Monthly Archive:: juli 2020

💿 Stand by Me (1986)

De fyra pojkarna lämnar sin stad. De ger sig ut i vildmarken. De har hört talas om ett lik. Några dagars vandring bort ska det ligga. Naturligtvis måste de se efter, och kanske bli kända på kuppen. De är tolv. Deras vandring är lika självklar som obegriplig, lika dum som meningsfull. Livet är bara

💿 Min arabiska vår (2016)

Hedi, låt oss använda en bättre titel, är en skenbart tunisisk film men, liksom den postkolonialt klingande svenska titeln föreslår, verkar den existera enbart för att vinna några priser och blidka europeiska kritiker, som pliktskyldigt kan peka ut dess teman och kontext så vi ska veta att det är en duktig film som vi är

💿 Drunken Master (1978)

Det är lätt att underskatta en film om en lantlig jönspelle som blir en superkrigare med hjälp av en alkoholiserad gubbe och hans åtta fyllegudar. Särskilt om man har i åtanke den gamla devisen ”först som tragedi, sedan som fars”. Kung fu-filmen, som den är mest känd, existerade praktiskt taget bara på 1970-talet –

💿 Leve kärleken (2001)

Godard är Godard, men ibland räcker det inte. Leve kärleken är på många sätt en central film i hans karriär, och det finns de som hyllat den som en av årtiondets bästa filmer, men jag finner den problematiskt tråkig. Av alla Jean-Luc Godards filmer som jag sett, och jag har sett praktiskt taget alla,

💿 Spider-Man: Far from Home (2019)

Av alla dödssynder är nog lättja min favorit. Särskilt i filmserier finns det något extremt behagligt i semestern. När Sherlock Holmes tog Malmöfärjan. När Nick och Nora åkte hem till farfar och farmor. Den där gången Logan åkte till Japan och hängde där i en film. Jag kan till och med sträcka mig till

💿 Med näbbar och klor (1923)

När stumfilmseran dog ut försvann även många subgenrer i tiden för att aldrig riktigt hittas igen. Bergsfilmen, till exempel. Tyskarna gjorde bergsfilmer för glatta livet, men de handlade mest om att… tja, klättra i berg. I USA var bergsfilmen en typ av Western och den utspelade sig av någon anledning gärna i Kanada. Principerna

📼 Kapselrecensioner maj-juli 2020

Alita: Battle Angel. Avengers: Endgame. Blume in Love. Bob & Carol & Ted & Alice. Bumblebee. Cyklonen. De missanpassade. Den rosa pantern kommer tillbaka. Den vilda fighten. Djävulen slår till. Driver. Dubbelgångaren. En natt i hamn. En ny start. Enough Said. En oväntad vänskap. En plats på jorden. Ensam i Berlin. Filibus. First Man.

💿 Dirty Dancing (1987)

Är inte Dirty Dancing den filmiska motsvarigheten till att ligga i hängmattan och inte göra ett dugg? Hela filmen är som en glass som långsamt smälter. Allt i den gör att man tänker på alla dessa kravlösa, ljumma sommarkvällar… sådana där… såna som man… typ aldrig upplevt egentligen. De tycks alltid finnas för ens

💿 Bob & Carol & Ted & Alice (1969) & Blume in Love (1973)

Bob & Carol & Ted & Alice (1969) Blume In Love (1973) En gång till om det här med föråldrade filmer: De finns inte. Alla filmer är åldrade, ja, men inte ”för” åldrade. Däremot kan de såklart snabbt bli väldigt omoderna. Särskilt om de försöker vara väldigt moderna. Effekterna kan vara ganska lustiga. Här

💿 Avengers: Endgame (2019)

För sju år sedan skrev jag en text om superhjältefilmer, där jag undrade när de skulle sluta vara populära. Med illa dold iver spekulerade jag i att det nog måste vara snart. En stor flopp kommer komma, likt en komet, och slå ut allt intresse! Jaja. Men jag står åtminstone för att jag skrev

💿 Smaken av grönt te och ris (1952)

Minsta lilla kamerarörelse är en fest. Ungefär så resonerar David Bordwell i en analys av Smaken av grönt te och ris gjord för Criterion. Yasujirô Ozu, vars kändaste filmer inte innehåller några kamerarörelser alls, väljer i den här filmen att då och då röra kameran fram eller tillbaka. Detta fascinerar Bordwell oerhört och han menar

💿 Småstad (2017)

Jag är en av dem som anser att det finns stor konst i heminspelningar. Den är så stor, faktiskt, att den överskuggar alla spelfilmer som gjorts, och den är så särskild att bara ett par kan ta del av den – förmodligen de som varit framför och bakom kameran. Det är mycket sällsynt att

💿 Interiors (1978)

I ett avseende är Woody Allens Interiors en unik film. Det är den enda film jag kan komma på som är ett överlagt misslyckande. Rimligen måste en film satsa något för att kunna misslyckas, men Woody Allen krattade manegen för sitt eget fall här. Allt föreslår att Interiors är en film som inte vill fungera. Allen kan inte

💿 The Invisible Man (2020)

Det är synd att The Invisible Man är en så dum och ytlig film, för den bär på idéer som hade kunnat blomstra i mer kärleksfulla händer. Dess bästa spår, kanske skräckens själva stomme, är tanken på ett trauma som aldrig bearbetas. Den osynlige mannen, från den trallande Claude Rains i James Whale-filmen till Kevin Bacons

💿 Tillbaka till framtiden del III (1990)

Det finns ett grundläggande problem med båda uppföljarna till Tillbaka till framtiden. Enkelt uttryckt: De försöker fortsätta med en avslutning. Robert Zemeckis första film kom att bli en klassiker men var en relativt blygsam produktion när det begav sig. Den hade en epilog som kom med en lustig cliffhanger, men tanken var aldrig att det

💿 Rosa panterns hämnd (1978)

Rosa panterns hämnd var den sista film där Peter Sellers spelade Clouseau. Vi kan väl säga som så att jag inte har några akuta planer på att leta upp resten. Filmen var en av de tio största succéerna år 1978, så Blake Edwards var inte redo att lägga serien på hyllan för fem öre;