ÖkĂ€nda floppar och kalkoner Ă€r lite grann som att gĂ„ till tandlĂ€karen nĂ€r man Ă€r liten. Upplevelsen Ă€r nĂ€stan aldrig sĂ„ illa som man förestĂ€ller sig. Det gör inte ens speciellt ont. Man hade helst sluppit, kanske, och det Ă€r inte direkt kul… men man kan inte sĂ€ga att det helt lever ner till ens förvĂ€ntningar.

NĂ€r stora regissörer gör floppar Ă€r de hursomhelst kvicka pĂ„ att pĂ„peka det. Alfred Hitchcock ansĂ„g att Under Capricorn var en katastrof. Joseph Cotten, som har en av huvudrollerna, kallade den sjĂ€lv för ”Under Corny Crap”. Kritikerna hĂ„nskrattade lojt Ă„t den och alla som intresserar sig för film hör förr eller senare talas om den; filmen av Hitchcock du inte behöver se, den direkta motsatsen till ”om du bara ska se en”. Detta Ă€r ”om du bara ska skippa en”-filmen. Under Capricorn har kommit att bli praktexemplet pĂ„ en sĂ„dan dĂ€r film som bara franska kritiker tycker om, och det Ă€r av anledningar ingen annan begriper.

Filmen utspelar sig i 1800-talets Sydney och Àr nÄgon slags kostymdramevariant av en sydstatsgotisk melodram, för den som hÀnger med sÄ lÄngt. Ingrid Bergman Àr kvinnan i mitten. Joseph Cotten spelar hennes sure man och Michael Wilding hennes potentiella Àlskare. Fast bara lite grann, eller inte alls, och dessutom handlar det om nÄgot helt annat egentligen.

Liksom Hitchcocks föregÄende film Repet (1948) Àr Under Capricorn till stor del byggd runt lÄnga entagningar pÄ runt tio minuter. Upplevelsen pÄminner lite grann om att sitta fast i huvudet pÄ en vÀldigt teknokratisk tioÄring som leker med sitt nya lokomotiv. Repet var Ätminstone en enrumsthriller, dÀr nuets momentum hade en viss poÀng. Under Capricorn gör sÀllan nÄgot visuellt intressant, och man mÄste Àrligt talat skÀrpa blicken för att notera de lÄnga tagningarna, som bara dÄ och dÄ lyser med sin nÀrvaro.

Det ligger nĂ€ra till hands att tro att Hitchcock bara gjorde den hĂ€r filmen för att ha ett projekt att leka med, för nĂ„got speciellt engagemang mĂ€rks inte. Även för att vara en sĂ„ ökĂ€nt distanserande och kalkylerande regissör sĂ„ Ă€r Hitchcock pĂ„tagligt frĂ„nvarande i de mĂ„nga, lĂ„nga babbliga scenerna.

Den hĂ€r frĂ„nvaron kanske ocksĂ„ hjĂ€lper oss förstĂ„ filmens mest uppenbara brist – den Ă€r ofattbart inkonsekvent och osammanhĂ€ngande. För att inte bli för lĂ„ngrandig kan jag sammanfatta det som att Under Capricorn egentligen Ă€r tre filmer. Den ena tar efter den andra, utan förvarning eller att det varit avsikten.

Den första filmen pÄgÄr i runt en halvtimme. I den anlÀnder en slirig adelsman vid namn Charles (Wilding) i Sydneys hamn pÄ jakt efter nya framgÄngar. Han Àr kusin till stadens nye guvernör och förvÀntar sig förmodligen guld och gröna skogar. Wilding har djÀvlar i ögonen och överensstÀmmer bra med den dÀr klassiska Hitchcock-skurken som alltid har ena ögonbrynet höjt och alltid en kniv i bakfickan redo att hugga i nÄgon.

Naturligtvis trĂ€ffar han snart en minst lika mysko figur – en mysko businessman med det komiska namnet Samson Flusky (Cotten). Eftersom vi Ă€r i Australien görs en sak av att mĂ„nga Ă€r före detta fĂ„ngar, och sĂ„ Ă€ven Flusky. Han har gjort nĂ„got nĂ„gon gĂ„ng! Exakt vad vet vi inte, men eftersom folk gĂ„r runt och ropar ”murderer!” Ă„t honom sĂ„ kan vi ana vad. Inte blir stĂ€mningen roligare av att folk gĂ„r runt och lĂ€mnar krympta mĂ€nniskohuvuden hĂ€r och dĂ€r!

Flusky bor i en dekadent stor herrgĂ„rd vid namn Minyago Yugilla, som tydligen ska betyda ”Why weepest thou?” pĂ„ nĂ„got lĂ„tsassprĂ„k. Automatiska jĂ€mförelser har gjorts med Rebecca, men vid det hĂ€r laget börjar det ju snarare kĂ€nnas som att vi ser pĂ„ en filmatisering av H.P. Lovecraft, eller en film mer i stil med Fritz Langs USA-filmer Ă€n Hitchcocks (Huset vid floden, till exempel).

Vi kan nÀstan vara sÀkra pÄ att den hÀr filmen kommer handla om tvÄ rötÀgg som slÄr sina kriminella huvuden ihop, i en gonzo-WesternvÀrld dÀr folk lÀgger avhuggna huvuden hÀr och dÀr (det har att göra med nÄgon gammal vidskeplig rit eller annan, tro mig, det Àr inte sÄ noga).

Men, ack. en halvtimme in i filmen anlÀnder Ingrid Bergman och en helt annan film börjar. Bergman spelar Henrietta, Fluskys olyckliga hustru. Hon Àr antingen alkoholiserad eller galen, eller bara vÀldigt miserabel eller allt pÄ samma gÄng. Klart Àr hursomhelst att makarna Flusky en gÄng i tiden hade det mycket roligare.

Efter att frugan kraschat en middag i bara nattlinnet gĂ„r Flusky ut pĂ„ balkongen och deppar. Plötsligt förvandlas Joseph Cotten till nĂ„gon slags melankolisk gammal cowboy som minns fornstora dar. PĂ„ samma sĂ€tt slutar Charles genast med att vara en djĂ€vulsk spjuver – istĂ€llet blir han kĂ€r i Henrietta, fĂ„r vi anta, för han Ă€r övertygad om att han kan fĂ„ henne pĂ„ bĂ€ttre tankar.

HÀr glider vi över till den andra filmen, som tyvÀrr Àr lÀngre och oÀndligt mycket mer tradig Àn den första. Nu ska den blytungt sjÀlvhatande Henrietta bli husets dam igen, vilket inte Àr det lÀttaste eftersom alla betjÀnter bokstavligt talat kommer frÄn dÄrhuset och hushÄllerskan (Margaret Leighton) tagit över hela hushÄllet. Hon verkar helt klart ha nÄgot fuffens för sig, för hon gaslyser uppenbarligen Henrietta med ett stÀndigt sortiment vinpavor och hon betraktar Charles som om han vore en kackerlacka.

Pö om pö fÄr vi veta vad som hÀnt hÀr och vad alla egentligen vill. Jo ett mord har begÄtts, en gÄng, men vem sköt vem? Vad Àr den stora tragedin som ligger begravd? Svaret pÄ det ligger begravt i gigantiska, förklarande dialoger som fungerar som expositionsdumpar i lÄnga, tradiga scener dÀr pladder och babbel följs upp med Ànnu mer pladder och babbel.

KaraktÀrerna Àndrar personlighet beroende pÄ vad för babbel som sÀgs i vilken scen, och till sist kommer den tredje filmen, dÄ alla plötsligt Àr sams och vi plötsligt ska bry oss om nÄgot slags legalt tjafs, dÄ den dÀr guvernören (som du redan glömt att jag nÀmnt) pushar Flusky, som vid det hÀr laget blivit nÄgon slags dekadent galning som sitter och surar i en fÄtölj nÀr han inte blir full och skÀller pÄ folk.

SĂ„ jo, Under Capricorn lever upp till sitt rykte om att vara obotligt lĂ„ngtrĂ„kig. Den Ă€r det för att den inte kan bestĂ€mma sig för vad den vill och för att karaktĂ€rerna inte har nĂ„gra som helst rötter i basala personligheter. Den mest rimliga karaktĂ€ren i filmen Ă€r hushĂ„llerskan, bara eftersom hon Ă€r en antagonist utan ark. Hon Ă€r en rĂ€tt övertygande djĂ€vul, men nĂ€r det visar sig att hennes motiv Ă€r romantiska hittar filmen Ă€nnu en skev ton att slĂ„ slant med. Jag kan förstĂ„ att hon vill förgifta nĂ„gon om hon fĂ„r huset, men att hon faktiskt försöker döda Henrietta för att hon Ă€r kĂ€r i Flusky? Den Ă€rade Samson Flusky? ”Under corny crap”, som sagt.

FREDRIK FYHR


1949 USA 117 min. fĂ€rg/35mm/1.37:1. R: Alfred Hitchcock. S: Ingrid Bergman, Joseph Cotten, Michael Wilding, Margaret Leighton, Cecil Parker, Denis O’Dea, Jack Watling, Harcourt Williams, John Ruddock, Bill Shine, Victor Lucas, Ronald Adam, Francis De Wolff, G.H. Mulcaster, Olive Sloane.