Sovjet strĂ€ckte ut handen till Charlie Chaplin i januari 1926. Herrarna Grigori Kozintsev och Leonid Trauberg ville hemskt gĂ€rna att han skulle över till öst och ha huvudrollen i Överrocken, deras filmatisering av Gogols berömda novell.

Vem vet vad Chaplin skulle ha svarat, om han hunnit. Nej tack, ja tack… bara tack? Den amerikanska regeringen hann hursomhelst före. Deras budskap var tydligt: Om Charlie Ă„kte över till Sovjet och gjorde propaganda Ă„t ryssarna dĂ„ behövde han inte bemöda sig med att komma tillbaka. Med tanke pĂ„ att han alltsĂ„ riskerade utvisning ur USA, dĂ€r han inte var medborgare, fanns det naturligtvis inte pĂ„ kartan för honom att göra filmen. Senare kunde detta anvĂ€ndas mot honom i de ökĂ€nda McCarthyrĂ€ttegĂ„ngarna, trots att det inte var hans fel att de bad honom. Och, det Ă€r vĂ€l kanske det mest intressanta, varför blev han tillfrĂ„gad överhuvudtaget?

Om Chaplin nu pĂ„ nĂ„got mirakulöst sĂ€tt faktiskt hade gjort filmen hade det förmodligen varit en omedelbar stumfilmsklassiker eller Ă„tminstone nĂ„gon form av nĂ€mnvĂ€rd kultfilm. Överrocken Ă€r nĂ€mligen mĂ€rklig nog som den Ă€r; ett sĂ€llan skĂ„dat potpurri av stiltrender frĂ„n 1920-talet. Den har fötterna rotade djupt i den ryska realismen, sĂ„klart, men den flyger samtidigt hit och dit, vĂ€ltrar sig i tysk expressionism, viker undan i ack sĂ„ subversiv surrealism, dyker ner i ett par nĂ€rbilder i impressionistisk stil. I ena stunden Ă€r den romantisk och sensorisk som Kirsanoffs  MĂ©nilmontant (1926), i nĂ€sta stund ful som Murnaus Nosferatu (1922). Just nĂ€r man inte tror överraskningarna Ă€r slut kommer en drömsekvens med stop motion!

Filmen börjar pĂ„ St. Petersburgs burleska gator, ett mörkt myller med skarpa kontraster som pĂ„minner om den tyska ”gatufilmen”, filmer som Die Strasse (1923, omnĂ€mnd hĂ€r) eller Pabsts lyriska Den glĂ€djelösa gatan (1925). Trots titeln ser vi nu pĂ„ en filmatisering av ”Nevskij prospekt”, en annan GogolberĂ€ttelse. I den förföljer tvĂ„ mĂ€n varsin kvinna och finner olyckliga öden i nattens skrattspegel. PĂ„ grund av sina olika temperament löser de dock sina kval pĂ„ olika sĂ€tt.

NÄ. Det dÀr Àr alldeles för poetiskt och romantiskt för Leningrad. Det finns fortfarande en kvinna men hon Àr i bÀsta fall en neslig femme fatale. Huvudpersonen Baschmachkin Àr en betydelselös arbetare som lockas av hennes lÄga behag (han Àr dÀremot lÀgre, ynkligt hukandes pÄ gatan, medan hon stÄr högt ovan marken som pÄ en piedestal, invid ingÄngen till en sjaskig lokal).

Det hela Àr upptakten till en nÄgot godtycklig intrig som handlar om ett par korrupta byrÄkrater som anvÀnder Baschmachkin för att fixa en bostad Ät en slÀkting till en pamp. Damen anvÀnds för att locka Baschmachkin till att begÄ förskingring. NÀr han upptÀcker sitt misstag blir han rÀdd och bestÀmmer sig för att hÄlla huvudet lÄgt.

Plötsligt har det gĂ„tt flera Ă„r och Baschmachkin Ă€r gammal och grĂ„, kvar pĂ„ sitt nesliga kontor. Det Ă€r inte förrĂ€n nu som filmen blir en filmatisering av ”Överrocken”, dĂ€r Baschmachkin sliter i en glĂ€djelös, utfattig tillvaro, men drabbas av lyckan i form av en ny rock, som han förlorar, och sĂ„ vidare. Gogols novell slutade berömt med att mannens ande efter döden svĂ€var runt pĂ„ gatorna och hemsöker St. Petersburg. I den sovjetiska filmatiseringen tillĂ„ts inga sĂ„ romantiska eller samhĂ€llskritiska idĂ©er. Moskva tror inte pĂ„ spöken.

Baschmachkins öde Ă€r istĂ€llet platt och pedagogiskt, och Överrocken anvĂ€nder sina bĂ„da storyblock för att knepa ihop en antikapitalistisk poĂ€ng Ă„t Gogols berĂ€ttelse. Man kan inte sĂ€ga att budskapet Ă€r jĂ€tteeffektivt, för det Ă€r ganska krĂ„ngligt att fĂ„ ihop filmen överhuvudtaget; den distraherar hela tiden med sig sjĂ€lv. NĂ€r man inte överraskas av nĂ„gon knasig vinkel eller ovĂ€ntad effekt sĂ„ beundrar man filmens otippade slapstick eller Andrej Kostrichkin som spelar den Ă„ldrade Baschmachkin som om han vore Max Schreck, en tanig pinne till farbror som rör sig fram med ynkliga myrsteg och dĂ„ och dĂ„ visar ett par gnagande framtĂ€nder i en utmĂ€rglad hĂ€nglĂ€pp.

Mer intressant Àn intrigen Àr just det visuella överflödet, som verkligen Àr svÄrslaget i sin variation. Filmen skjuter pÄ allt som rör sig och lyckas dÀrmed, oundvikligt, nafsa Gogols ande i hÀlarna lite grann. Filmen Àr visserligen för sporadisk och excentrisk för att riktigt komma Ät den dÀr förvridna meningen i den ryske banbrytarens magiska realism, och jag tror inte att meningen varit att fÄnga den.

Samtidigt vet jag att novellen filmatiserats flera gÄnger, sÀkerligen mer troget och lojalt, och jag har en stark misstanke om att detta Àr en mer intressant film. Jag kan inte förestÀlla mig hur en film dÀr vi bara ser skÄdespelare göra saker, och prata med varandra, kan komma i nÀrheten av en film dÀr en rock plötsligt hoppar ner frÄn sin krok och börjar dansa en dans i luften, för att sedan dutta sig tillbaka pÄ kroken som om inget hÀnt. Det finns helt enkelt en viss typ av film, den gjordes pÄ 1920-talet och slÀngde in stop motion-nummer nÀr det behövdes, som inte gÄr att motstÄ eller förneka. Storyn kan man sÀga vad man vill om. Anden lever, emellertid.

FREDRIK FYHR


Shinel. 1926 SOVJET 84 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Grigorij Kozintsev, Leonid Trauberg. S: Andrej Kostrichkin, Antonia Eremeeva, Emil Gal, Sergej Gerasmiov, Andrej Kapler, Boris Shpis, Pjotr Sobolevskij, Yanina Zheymo.