-talets stora sexikon, men alltid formulerad heteronormativt. I Vingarna (1927) var hon till exempel objektet mellan tvĂ„ mĂ€n och i Det, samma Ă„r, blev hon synonym med sex appeal. Och mĂ€n har trots allt inte ”it”.

Men i Vildkatten har Arzner liksom ”snott” Bow frĂ„n Paramount, för vilka hon var en stor vara, the original ”sĂ€lj grej med tjej” om man vill. Vi kan helt enkelt utgĂ„ ifrĂ„n att Gil kommer krackelera av lust nĂ€r han ser henne, men det Ă€r inte för hans skull hon Ă€r dĂ€r. Stella vĂ€ljer sina vĂ€nner före mannen hon Ă€r kĂ€r i. Faktiskt behöver hon inte Gil, och Ă€ven om filmen slutar med att de sitter hand i hand i en tĂ„gkupĂ© sĂ„ rĂ„kar det bara vara sĂ„. Hon Ă€r inte hans slutstation och han Ă€r inte hennes drömprins. Stella bryr sig mest om sitt samvete, sina vĂ€nner, sin vĂ€rdighet, sitt eget liv.

Det Ă€r samma sak med hennes sexualitet, som Paramount sĂ„ girigt sĂ„lde. I Vildkatten Àr inte Clara Bow nĂ„gon slags manisk Ă€lva som hela tiden dansar pĂ„ grĂ€nsen till att bli en ren pinuppa. Gil frĂ„gar henne förnĂ€rmat varför hon har sĂ„ mĂ„nga mĂ€n, varför hon festar sĂ„ mycket, varför hon ”gör sĂ„ hĂ€r” mot sig sjĂ€lv. Hon svarar: ”Because I want to.”

Svaret kommer utan tvivel och med fullstÀndigt engagemang. Stella Àr ingen förvirrad hysterika. Hon vill. Det finns inget mer att sÀga om saken, och filmen försöker aldrig Àndra pÄ hennes impulser. Det Àr ett pÄstÄende hon aldrig behöver backa pÄ.

Det Àr verkligen fascinerande att se hur kvinnlig sjÀlvstÀndighet Är 1929 inte behövde definieras för att synas. Man kunde helt enkelt utgÄ ifrÄn att kvinnor ville kunna ta sig samma friheter som mÀn. Varför skulle de inte vilja det? Det var sÄ naturligt att ingen gav det ett namn. Det fÄr en att undra hur mÄnga steg bakÄt vi blivit tvugna att ta för att röra oss framÄt.

FREDRIK FYHR


aut

PS.

Detta Àr en förkortad text om Vildkatten, som det finns Ànnu mer intressanta och spÀnnande saker att hitta i. Mer om det nÀr det blir dags att sammanfatta Arzner.


The Wild Party. 1929 USA 77 min. sv/35mm/1.20:1. R: Dorothy Arzner. S: Clara Bow, Fredric March, Marceline Day, Shirley O’Hara, Adrienne Dore, Joyce Compton, Jack Oakie, Jack Luden, Phillips Holmes.