Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 VĂ€gen tillbaka (1960)

FilmĂ„ret 1960 hade varit ett av historiens bĂ€sta hade det bara varit för det italienska utbudet. Det var Ă„ret för Fellinis Det ljuva livet, Viscontis Rocco och hans bröder, Antonionis L’Avventura och De Sicas De tvĂ„ kvinnorna. Mer eller mindre mĂ€sterverk allihop, och alla fyra Ă€r filmer som pĂ„ olika sĂ€tt vĂ€ger moraliska frĂ„gor om Italiens historia med moderna ögon.

NĂ€stan lika bra, men nĂ€stan helt bortglömd idag, Ă€r Luigi Comencinis VĂ€gen tillbaka, en film mer grundad i den italienska komedin men bara en komedi i ren kategorisk bemĂ€rkelse. Snarare Ă€r det en allvarlig film som ger sig sjĂ€lv utmaningen att vara sĂ„ rolig den kan, pĂ„ sĂ„ ovĂ€ntade och subtila sĂ€tt som möjligt. Filmen utspelar sig under andra vĂ€rldskriget men Ă€ndĂ„ inte – den börjar nĂ€mligen med vapenstillestĂ„ndet 1943. Den fascistiske översten Alberto Innocenzi (Alberto Sordi) fĂ„r plötsligt finna sig i att kriget Ă€r slut. De tyska allierade öppnar eld. Ingen vet vad som Ă€r upp och ner lĂ€ngre.

Det Ă€r en ovanlig plats att övervĂ€ga, kriget nĂ€r det inte Ă€r krig mer. Vi förestĂ€ller oss kanske att soldaterna bara ska lĂ€gga ner sina vapen och Ă„ka hem, men kriget hĂ€nger kvar. De tyska krigstrupperna hĂ€rjar, pĂ„ jakt efter ockupation, trots att alla nĂ„gonstans begriper att kriget ”egentligen” Ă€r slut. För Innocenzi, och den handfull av hans mĂ€n som han fĂ„r med sig, börjar en mĂ€rklig fĂ€rd dĂ€r de plötsligt blir flyktingar i sitt eget land.

FĂ€rden gĂ„r ”hem”, vart det nu Ă€r. Originaltiteln Tutti a casa Ă€r subtil. Ska det översĂ€ttas som ”Hem med er nu”, ”Alla ska hem!”, ”Alla hemĂ„t!” eller varför inte ”HemĂ„t marsch”? Hursomhelst vet de alla vart deras egna hem Ă€r. För Innocenzi Ă€r det hans gamla pappa, som bor i ett hus i Neapel och som vi förstĂ„r att Innocenzi Ă€r redo att begrava stridsyxan med.

Men allt gĂ„r sĂ„klart inte som planerat. VĂ€gen tillbaka blir en odyssĂ©film dĂ€r vi fĂ„r se olika livsöden komma och gĂ„ genom olika platser och miljöer som pĂ„ olika sĂ€tt Ă„terskapar och kommenterar sĂ„vĂ€l sederna i den italienska landsbygden som relationen till fascismen. Det Ă€r inte en lika djĂ€rv film som Viscontis De tvĂ„ kvinnorna – filmen att jĂ€mföra denna med, eftersom de bĂ„da utspelar sig i kriget och behandlar landets sjĂ€l – för Innocenzi mĂ„ste vara vĂ„r hjĂ€lte. Han Ă€r lojal till militĂ€ren, men ingen fascist i sjĂ€l och hjĂ€rta. Han har bara haft oturen att leva i ett fascistiskt land.

DÀrför blir han en ganska enkel sprÄngbrÀda för alla andra figurer i filmen, som pÄ olika sÀtt har symboliska eller metaforiska poÀnger. Bland dem kan nÀmnas en ynklig man som filmen igenom bÀr med sig ett paket med charkuterier och tryffel; detta paket ska han leverera till en överste, och han Àr lika absurd bestÀmd över saken som han Àr övertygad om att han kommer hitta honom. Vid ett tillfÀlle dividerar mÀnnen om de ska stjÀla hans paket, eftersom de Àr hungriga. Innocenzi, fascisten, ger sig pÄ demokrati genom att delta i en röstomgÄng.

Vissa karaktĂ€rer Ă€r mer eller mindre pedagogiskt placerade. En av Innocenzis soldater stiftar bekantskap med en ung kvinna, som visar sig vara judinna pĂ„ flykt. ”Vi Ă€r alla kristna” sĂ€ger han, i ett genuint djĂ€rvt uttalande för att vara en italiensk film. Hoppet varar emellertid inte speciellt lĂ€nge för dem. Liknande saker kan sĂ€gas om en amerikansk fĂ„nge som flytt och nu göms i en vindsvĂ„ning. Innocenzi ogillar jĂ€nkarens sĂ€tt att breda ut sig nĂ€r han Ă€ter mat och röka cigaretter utan att dela med sig. Men sĂ„klart kan de bonda tillsammans, en sömnlös natt, genom att diskutera kvinnor och Hollywoodfilmer.

Vid sÄdana stunder Àr filmen pÄ grÀnsen till att vara för övertydlig och schablonartad, men filmen överglÀnser dessa stunder med rÄge genom alla sina smÄ, smÄ detaljer och genuint ovanliga toner. Jag nÀmnde att filmen försöker sig pÄ att vara rolig, trots att det Àr en fenomenalt tragisk film dÀr det gÄr dÄligt för nÀstan alla inblandade. Det Àr ocksÄ fascinerande att se hur den ofta lyckas. I en sÀrskilt briljant scen mÄste Innocenzi och hans mÀn fly frÄn tyskarna genom att smyga in i en katolsk kyrka dÀr en ceremoni pÄgÄr, men eftersom de för sÄdant ovÀsen kan de bara röra pÄ sig nÀr församlingen repeterar den traditionella bönen.

Filmens humor bottnar i samma sak som dess allvar; stĂ€mningen av kaos och oreda. PĂ„ ett mer övergripande plan Ă€r detta en film om ett land som gĂ„r frĂ„n att vara maskinellt enade under fascismens spetsknippe till att skingras ut i groggy individualism. Man mĂ€rker det tidigt i filmen, hur Innocenzi sĂ„ fort han tar av sig sin uniform förvandlas till en helt annan person. Det tar tid för honom att lĂ€ra sig sanningen – att den personen Ă€r vem han Ă€r, den och ingen annan – och inte minst innebĂ€r det att han mĂ„ste Ă„terse sin far, som visar sig vara obotlig fascist, och stolligt övertygad om att kriget inte Ă€r slut.

Filmens final sammanfaller med den dagen i september nÀr partisanerna gjorde uppror mot tyskarna. Vid det laget har Innocenzi inte lÀngre nÄgot att kÀmpa för att bevara men absolut allt att kÀmpa vidare för. Det Àr en slÄende resa denna figur gör, och det Àr ocksÄ ett slÄende bevis pÄ hur mycket som kan utvinnas ur komedins mjukare tilltal. Alberto Sordi, som spelar Innocenzi, var en av landets mest ikoniska komedistjÀrnor. VÀgen tillbaka börjar onekligen som nÄgon form av lumparkomedi. Att den slutar dÀr den gör, att vi fÄr ta del av denna resa och att den nÄr oss med sÄ mÄnga detaljer och nyanser, det kÀnns smÄtt ofattbart.

En tyngre och mer ansprÄksfull film kanske inte hade kunnat göra samma sak. Om en film fÄr oss att skratta först sÄ kan den ocksÄ fÄ oss att kÀnna fasa och sorg med en helt annan klangbotten. Det blir film som lever medan den pÄgÄr. Den förklarar inte sina poÀnger i lÄnga tal eller dunkla metaforer. Den fÄr oss att förstÄ djupa problem genom kÀnslor snarare Àn förnuft. Vi kan förundras över filmens oerhörda intelligens, sÀttet den Àr sÄ ingrott medveten om vad den vill ha sagt och hur, men det Àr inte frÀmst i detaljerna vi förstÄr vart filmen kommer frÄn. Vi förstÄr det nÀr vi skrattar och nÀr vi grÄter, tillsammans med figurerna, invaggade i en ömmande medmÀnsklighet.

FREDRIK FYHR


Tutti a casa. 1960 ITALIEN 122 min. sv/35mm/1.85:1. R: Luigi Comencini. S: Alberto Sordi, Serge Reggiani, Carla Gravina, Martin Balsam, Didi Perego, Nino Castelnuovo, Alex Nicol, Claudio Gora, Jole Mauro, Mario Felliciani, Mino Doro, Carlo D’Angelo, Ugo D’Alessio, Edda Ferronao, Achille Compagnoni.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *