Cadillac Man Àr en nÀstan bra film som halvvÀgs in blir en nÀstan helt usel film. DÀrefter pendlar den fram och tillbaka i ett slags tondövt mellanting.

Det stora problemet Àr, sÄklart, att de hÀr tvÄ filmerna inte har nÄgot med varandra att göra. Det hade rÀckt med filmen som nÀstan hinner bli bra. Den handlar om en bilförsÀljare (Robin Williams) som har en minst sagt hektisk vardag. NÀr filmen börjar fÄr han veta att han mÄste sÀlja tolv bilar pÄ en dag, annars förlorar han jobbet. En utmaning som varit svÄr nog utan avbrott. Avbrotten kommer inte bara frÄn hans tonÄrsdotter, som rymt hemifrÄn. Det innebÀr Àven att ex-frun Àr pÄ honom. NÄgon som inte vet detta Àr hans flickvÀn, som i sin tur Àr gift med en bekant, och nÄgon som inte kÀnner till vare sig flickvÀnnen eller ex-frun Àr kvinnan han för tillfÀllet dejtar.

Det hĂ€r ska inte helt missförstĂ„s som den mögliga pitch det lĂ„ter som. Jo, han har sĂ„ svĂ„rt med alla kvinnor i sitt liv, men inte för att han Ă€r nĂ„gon slags halvdan Don Juan. Han Ă€r oförmögen att sĂ€ga nej och vill alltid vara alla till lags. Det tycks vara en förbannelse att han Ă€r just bilförsĂ€ljare – dag ut och dag in mĂ„ste han ljuga och övertyga folk om saker som ingen av dem egentligen bryr sig om, för att företagets hjul ska snurra (bokstavligt talat). Liksom Jack Lemmon i Ungkarlslyan (1960) Ă€r Williams hĂ€r en person som försöker att bli lycklig genom att göra andra lyckliga. Det, i sin tur, gör honom sĂ„klart bara mer och mer olycklig.

NÀr man betÀnker Robin Williams karriÀr, sÀrskilt i ljuset av hur hans liv tog slut, Àr det tydligt att han drogs till destruktiva karaktÀrer, insnÀrjda i ett nÀt av hopp och skratt. Men det Àr inte bara den insikten som gör att man intresserar sig mer för karaktÀren Àn man kanske borde. Cadillac Man lÀgger ner sÄ mycket tid pÄ att etablera honom och hans situation att vi har all anledning i vÀrlden att förvÀnta oss att det ocksÄ Àr vad filmen kommer handla om.

Vi ser inte pĂ„ vĂ€rldens bĂ€sta film, kanske, men inte vĂ€rldens sĂ€msta heller. En sympatisk berĂ€ttarröst ger oss karaktĂ€rens inre liv. DĂ„ och dĂ„ pratar han i kameran med oss. Öppningsscenen Ă€r lysande, dĂ€r han kör förbi en begravningskortege dĂ€r likbilen fĂ„tt motorstopp. Han kliver ur sin egen bil, hjĂ€lper de nĂ€rmast sörjande att bĂ€ra kistan till en ny bil, och passar samtidigt pĂ„ att frĂ„ga Ă€nkan om hon behöver en ny bil. Han Ă€r medveten om att han Ă€r ”the scum of the Earth”. Men sĂ„ Ă€r han ju ocksĂ„ bilförsĂ€ljare, hör vi hans inre röst sĂ€ga till honom. Vad har han att förlora? Det gĂ€ller att tĂ€nka positivt! Oavsett hur desperat och patetisk han Ă€r, sĂ„ försöker han göra mĂ€nniskor glada.

”OK, so every deal doesn’t work out” konstaterar han, nĂ€r den dĂ€r Ă€nkan sĂ„klart nobbar hans erbjudande. Men det Ă€r vĂ€rt det för alla dealar som gĂ„r igen, tĂ€nker han hoppfullt, och denna tidiga ton Ă€r rĂ€tt fin; Cadillac Man verkar hĂ€r vara ett sympatiskt, om Ă€n hopplöst, svar pĂ„ sin tid. En yuppiefilm som in i det sista försöker förhandla fram nĂ„gon slags genuin medmĂ€nsklighet, bĂ„de för publiken och mellan karaktĂ€rerna.

Filmen skjuter sig helt i foten, alltsÄ, nÀr allting förÀndras. En svartsjuk galning (Tim Robbins) kör in i bilaffÀren med en MC och, bevÀpnad med ett maskingevÀr hÄller han alla gisslan. Han Àr fly förbannad över sin fru (Annabella Sciorra) som han Àr övertygad om ligger runt med andra.

Resten av filmen Ă€r ett gisslandrama, och det misslyckas av flera orsaker. Den mest fundamentala orsaken Ă€r Tim Robbins’ rollfigur Larry, som filmen behandlar som ett skĂ€mt. Larry Ă€r inget mer Ă€n en totalt obegĂ„vad, TV-tittande idiot. Han har ingen aning om vad han hĂ„ller pĂ„ med. Han Ă€r arg pĂ„ sin fru, men har i övrigt inget mĂ„l med sin kupp, och nĂ€r polisen anlĂ€nder utanför fĂ„r han panik. Det blir Joey (Williams) som mĂ„ste tala honom till rĂ€tta och övertyga honom… men om vad? En propp har helt gĂ„tt för Larry, men allt han kan göra Ă€r att vifta med sitt vapen och sedan se förtvivlad ut.

Problemet Àr att eftersom Larry inte har nÄgot motiv har inte filmen det heller. Andra halvan av filmen Àr en monoton och ofantligt utdragen serie dialoger dÀr Williams och Robbins för idiotiska samtal pÄ vÀg mot den oundvikliga slutsatsen dÄ Larry pÄ ett eller annat sÀtt ger upp. Dessa dialoger Àr kulsprutespridda skurar av pladder utan röd trÄd eller riktning. Filmen bygger inte mot nÄgon slutsats eller poÀng, den stÄr bara och trampar vatten i ett hav av skrik och flams.

Det Ă€r en annan snedtĂ€ndning som filmen fĂ„r. Fram till mitten Ă€r det bara en hĂ€tsk film pĂ„ grĂ€nsen till manisk, med mycket svett och desperation, nĂ€r vi ser Joey försöka samordna sitt liv; den sexuella köttmarknaden, och grisig sexism mĂ€n emellan, kan för den delen nĂ€stan passera som nĂ„gon slags genussatir anno 1990. Men nĂ€r Larry kommer in i bilden förvandlas filmen till ett tondöv kakafoni av skrikande. Hutlöst nog Ă€r ett av skĂ€mten att Larry skjuter sin fru i huvudet! Kulan snuddar hennes pannlob och hon överlever, men Annabella Sciorra fĂ„r spela rollen med en blodflĂ€ck i pannan, som om hon liksom ”symboliskt” avrĂ€ttats eller nĂ„got sĂ„nt.

Tanken Ă€r att Larry behöver nĂ„gon att prata med, och att Joey behöver nĂ„gon som kan rĂ€dda hans kĂ€rleksliv, men exakt hur den hĂ€r situationen faktiskt löser de tvĂ„ situationerna Ă€r ett mysterium. I slutet verkar alla – alla – problem vara lösta, bara för att Joey pratade sig ur en gisslansituation. Kanske att han till och med lĂ€rt sig gilla Larry, kanske det bara Ă€r ett Stockholmssyndrom. Vi har fortfarande ingen aning om vem Larry Ă€r, vad han hĂ„llit pĂ„ med under större delen av filmen eller varför. Vi minns dĂ€remot Joeys liv, hur filmen började och alla karaktĂ€rer som rörde sig fram och tillbaka genom hans vardag i en film som verkade ha lite stil, nerv och rytm. Det Ă€r vĂ€ldigt frustrerande att den filmen helt enkelt aldrig blir av.

FREDRIK FYHR


1990 USA 97 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Roger Donaldson. S: Robin Williams, Tim Robbins, Pamela Reed, Fran Drescher, Zack Norman, Lori Petty, Annabella Sciorra, Paul Guilfoyle, Bill Nelson, Eddie Jones, Mimi Cecchini, Tristine Skyler, Judith Hoag, Lauren Tom, Anthony Powers, Paul Herman, Paul J.Q. Lee, James Bulleit, Erik King, Richard Panebianco, Gary Howard Klar, Boris Lyoskin, Elzbieta Czyzewska, Ben Lin, Wai Ching o, William Hugh Collins, Bill Nunn, Vince Cupone, Bill Moor, Kim Chan, Brian Sanet, Elaine Stritch.