Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Rosa panterns hĂ€mnd (1978)

Rosa panterns hÀmnd var den sista film dÀr Peter Sellers spelade Clouseau. Vi kan vÀl sÀga som sÄ att jag inte har nÄgra akuta planer pÄ att leta upp resten. Filmen var en av de tio största succéerna Är 1978, sÄ Blake Edwards var inte redo att lÀgga serien pÄ hyllan för fem öre; fler uppföljare och varianter följde, nÀrmast Jakten pÄ rosa pantern (1981) dÀr man anvÀnde outgivet material för att klippa ihop en pseudony film. Kanske Edwards lÀt sig inspireras av Game of Death (1978) dÀr man försökte göra en Bruce Lee-film utan Bruce Lee.

Det sĂ€ger en hel del om Edwards dagsform, kanske, att han var redo att sjunka sĂ„ lĂ„gt sĂ„ fort. Det sĂ€ger ocksĂ„ en hel del om det jĂ€sta slarv som gĂ„r igenom de flesta Panterfilmer han gjorde. Ärligt talat var jag, som inte vĂ€xt upp med de hĂ€r filmerna alls, inte övertygad ens nĂ€r Peter Sellers Ă„terkom för andra gĂ„ngen. Skott i mörkret (1964) var kul. Resten var kompromisser och varianter. Okej, ditt var kul men inte datt. Si och sĂ„ gick att sĂ€ga om ditt och datt. Men, faktiskt, de flesta av dessa filmer lider av dĂ„lig input. Inget jĂ€klar anamma sĂ„ lĂ„ngt ögat nĂ„r. Rutiner, och sedan fler rutiner, och sedan en gĂ„ng till, tills pengarna slutar komma. Med skrĂ€ckblandad förtjusning gĂ„r det upp för mig att det kanske var pĂ„ Blake Edwards man sneglade nĂ€r man gjorde Bondfilmerna med Roger Moore.

James Bond skendog ju ett par gĂ„nger, pĂ„ tal om Rosa panterns hĂ€mnd. Pitchen hĂ€r Ă€r att skurkarna tror de haft ihjĂ€l Clouseau. Men han Ă€r inte död. Teoretiskt sett ska det hĂ€r betyda att han utnyttjar övertaget för att fĂ„ ”hĂ€mnd”. Men man har egentligen inte tĂ€nkt sĂ„ lĂ„ngt. Skurkarnas missförstĂ„nd rĂ„kar bara vara nĂ„got som sker. Än en gĂ„ng kommer Dreyfus ut ur psyket, trots att han hotade utplĂ„na hela vĂ€rlden förra gĂ„ngen, och Ă€n en gĂ„ng sker en massa förvĂ€xlingar, med obligatoriska maskerader, och sĂ„ vidare.

Det Àr inte en usel film, men den krÀver en lojal och helt okritisk Panterentusiast för att verkligen uppskattas. Det enda jag sjÀlv tycker om Àr Sellers. Han verkar trött, sÄklart, och kanske det bara Àr det jag reagerar pÄ, men Clouseau pÄmnner hÀr mer om karaktÀren som den sÄg ut pÄ 60-talet. Mitt favoritexempel kommer tidigt i filmen, nÀr nÄgon ger honom en pyrande bomb och han undrar om det Àr nÄgon som bestÀllt en. Inte förrÀn det Àr för sent inser han problemet. Det vill sÀga att en bomb ju Àr en bomb.

Denna Clouseau var poĂ€ngen, som jag ser det, med de tvĂ„ första filmerna i serien – han var patologiskt ouppmĂ€rksam och begrep inte sin omgivning, ibland till den mĂ„n att han inte kunde öppna en dörr utan att fĂ„ den i ansiktet. Filmerna pĂ„ 70-talet gjorde om honom till en mer godtycklig clown, en skĂ€mtmaskin utan röd trĂ„d, dĂ„ och dĂ„ perfekt bortkommen, dĂ„ och dĂ„ idiotiskt pĂ„ ett obegripligt, lĂ„ngsökt sĂ€tt.

Det sker hĂ€r ocksĂ„ – nĂ€r bomben gĂ„tt av överlever han utan förklaring, som GrĂ„ben – men till mindre grad. Det har i sin tur att göra med att Rosa panterns hĂ€mnd har sĂ„ lite story, Ă€ven för att vara en film i den hĂ€r serien, att det inte finns sĂ„ mycket för honom att göra. Det Ă€r nĂ€stan sĂ„ att filmen löser sig sjĂ€lv. Den ena scenen hoppar över till den andra utan förklaring. Dreyfus fĂ„r spader nĂ€r han ser Clouseau, som han tror Ă€r död. Varför han Ă€r den enda som ser honom vet jag inte. Han borde ju rimligen avbryta sin egen begravning nĂ€r han dyker upp pĂ„ den, utklĂ€dd till en prĂ€st med ett lösskĂ€gg han drar undan mitt bland folk. Det finns en skillnad pĂ„ nĂ€r nĂ„got Ă€r roligt för att det Ă€r ologiskt och nĂ€r nĂ„got Ă€r ologiskt för att ingen orkat tĂ€nka nĂ€r de skrivit manuset.

PÄ en punkt, dÀremot, Àr den hÀr filmen den mest intressanta i serien. Rosa panterns hÀmnd Àr nÀmligen besatt, helt och hÄllet besatt, av icke-normativitet.

Vi har skurkarna; ett gĂ€ng gangsters som Clouseau infiltrerar som en bokstavligen uppblĂ„st Al Capone. SĂ€ttet han gĂ„r runt och pratar lĂ„tsasitalienska (”Al Pacino”, ”Mamma mia!”, etc) Ă€r förbluffande. Man stirrar pĂ„ honom som ett djur i en bur. Nog för att amerikanska italienare fĂ„r utstĂ„ mĂ„nga nidbilder men den hĂ€r gĂ„r över grĂ€nsen sĂ„ till den milda grad att man kniper efter skĂ€mskudden. Sellers kunde lika gĂ€rna vara full och naken pĂ„ en finlandsfĂ€rja.

Vi har en transvestit vid namn Claude Russo (Sue Lloyd) som Clouseau plockar upp. Av en hÀndelse byter de klÀder med varandra och Claude snor hans bil. DÀrefter blir Claude mördad av gangsterskurkarna, som dÀrför tror de haft ihjÀl Clouseau. Detta Àr grunden för den lilla story som finns, men Claude nÀmns sÄklart aldrig mer. Det ska faktiskt vara roligt att en transa dödas, och karaktÀrens obetydlighet Àr tydlig; Claude nÀmns aldrig mer, har tjÀnat sitt syfte som en freak show vid sidan av berÀttelsen.

Slutligen har vi en lÄng final i Hongkong dÀr vi pÄ nÄgot sÀtt kommer till hjÀrtat av Cato (Burt Kwouk), Clouseaus kÀnda sidekick (med betoning pÄ kick). Hela sista akten av filmen utspelar sig dÀr. Jag ska vara snÀll mot mig sjÀlv och bara konstatera det. Liksom Blake Edwards tÀnker jag att det duger sÄ.

Nu nÀmner jag inte de hÀr sakerna för att vara nÄgon slags trÄkig moralpolis. Film Àr historia, och som jag ser det mÄste man acceptera att rasism och sexism reproducerats som det gjorts; man Àr inte intresserad av film om man Àr ute efter att pÄ förhand försÀkra sig om att filmen man ska se Àr modern och kravmÀrkt. Film handlar tvÀrtom, i bÀsta fall, om att utsÀtta sig för jobbiga saker.

Det finns emellertid en gradskillnad mellan Rosa panterns hÀmnd och de tidigare filmerna i serien. I dem fanns sÄklart orientalism och en slags traditionell salongssexism. I Rosa panterns hÀmnd Àr normativism dÀremot en drivande del av filmens handling och intrig. Den slÄr verkligen nÄgot slags rekord vad gÀller besattheten av icke-vita och icke-manliga identiteter.

Ja, jag mĂ„ste kalla det besatthet. Den rasism och sexism som finns i de hĂ€r filmerna Ă€r ju harmlös, sedd pĂ„ stora hela taget, och i sjĂ€lva verket ett tecken pĂ„ en skruvad beundran, en fascination för en annan ”kultur” eller lĂ€ggning.

Man mĂ„ste undra. Vad var det med asiater som Sellers och Edwards tyckte var sĂ„ himla spĂ€nnande? Vad kommer den hĂ€r dragningen ifrĂ„n? Var det bara gammal hederlig romantisering, en slags underdĂ„nig beundran omgjord till ”humor”, det vill sĂ€ga kolonialistisk makt? En typisk akademisk lĂ€sning skulle sĂ€ga det, men jag vet inte. Filmerna, sĂ€rskilt denna, Ă€r ju korkade, och de riktar sig dessutom mot Frankrike (Ă€ven om det nu kanske Ă€r hugget som stucket).

Jag blir till och med misstĂ€nksam mot filmens titel. Just ordet ”hĂ€mnd” Ă€r ju sĂ€rskilt aggressivt, sĂ€rskilt i en film som utan att tveka har ihjĂ€l en transvestit – vars obetydliga död försvinner ner i ett svart hĂ„l av anonymitet – och driver med italienska ”gangsters” sĂ„ till den milda grad att man mĂ„ste frĂ„ga sig om inte filmen pĂ„ nĂ„gon knasig nivĂ„ faktiskt Ă€r en hĂ€mndfilm, rent kulturellt.

Alldeles sĂ€kert finns det mĂ„nga som tycker jag Ă€r jĂ€ttetrĂ„kig som inte bara kan skratta lojalt Ă„t filmens trötta dumheter, och som ”mĂ„ste” sitta och leta politik i minsta lilla grej. Jag medger att mina tankar hĂ€r Ă€r outvecklade, lĂ„t sĂ€ga embryoniska, men ”mĂ„ste” Ă€r rĂ€tt ord. Ska man sĂ€ga nĂ„got intressant om filmen mĂ„ste man poĂ€ngtera det mĂ€rkliga hat som löper under de rastlösa rutinerna. Hade Blake Edwards börjat tröttna pĂ„ att försöka vara lustig? Är han hĂ€r pĂ„ vippen att bryta ut i en frustrerad vrede över sin uppenbara impotens?

FREDRIK FYHR


Revenge of the Pink Panther. 1978 STORBRITANNIEN/USA 99 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Blake Edwards. S: Peter Sellers, Herbert Lom, Burt Kwouk, Dyan Cannon, Robert Webber, Tony Beckley, Robert Loggia, Paul Stewart, André Maranne, Graham Stark, Alfie Bass, Sue Lloyd, Danny Schiller, Douglas Wilmer, Ferdy Mayne, Charles Augins, Irvin Allen, Robert L Bassiere, John Wyman, Elisabeth Welch, Valerie Leon, Anthony Chinn, Adrienne Corri.


Videosöndag

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *