LĂ„t mig berĂ€tta om en förlorad vĂ€rld. Den fanns, en gĂ„ng, i filmernas dimension lĂ„ngt ute i etern, en galax lĂ„ngt, lĂ„ngt bort som hette Kabelvision. Man kunde ocksĂ„ nĂ„ den genom den andra stjĂ€rnan till höger pĂ„ knappsatsen i sladdtelefonen, det var en omvĂ€g kĂ€nd som ”heta linjen”.

Ingen minns lÀngre denna vÀrld av elfenbensvita villor drÀnkta i mystisk mjölkvit rök, med trÀdgÄrdar som var djungler av vita liljor. Det var en vÀrld dÀr vattnet alltid rann i slow motion, sÀrskilt i duschen. Det var en vÀrld dÀr kvinnor hade vÀldigt mycket hÄr, men inga sprayburkar nÄgonstans. Alla deras klÀder var av siden och alla deras underklÀder var omstÀndliga korsettkreationer, minutiöst sammansatta sÄ att deras kroppar sÄg ut som julklappar.

MĂ€nnen hade för mĂ„nga magrutor för att slösa tröjor pĂ„. De var klĂ€dda i dĂ„ligt Ă„tsittande jeans och ingen tyckte om kalsonger. Alla hade samma hĂ€stsvans och log samma halvt artikulerade leende nĂ€r de inte stirrade med hĂ€ngande lĂ€ppar som om de lekte arga leken. De hette saker som Jerome, Ricardo, Tommy eller Charlie. Kvinnorna hette alltid Cindy eller Candice, Suzette eller Vanessa, Stacy eller Rebecca eller Roxanne. Efternamnen ”Saint nĂ„nting” eller ”de la nĂ„t annat”.

Det finns ett opretentiöst namn för den hÀr förlorade vÀrlden och det Àr kort och gott mjukporr.

PĂ„ samma sĂ€tt finns det en opretentiös version av titeln Two Moon Junction och det Ă€r helt enkelt ”StjĂ€rtskĂ„ra”, för det Ă€r vĂ€l vad en korsning mellan tvĂ„ mĂ„nar Ă€r?

Filmen gjordes av Zalman King i hans eventuella karriĂ€rpeak. King gjorde sig oblygt kĂ€nd som en mĂ€stare av mjukporr. Eller, jag menar naturligtvis ”erotica” (uttalas [jurĂ„tticah] med amerikansk speakerröst) i och med den omedelbara skĂ€mskuddelklassikern 9Âœ vecka (1987). Inte nöjde han sig med den filmen, dĂ€r Mickey Rourke och Kim Basinger ökĂ€nt leker med maten. Det var bara en uppvĂ€rmning av handleden för King som följde upp 9Âœ vecka med runt ett dussin filmer till i samma stuk. Alla var filmade som gamla reklamer för schampo eller herrparfymer och flera av dem levde lĂ„nga liv pĂ„ VHS och kabel-TV.

Man mĂ„ste sĂ€ga att King var nĂ„gon slags auteur Ă€ndĂ„, för det gĂ„r inte att ta miste pĂ„ hans iver. Two Moon Junction Ă€r en fenomenalt dĂ„lig film, men gud vad den tror pĂ„ sig sjĂ€lv. Varenda scen, varenda bildruta, dryper av sin egen inbillade storhet. Kings vision Ă€r sĂ„ tung och bombastisk att huvudpersonen fĂ„r en orgasm i duschen utan att behöva göra nĂ„gonting. Det Ă€r en film som inte ber dig om en Ă„sikt: ”Det hĂ€r Ă€r sĂ„ sjukt sexigt!” stönar den, i scen efter scen, ”tyck det!”

Bli inte besviken nu, men Two Moon Junction har ingen riktig intrig. DÀremot har den nÀstan en story. Sherilyn Fenn spelar en svinrik sydstatsdotter vid namn April Delongpre (vad sa jag om namnen?) som Àr bortgift till en stubbig advokattyp vid namn Chad Douglas Fairchild (han kallas för Choo-Choo). April lever i balsamerad sydstatsvÀrld dÀr man skulle kunna göra en moderniserad nyinspelning av Borta med vinden (1939). Alla trappor Àr av marmor, alla altaner inglasade. Alla hus har stora pelare och alla Àr klÀdda i sÄdana dÀr vaniljvita silkesbomber frÄn 80-talet. Filmen dryper av kitsch och stinker av orkidéer.

In i stan kommer vad om inte ett vandrande tivoli dĂ€r Perry Tyson (Richard Tyson) stĂ„r och suger pĂ„ sin underlĂ€pp intill en amerikansk flagga. Han Ă€r ett riktigt praktarsle som gĂ„r runt och drygar sig mot allt och alla, men tydligen ska vi tycka att han har en faslig bad boy-charm. Det dröjer inte lĂ€nge förrĂ€n April och Perry stĂ„r och stirrar pĂ„ varandra, redo att smĂ€lta hela filmen med Rykande Het Passion, och sĂ„ vidare. ”I’ve known a May and a June, but never an April” sĂ€ger Perry. Vem faller inte för en sĂ„dan killer line?

Uppe pĂ„ en övervĂ„ning i ett av de dĂ€r marmorhusen sitter en matriark och ugglar. Hon spelas av Louise Fletcher, sĂ„ vi vet att hon Ă€r nĂ„gon form av skurk eller annan, och att hon pĂ„ nĂ„got sĂ€tt kommer vilja sĂ€tta kĂ€ppar i hjulet för April och Perrys relation. Men exakt hur det gĂ„r till Ă€r vĂ€ldigt oklart. Det hĂ€nder ingenting i filmen som för en hĂ€ndelse vidare till en annan. April och Perry har en massa sex, ibland Ă„ker de ut frĂ„n stan och har sex och ibland Ă€r de hemma. Vid ett tillfĂ€lle blir det brĂ„k pĂ„ tivolit. Vid ett annat tillfĂ€lle mĂ„ste Perry begrava en hund. Det hĂ€r hĂ€nder hipp som happ. PoĂ€ngen Ă€r egentligen klippningen, som fungerar precis som i Top Gun (1986) – skit samma vad vi ser, bara det ser ut som the business och flyter pĂ„ med ett glĂ€nsande maskinell effektivitet.

Jag ska erkĂ€nna att filmen fascinerar mig en del. SĂ„klart gjordes en oĂ€ndlig mĂ€ngd filmer av det hĂ€r slaget pĂ„ 80- och 90-talet, men de gjordes för betydligt mindre pengar och för video, Playboy eller andra nischade kabelkanaler ingen lĂ€ngre minns. Two Moon Junction Ă€r helt enkelt en i sanning pimpad version av en sĂ„dan film och det gör den Ă„tminstone lite unik, pĂ„ sitt sĂ€tt. Den enda anledningen att se den Ă€r för att se nĂ€rbilder pĂ„ hĂ€nder som lĂ„ngsamt kniper Ă„t rumpor som om de vore bulldeg. Eller se klĂ€der slitas upp med överdrivna kkrrrreeeatsch. DĂ€remellan finns en massa konstiga karaktĂ€rer som sĂ€ger oavsiktligt komiska saker och stirrar ut i ingenstans som om de fĂ„tt solsting och hjĂ€rnslĂ€pp. Som Perry sĂ€ger: ”’Fuck you’ covers just about everything!”

FREDRIK FYHR


PS.

Fans av David Lynch vet sĂ„klart att Sherilyn Fenn spelade Audrey Horne i ”Twin Peaks” strax efter den hĂ€r filmen, som hon sjĂ€lv tyckte blev sĂ„ dĂ„lig att hon ”gick in i en kokong i ett Ă„r”. Det Ă€r Ă€ndĂ„ inte omöjligt att Lynch upptĂ€ckte henne hĂ€r, för filmen har pĂ„ nĂ„got knasigt vĂ€nster en del melodramatiskt DNA gemensamt med ”Twin Peaks”. De som Ă€r intresserade av överkursen kan ta en titt (med eller utan tvĂ„ t).


1988 USA 104 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Zalman King. S: Sherilyn Fenn, Richard Tyson, Louise Fletcher, Burl Ives, Kristy McNichol, Martin Hewitt, Juanita Moore, Don Galloway, Millie Perkins, Milla Jovovich, Nicole Rosselle, Kerry Remsen, HervĂ© Vellechaize, Dabbs Greer, Chris Pedersen, Harry Cohn, Brad Logan, Lisa Peders, James Johnson, Luisa Leschin, Nancy Fish, Sharon Madden, Robert S. Telford, Screamin’ Jay Hawkins.